Trym: Klassalliansen

Ett samtal jag hade med en troende kamrat fick mig att tänka på ett argument från Göran Greider (Såssen). Att det finns två möjliga klassallianser i politiken. Den mellan medelklass och arbetarklass eller den mellan medelklass och överklass. I sin bok Arbetarklassens återkomst sägs Greider räkna in lägre tjänstepersoner i arbetarklassen – det vill säga sådana som mig – och räknar därmed med en arbetarklass på 57 %.

En ursprunglig marxistisk definition av ordet proletär syftar på den som inte har något annat alternativ för sin försörjning än att sälja sitt arbete för att överleva. Det här gäller en himla massa folk. Definierar en proletariat på det sättet så börjar vi nog närma oss de där 99 procenten.

Samtidigt är skillnaden mellan arbetarklass och medelklass så himla intressant. Det är svårt att utifrån en medelklassposition (en har en relativt sett privilegierad position) att arbeta solidariskt utan att hamna i välgörenhet, okritisk och omedveten om maktaspekten i ens agerande.

Samtalet med kamraten handlade om vilken skillnad det är på hur arbetsköparna behandlar oss som har medelklassjobb, typ tjänstepersoner av olika slag, och personer som har mer arbetarjobb. Därför blev samtalet en ögonöppnare för mig.

Som tjänsteperson har jag en generös löneutveckling, flex och förtroendetid (vilket betyder att jag har mycket inflytande över när och hur mycket jag arbetar). Dessutom har jag bra tillgång till resurser, typ om jag känner att jag behöver en ny dator, eller vill ha en ask med pennor. Jämför det här med berättelserna i Brandpodden t.ex. om detaljkontrollen av undersköterskor och en massa andra absurditeter som jag inte behöver konfronteras med i samma utsträckning (https://tidningenbrand.se/2017/02/24/visioner-vi-lever-i/).

Det här känns nästan som en medveten strategi från överhetens sida. Det är verkligen inte otänkbart att det är det, på samma sätt som hela HR-branschens har som syfte att göra facklig kamp onödig. Samtidigt spelar det inte så stor roll om det är en utstuderad strategi, eller en olycklig slump. Effekten blir densamma. Ju längre jag kommer i min karriär, desto större skäl får jag att alliera mig med överklassen snarare än med arbetarklassen. En väldigt morbid twist på talesättet att den som inte är socialist som ung är hjärtlös och att den som inte är konservativ som äldre är korkad.

För mig skapar det en lite schizofren vardag. Min kristna tro har lett mig att se hierarkier och kapitalism som någonting ont i sig. Ibland syns det så smärtsamt tydligt och blir så fel i den organisation jag arbetar i. Andra dagar känner jag mig dum för att jag överhuvudtaget ifrågasätter kapitalismen. Fattigdomen i världen sägs minska och jag har det ju på det stora hela rätt bra med reglerad arbetstid och lagstadgad semester. Kanske räcker det att kämpa för rättigheter? (Så som t.ex. F!, Amnesty eller Fairtrade gör).

Samtidigt finns vetskapen där, att vi lever i ett samhälle där klyftorna ökar, där det fortfarande finns rasism, transfobi och macho-kultur. I denna rådande situation behövs ett motstånd. Är inte den kristna kallelsen att se de orättvisor som finns, även om de inte drabbar mig, och gå bredvid dem som drabbas i deras strävan. Här finns en utmaning i att lyssna, tjäna och att vara solidarisk på ett ödmjukt sätt. Medveten om att jag kan gå bredvid men aldrig fullt ut förstå en annan människas livserfarenhet.

Trym: Dubbelmakt

I podcasten ”En förlorad sak” pratar min vän Mir och hans vän Emanuel om Dubbelmakt (Avsnitt tre, se länk längst ner). De definierar termen bättre än vad jag kan, men i korta drag är dubbelmakt en term för att bygga ett nytt samhälle inom skalet av det gamla särhället vi lever i. Samtidigt handlar dubbelmakt om någonting som sker utifrån ett ideologiskt ramverk. Det ideologiska ramverket är en teori om hur och varför något behöver göras och vad det i förlängningen ska leda till. Det som intresserar mig är hur dubbelmakt skulle kunna vara ett sätt att bygga praktisk kärlek utan att tappa bort motståndet mot denna världens härskare och makter.

Ett exempel på dubbelmakt som ofta nämns i ”En förlorad sak” är Kvinnojourer. . Kvinnojourer är en samhällsinstitution som räddar liv och som har lyckats existera i decennier trots att de inte är vinstdrivande och för att de i grunden bygger på frivilligt engagemang, solidaritet och inbördes hjälp. På så sätt utgör de utan att ha det som uttalat syfte en motkraft i en individualistisk och girighetsdriven tid. Samtidigt som de gör detta är kvinnojourerna del av ett större feministisk projekt som syftar till att avskaffa patriarkalt förtryck i mellanmänskliga relationer och att skapa jämställdhet.

Ett annat exempel som skulle kunna benämnas som dubbelmakt är Catholic Workers gästfrihetshus som bygger på en kristen filosofi om att genom praktisk handling och på ett solidariskt sätt praktisera gästfrihet och nästankärlek gentemot personer i behov av det. Samtidigt praktiserar Catholic Workers på olika sätt ett motstånd genom demonstrationer och andra handlingar.

I de sista tio minuterna av avsnitt 11 av podden ”En förlorad sak” berättar Mir om hur Katolska kyrkan skulle kunna utgöra en inspiration. Utifrån idén om att bygga Gudsriket här på jorden. Genom att gemensamt lösa olika samhällsproblem genom egna politiska institutioner. Med kommunismen som en reglerande princip. Denna term är lånad från filosofen Alan Badieu och syftar på ett mål som inte går att uppnå, men som håller en på rätt spår så länge en fortsätter sträva efter det.

Jag tycker att Mirs idé är jättespännande, samtidigt tror jag att han har fel om Gudsriket. Gudsriket är den ultimata utopin, och när Gudsriket slutligen bryter fram fullt ut kommer våra politiska projekt inte längre att spela någon roll. Att vara medveten om att vi inte bygger Gudsriket när vi bygger ett godare samhälle är viktigt eftersom vi är dömda att misslyckas. Nåden är att vi kan plåstra om våra sår, be om förlåtelse och försöka igen, rikare på erfarenhet nästa gång.

Gudsriket är samtidigt något som lever inom varje kristen och som längtar efter att bryta fram. Att visa praktisk kärlek är att låta Gudsriket bryta fram. Att bygga institutioner och gemenskaper som låter Gudsriket bryta fram djupare och tydligare och under längre perioder är en kristen kallelse som för mig känns starkt lockande. Genom kommunitetsrörelse och klosterrörelse och församlingar som vågar utmana makten i Guds tjänst. Ett bättre samhälle för dessa våra minsta, de som Gud bryr sig allra mest om. Detta är i alla fall en storslagen vision värd att riskera att misslyckas med!

Är Kristen underjord något värt att upprätthålla så är det en mötesplats för den som delar denna storslagna vision.

 

Trym: Lyxfällan

I väntrummet hos en vårdinrättning spelades ett avsnitt av det vedervärdiga TV-programmet Lyxfällan. Tänk om det istället utspelat sig såhär:

”Hej, det är VD:n för Prylbutiken”

”Ja hej, vi kommer från Lyxfällan”

”Hej, riktigt roligt program ni gör. Brukar kolla på det ibland” VD:n minns ett roligt ansvar och skrattar lite.

”Vi skulle vilja ställa några frågor? Det är ju så att ni säljer saker på kredit, utan säkerhet. Ja med noll procents ränta såhär de första månaderna, men här i det finstilta står det att efter tre månader blir det 20 procent ränta. Ja och administrativa avgifter har ni också.” Programledaren låter lite barsk.

VD:n harklar sig ”Ja och?”

”Jo det är så att många av de som varit med i vårt program under åren har blivit lockade av er flashiga reklam. Ni har ju bättre grejer varenda år, och vi ser en trend. Det verkar som att folk inte fattar det här riktigt. De tar på sig små lån med krediter som är billiga till en början, men sedan lägger de sig på hög och plötsligt har de ohanterliga skulder och då hamnar de hos kronofogden.”

”Ja, jag brukar titta på programmet, det är kul. Dumma jävlar som inte fattar alltså”

”Kanske det, fast det är inte därför vi är här. Vi tänkte nämligen kolla på vilket ansvar ni har egentligen”

”Vilket ansvar Prylbutiken har? Nej, den här skiten har jag inte tid för!”

”Ja, vilket ansvar ni har. Ni tjänar grova pengar på att folk inte förstår vilket pyramidspel de ger sig in i. Att det är svårt för människor att ta långsiktiga hänsyn i relation till omedelbar behovstillfredsställelse.”

”Nu tappar du bort mig helt! Har inte ni lite skuldsatta att skälla ut?”

”Ja och tittar vi sedan på en del andra grejer. Har ni koll på arbetsvillkoren för personerna som producerar de här prylarna ni importerar från Kina och Thailand!? Vilka miljökonsekvenser får det att ni vill få era kunder att ersätta prylarna de köper hos er vartannat år. Vart hamnar de gamla prylarna? Sedan har vi det här med arbetsvillkoren. Ni har ganska många tillfälliga anställda från bemanningsföretag eller hur? Unga personer som inte får semester eller fast lön. De har ju ännu svårare än fast anställda att planera sin ekonomi. Skäms!”

”Ja du har rätt i en del förstås, vi skulle nog kunna se över en del policy-dokument”

”Policy-dokument!? Det förpliktigar inte, vi pratar om att ta ansvar!”

”Jaja vi ska bättra oss på några punkter”

”Bättra er på några punkter, nej det duger verkligen inte. Tänk om deltagarna i Lyxfällan sa så. Det skulle inte bli någon ändring nånsin. Och vad ska ni göra åt dem som redan trillat dit? En slipper inte sina skulder bara för att en ångrar sig. Att ta ansvar betyder också att en hjälper till att reda ut skiten som en orsakat.

Nej skärp er, så här gör vi istället. Vi bokar tid på måndag så ser vi hur vi kan se till att ni slutar arsla era kunder och era anställda och reda ut saker, vi har fjorton deltagare med skulder hos er.”

Triggervarning: Gitarrkille

Det är svårt att tänka sig att den här dialogen hade kunnat förekomma i ett program som Lyxfällan. I såväl TV-program, politisk diskurs, som i lagtexter pratas mycket om individens ansvar. Har du inget jobb eller ingen bostad ska du ordna det själv. Har du blivit prickad av fogden eller pliten och därför varken kan få bostad eller jobb så får du skylla dig själv.

Det liberala samhället ska sträva efter att skapa likvärdiga förutsättningar för individer som sedan ska ta eget ansvar för sin livssituation. Vad ansvarstagande innebär är mer oklart. Ofta betyder det att det är individens problem inte samhällsinstitutionernas.

Det är mindre viktigt att reda ut hur det ska gå till när lika förutsättningar för barn till alkoholiserade analfabeter ska skapas, jämfört med den som ärver ett framgångsrikt familjeföretag, det är externaliteter som vi inte behöver bry oss om att tänka så mycket på. Utifrån ett liberalt ideologiskt synsätt är det viktiga att lagar och regler i samhället inte diskriminerar. Enligt den grundsynen är det okay att människor lider så länge det går att peka på att det är deras eget fel att de hamnat där de hamnat. Oavsett om de hamnat där på grund av att de inte jobbat tillräckligt hårt, haft för lite tur eller kanske inte tänkt tillräckligt positivt.

”What about the non-industrious poor?” frågar David Graeber i sin bok Debt – The first 5000 years. https://libcom.org/files/__Debt__The_First_5_000_Years.pdf

Självklart behöver individer ta ett eget ansvar för sin egen livssituation, men i viss mån bör vi människor också ta ansvar för varandras livssituation. Människor bör bidra efter sin förmåga att bidra och få stöd, hjälp och tillgång till resurser i den mån de behöver få tillgång till stöd och resurser. Den resursfördelningen kan inte lämnas till experter utan det är vi som delar en kommunalistisk grundsyn som gemensamt som behöver göra det jobbet.

För kristna som vill leva i efterföljelse kan det inte vara tillräckligt att se till att alla på ett teoretiskt plan ”haft lika goda förutsättningar”. De som vill bidra till ett gemensamt gott, för sitt eget och andras bästa, behöver erbjudas möjlighet att bidra med det. De flesta vill bidra till samhället, sina gemenskapers bästa och det som är gott, men den som inte har blivit sedd och uppmärksammad kommer inte alltid att på egen hand kunna ta det steget.

Hur svårt det än verkar behöver kristna gemenskaper som vill leva i efterföljelse också värna om en solidaritet med dem som inte aktivt försöker göra rätt för sig. Samtidigt behöver de makter som tjänar på att hålla människor i fattigdom, synas, kallas vid sitt rätta namn och hållas ansvariga för det lidande de orsakat människor.

Virus i vår!

Vill du helst föra samtal om patriarkatet och direkt aktion under kyrkfikat? Eller egentligen bara prata om den tidiga Jesus-rörelsens revolutionära vanor med dina radikala vänner och bekanta?

I så fall är det mycket möjligt att du är intresserad av mötet mellan kristen tro och anarki!

I slutet av April arrangeras Virus i Stockholm och du är väldigt välkommen. Anmälan och mer info finns här –> http://www.virus2017.tk/

Virus-17.jpg

Välkomna på Sammankomst 2017!

2017 arrangeras Sammankomst för kristna kommuniteter och gemenskaper av kommuniteten Senapskornet i Luleå och vi kan verkligen rekommendera er att fara dit både om ni är med i en kommunitet eller bara är intresserade av det. Nedan är informationen de ger via kommuniteter.se:

ska%cc%88rmavbild-2016-11-10-kl-12-53-02

Hej och välkommen till Sammankomst 17-19 februari 2017 hos Kommuniteten Senapskornet i Luleå. Temat för helgen är, ”Att leva tillsammans i en trasig värld”. Vi hoppas att det kan bli en helg för oss att utforska och utmana varandra i att leva i gemenskap.

Vår värld behöver försonande gemenskaper som kan vara ett vittnesbörd om Jesus, han som försonar allting med sig och vill göra allting nytt. Genom Sammankomst vill vi främja kommunitetsliv som ett sätt att vittna om sanningen om Jesus och ett sätt att ta del av Guds försoning för hela skapelsen. Vi vill stötta varandra och våra kommuniteter och gemenskaper att fortsätta att följa efter Jesus och utmana status quo.

Världen måste inte se ut som den gör. Hur kan vi, i våra olika sammanhang och gemenskaper, hitta sätt att leva som är mer likt Guds rike? Som Peter Maurin, en av grundarna till The Catholic Worker Movement, sade: ”Det vi vill göra är att skapa ett nytt samhälle i skalet av det gamla, där det är lättare för människor att vara goda.” Läs mer

Juluppropet

Ni skriver väl på juluppropet för en humanare migrationspolitik!

http://www.juluppropet.se/

Rasmus: Black friday

Fredagen den 25 november var det black friday. Detta fenomen som vi i sverige, som med mycket annat, importerat från USA. Allt för mammon och kapitalismen…

Den 27/11 läste jag en artikel i aftonbladet av koluminstern Patrik Lundberg. Där han skriver under rubriken ”Förfasas du över rean – då är den inte för dig”. Han skriver om att black friday är bra för alla de som inte har så mycket pengar, typ ensamstående mammor. Att de ska ha samma möjligheter till materiell lycka som alla andra. Jag kan förstå hans tankar utifrån ett sekulärt individualistiskt perspektiv, alla har rätt att skapa sin egen materiella lycka och om det krävs rea för vissa att göra det så ska vi som har pengar inte stå och beklaga oss över detta. Men jag tycker inte att det är ett argument som håller, jag själv tycker inte att vi behöver ännu en hysterisk rea. Jag tycker inte att vi behöver handla mer än vi redan gör, i sverige konsumerar redan för mycket skulle alla andra ha samma standard och handla lika mycket skulle det krävas 3,7 jordklot enligt wwf.

Min känsla när jag läser Patriks text är att det inte finns något alternativ till materialismen, mammon och kapitalismen om man vill ha det bra och leva lyckligt. Inte att han skriver det nån gång, men det är min känsla när jag läser. Samtidigt med den känslan så kommer tankarna på kyrkan och att det ser ganska lika ut där. Jag ser sällan att det presenteras alternativ till världens sätt att leva, trotts att jag kan se Jesus ge sådana. Jag behöver hjälp att följa Jesus, det är inget jag klarar av själv, för då är jag snart tillbaka i världens hjulspår. Men allt för ofta så ser jag inte alternativen i de kyrkor jag varit och är med i. Däremot så har det ofta varit prat om syndaförlåtelse och nåd. Det är jätte viktiga grejer och som jag verkligen inte vill ta bort. Men jag är osäker på hur många som i dagens samhälle kan relatera till nåd och synd. När vi från barnsben blir lärda att leva med oss själva i centrum så är det lätt att vi tappar känslan av att ha syndat och inte finner nått behov av nåd och förlåtelse då vi inte upplever att vi gjort något fel. Hur kan vi presentera Jesuväg för våra individualistiska jag-centrerade medmänniskor? Hur bör vi som kyrka leva för att visa på att ett annat liv är möjligt?

Jag har inga riktigt bra svar, men jag vet att jag själv har många steg att ta mot Jesus och bort från den självcentrerade individualist som jag är. Jag försöker hålla ögonen på Jesus och den väg han leder, och jag försöker gå den, ett litet steg i taget och jag vill gärna komma på idéer tillsammans med er som läser hur vi tillsammans kan ta ett litet steg till.

Fred!