Trym: Klimatdiktatur

24/1 publicerades en artikel signerad av 87 influencers. I den presenteras en vädjan till den store ledaren Stefan Löfven om att ta obekväma beslut för att rädda klimatet och köra över folket. Stefan Löfven är ju samma snubbe som gjorde valkampanj av att väcka snoozare i en taktlös släng av arbetslinjeretorik. Som tur var är det flera som reagerat på den här artikeln. Högerprovokatören Rebecca Weidmo Uvell, gör ett halvt sympatiskt case för att det finns en demokratisk ordning och ett mindre rimligt case för att marknaden är bäst på att lösa klimatkrisen (inte med så många ord men väl mellan raderna). Gustav Johansson dementerar anklagelserna. Emanuel Karlsten påpekar ironin i att personer som har som jobb att marknadsföra flygresor vädjar till den store ledaren om att göra flygresor ohållbart dyra. Frågan jag måste ställa mig om problemet är att folk har för mycket frihet, eller om problemet är att vi lyssnar på politiker och influencers snarare än att se oss själva som politiska subjekt med ett ansvar för samhällsutvecklingen.

Så om så pass namnkunniga personer kommenterar detta tilltag, varför då göra det i den här bloggen?

Anarkism är idén om att individens frihet bara är möjlig genom kollektiv frigörelse. Individen och kollektivet som två sidor av det mänskliga myntet är grunden i den personalistiska filosofin som inspirerat kristna socialister som Jaque Mauritain såväl som kristna anarkister som Dorothy Day (även några konservativa). I den kristna traditionen finns spår av gemensamt ledarskap och en idé om den kristna som en autonom, fristående individ i direkt relation till Gud samtidigt som församlingen som frigörande gemenskap betonas. I de här tanketraditionerna finns någonting komplext, kittlande, frigörande som är vad kristen underjordsprojektet handlat om från början.

Steget från bloggande, nätverkande och aktivism till samhällsförändring är långt. Vi har knappt påbörjat projektet med att bygga nya samhällsstrukturer och frihetliga samhällsinstitutioner – även om embryon finns. ”Vi” är nästan ett starkt ord att använda i sammanhanget. Samtidigt är det destruktiva kapitalistiska systemet på sin höjdpunkt. Även om kollapsens början kan anas i marginalerna. En överväldigande majoritet av forskarsamfundet varnar för konsekvenserna av fortsatta koldioxidutsläpp och har gett oss tio år innan trenden av globala klimatförändringar är ostoppbar.

Det representativa demokratiska systemet har inte lyckats lösa begränsa utsläppen av koldioxid till hållbara nivåer eller påverka och skapa förutsättningar för odemokratiska länder för hållbar utveckling. En övertro på marknaden har inte levererat några hållbara lösningar. Snarare har det blivit tydligt att kapitalismen belönar slöseri och miljöförstöring. Planerat åldrande, överproduktion av mat är några exempel. Likaså finns en mångfald av exempel på företag som kompromissat eller slarvat med säkerhet och underhåll som lett till att människor dör i förtid, livskvalitet eroderas eller att ekosystem förstörs. Det finns tänkvärda argument för att en ekologiskt hållbar kapitalism är möjlig, t.ex. detta TED-talk som argumenterar för att hållbar kapitalism kan vara mer lönsam på lång sikt. Marxistisk värdeteori visar däremot hur oreglerad kapitalism leder till att kortsiktig vinst prioriteras över mer långsiktiga intressen. Varken diktatur eller representativ demokrati har lyckats producera en så detaljerad och stark miljöreglering och kraftfulla verktyg för att kontrollera efterlevnad som en hållbar kapitalism skulle kräva. De mest långtgående försöken för att skapa en hållbar kapitalism är att sätta ett pris på exempelvis utsläpp genom att uppskatta värdet på vad olika utsläpp kostar. Denna typ av initiativ tenderar att falla på sin egen orimlighet. Det är exempelvis orimligt att sätta en prislapp på värdet i att insektsarten Apis mellifera existerar när kostnaden för att den försvinner potentiellt är att arten Homo sapiens dör ut. Även om hållbar kapitalism kanske är en teoretisk möjlighet är denna så långt från verkligheten idag att vi helt enkelt inte har råd att chansa.

Huruvida kapitalismen som system bör beskyllas för diverse miljö och hållbarhetsproblem eller om detta enbart rör sig om marknadsmisslyckanden och avarter är en diskussion som absolut bör föras. Tyvärr får kapitalism-kritik inte i närheten tillräckligt mycket kritik i den offentliga debatten. Det finns en historisk förklaring till detta som är lika aktuell idag och det är att de flesta medier är vinstdrivande företag samt att kapitalism-positiv liberalism uppfattas som neutral eller värderingsfri. Borgerliga provokatörer som Weidmo-Uvell (ja, jag har en hatkärleksinställning till denna människa) brukar å sin sida undvika att svara på problemet och istället peka på att individuella hållbarhetsval inte heller löser problemet. Konsekvensen av detta blir att tankar på klimatdiktatur och att några av 1800 talets sämsta idéer åter blir populära.

Makt verkar verkligen ha en tendens att korrumpera. Från Charlie Chaplins mästerverk ”The great dictator” till Sasha Baron Cohens kalkon ”The dictator” har detta varit ett stående tema. Säkert är att diktaturer har en fruktansvärd historia när det kommer till miljöhänsyn. Alla diktaturer är inte lika, envåldssamhällen där all makt koncentreras i en person är ovanliga. Diktaturer behöver oftast en maktbas genom att knyta andra makthavare i samhället och samhällets institutioner till diktatorn. Dessa hamnar då i en position där de kan utkräva eftergifter. Kapital som ackumulerats upp till en viss nivå ser ut att i sig bli en källa till makt. Capital as power är en egen gren av politisk ekonomi, utvecklad bland annat utifrån Jonathan Nitzans arbete, jag rekommenderar en söndagsfrukost med scones, te och denna spännande föreläsning. Kapitalstarka intressen utövar ett enormt inflytande över politiken. Det är lätt att hitta tydliga exempel på detta. Detta sker även i diktaturer, men där än mindre öppet än i demokratiska samhällen. I demokratier finns en logik som leder till att politiker låter sig påverkas av lobbyister, men den politiska strukturen som sådan bygger inte i sig på stöd från ekonomiska makthavare vilket är fallet i många diktaturer. I artikeln ”Institutionalized Corruption and the Kleptocratic State” argumenterar Joshua Charap and Christian Harm övertygande för att korruption är en grundbult för hur många diktatorer behåller makten. Ett intressant exempel på hur en sådan relation av ömsesidigt beroende kan se ut är Anna Arutunyans bok Tsar Putin. Dessa ekonomiska makthavare har ett eget intresse av att behålla sin makt och sitt kapital. Därför är deras intressen ofta i konflikt med en hållbar utveckling. Deras inflytande behöver begränsas, inte underlättas genom att begränsa demokratin. Vi behöver röra oss bortom demokrati, men bryr vi oss om miljön behöver människor få mer inflytande inte mindre. Korruption och lobbyism, inte folkstyre är det som hindrar oss att få bukt med klimatförändringarna.

Diktaturer har också en fruktansvärd historia när det kommer till klimat. Kina har offrat miljön för tillväxt på ett väldigt medvetet sätt. Under Sovjetdiktaturen fick Tjernobyl härdsmälta och Aralsjön tömdes genom misslyckade bevattningsprojekt. Den korruption som präglar många diktaturer skulle troligtvis också medföra att de storskaliga omställningsprojekt som skulle motivera en klimatdiktatur skulle misslyckas.

Nationalekonomen Thomas Malthus gav 1798 ut boken An Essay on the Principle of Population. Grundtesen var att matproduktionen ökar linjärt och befolkningstillväxten är exponentiell. Trots att sanningen är väldigt mycket mer komplex, och att befolkningskurvan är på väg att plana ut runt 10 miljarder människor. Ändå är idéer om överbefolkning och att vi förökar oss till döds väldigt populära. Mer balanserade röster pekar på att det är kombinationen ekonomisk tillväxt och befolkningsökning som inte är hållbar. Malthusiansk oro för befolkningsökningen har lett till horribla politiska beslut så som Kinas enbarnspolitik och steriliseringskampanjerna i Indien och Kina (bland andra finansierade av lån från SIDA). Ett år steriliserades 6.2 miljoner män i Indien, ofta utan adekvat information om vad ingreppet innebar. För en miljardär som Elon Musk är det lättare att föreställa sig kolonier på Mars än ett system som tvingar honom att dela med sig av de pengar han har stulit genom exploatering.

Podcasten pengar och politik pratar om den vikande trenden för tillväxten globalt. Produktiviteten i ekonomin minskar över tid och närmar sig på sikt obefintliga nivåer på upp till 1% per år. Detta liknar situationen på medeltiden där det enda sättet att bli rik var att ta någon annans rikedom, t.ex. genom att förklara krig mot greven bredvid. Under kapitalismen skapas rikedom genom exploatering, d.v.s. att anställa någon för mindre pengar än hens arbete är värt vilket får ekonomin att växa. Detta kräver dock en ökande tillväxt. Ekonomen Tomas Piketty bevisade i sitt verk Kapitalism för det 21:a århundradet hur inkomst från ränta och investerat kapital blir allt viktigare jämfört med inkomst från arbete som helhet i ekonomin. Detta är ett ekonomiskt mönster som leder till en mer ojämlik ekonomi som har mer gemensamt med den Viktorianska eran än med 1900 talets välfärdsbyggen. Piketty vill se globala skattereformer och Pengar och politiks Sandro Scocco ser behov av tillväxt för att människor inte ska börja röva eller föra krig för att bli rika. Jag drar en mer radikal slutsats, också utifrån ett hållbarhetsperspektiv. Vi måste bli av med möjligheten att bli och vara rik, det är nämligen alltid något som leder till ojämlikhet och som sker på andras bekostnad.

Klimatdiktatur, Malthusianism och rikedom som fenomen är återvändsgränder eftersom det är lösningar som pekar åt fel hål. Vi behöver systemförändring mot ett mer demokratiskt, transparent och jämlikt system där fler människor är med och påverkar. Denna systemförändring har vi knappt påbörjat och om inget drastiskt händer kommer den ta tid (dock kan det gå fort under rätt förutsättningar). Anarki är därför knappast den omedelbara lösningen för hur världssamfundet kan klara att begränsa utsläppen av växthusgaser till hållbara nivåer inom 10 år. Anarki kan däremot vara en effektiv metod. Social gräsrotsorganisering kan påverka politiken i en mer hållbar riktning. Det bästa svaret just nu för hur en mer hållbar utveckling kan åstadkommas är genom att organisera oss på olika nivåer och utifrån en mångfald av taktiker för att påverka politiken samtidigt som en annan sorts politik förskapas eller prefigureras genom rörelserna. Historiska exempel som medborgarrättsrörelsen eller Gandhi visar att taktikmångfald kan skapa en förändring mot mer hållbarhet. I dessa rörelser behövs en funktionell och genomtänkt antikapitalism men också ett internt arbete med de strukturella förtryck som funkofobi, rasism, homo- och transfobi och sexism som präglar vårt sätt att relatera till varandra som individer. Alla dessa strukturer bidrar till det ohållbara i vårt samhälle. I organiseringsarbetet gör vi därför klokt i att visa hur vi människor kan samverka och skapa komplexa strukturer eller institutioner utan att förtrycka och dominera varandra.

Genom att individer och grupper samarbetar för att tvinga fram politiska lösningar och skapa konkreta alternativ uppstår också ett socialt kapital som kan utgöra en grund för en annan sorts samhälle i framtiden. Jag kan varken se något hopp i den representativa demokratin, influencers eller miljoner dåliga marknadslösningar. I de människofientliga tankarna på Malthusanism och klimatdiktatur ser jag bara en potentiell dystopi. Men i sociala rörelser som Fridays for Future, God Jord eller Extinction Rebellion ser jag ett frö av något som faktiskt håller att hoppas på.