Rasmus: Kristen Anarkist

Som kristna är vi inte kallade att följa världen, inte heller att leva utanför världen. Jesus presenterade en tredje väg. Han sa att hans rike inte är av denna värld, den står över den här världens riken och där av borde det självklara sättet att följa Jesus på vara att vara anarkiskt i världens ögon. För när vi väljer att följa Jesus och hans rike så tappar de världsliga rikena makten över mig och när jag följer Jesus så kommer jag med stor sannolikhet att komma på tvärs med rådande lagar och regler. Visst kan de låsa in mig, utvisa mig eller till och med döda mig. Men jag vet vart jag har min trohet, och mitt hopp står till honom som skapat allt. Det kan de aldrig ta ifrån mig. Som kristen anarkist väljer jag att jobba för att Guds rike ska få ta plats på jorden, jag gör det genom motstånd mot den rådande ordning med nationalstater och kapitalism. Motståndet sker genom att vi som kristna inte längre bör följa världens spelregler, vi borde sluta anpassa oss till världens normer och istället bygga alternativen som gör världen mer lik Guds tanke. Vi måste sluta böja oss för mammon och börja sätta käppar i hjulet för det som kommer av mammon. Krig, klassklyftor, kärlekslöshet, främlingsfientligheten, klimat- och miljökatastrofer och annat ont som föds ur kärleken till pengar är bara några grejer vi måste kämpa mot. Genom att sluta tro på mammon och börjar följa Jesus, så kan vi också få se hans rike komma. Vi får bygga Guds rike med kärlek till vår nästa. Vi får bygga en värld där kärlek råder, där klassklyftorna är utrotade, där vi välkomnar främlingen och där klimatet och miljön är stabil och bra igen.

Det må vara utopiska tankar, men utan drömmar, hopp och mål så vet vi inte vart vi ska och det onda kommer vinna. Så låt oss tillsammans sluta följa mammon, göra slut med nationalstaten och börja leva i Guds rikes frihet, jämlikhet och syskonskap!

Amen!

Rasmus: Spektakulära helanden

I dagen idag så skriver Joakim Hagerius en ledare om att vi bör fånga upp varnings tecken från Bethel Church, Redding, i Kalifornien. (Finns här att läsa) Bakgrunden till ledaren är att i Bethel så har det sedan strax före jul på gått bön för återupplivandet av en tvåårig flicka och det har även uppmanats på kyrkans instagram att be.

Efter att ha beskrivit vad bethel är för kyrka och i vilket sammanhang den rör sig så kommer han fram till det här.

Men det finns också varningstecken att ta på stort allvar. Dålig teologi är en grogrund för urspårad karismatik. Bara av det skälet bör man vara försiktig och djupt skeptisk när en andlig ledare tar sin följare ut på ”ny mark”. Nya kyrkliga praktiker behöver prövas, inte bara mot bibelordet och den egna upplevelsen, utan också mot hur kyrkan genom historien har formulerat teologi och uttolkat det kristna livet.

Det finns anledning till oro när en andlig rörelse blir alltför ensidig och överbetonar valda delar på bekostnad av andra. När en del av sanningen görs till hela sanningen. Uppståndelsebönen i Bethel är ett exempel på hur tron på helandet gått så långt att man inte accepterar några andra scenarier.

Hela pingsten skriver Michael Grenholm ett svar på ledaren där han kommer fram till att det inte är ett problem att be för att döda ska återupplivas, utan problemet ligger i att vi i den vita delen av världen inte tror på att Gud kan återuppliva människor.

Jag ser dock ett annat problem i det hela, klart att Gud kan hela och även återuppliva människor, men när det görs till spektakel och med en baktanke ”att om bara den här personen blir frisk eller lever igen så kommer människor komma till tro och bli frälsta”, då är man ute på fel spår. När helanden sker så är det på Guds premisser, det handlar inte om hur mycket tro vi har eller hur många och mycket vi ber. När Jesus helar människor i bibeln så är det mellan personen och han inte något han gör för att vinna massorna.

Om människor väljer att bli frälsta för att ett ”spektakulärt” helande/mirakel sker, vad händer då nästa gång vi ber för någon och den personen inte blir helad? Är det vår tro det är fel på då, som en del personer lärde ut under 90- och tidiga 00-talet? Eller lämnar människor tron istället?

Jag tror att det är så att det inte går att bygga en kristen tro utifrån mirakler. Om det är det vi presenterar tron som, ett sätt att hålla sig frisk och på topp, bara vi tror rätt, då är vi tillbaka i framgångsteologin. Och dit vill då inte jag tillbaka till, för den ger bara framgång för några få medans den bryter ner många.

Jag tror istället att vi måste fokusera på att presentera Guds rike för folk. Och det är inte ett rike där alla går omkring och är friska och glada jämt, men det är ett rike där alla får plats, där alla har mat att äta, kläder på kroppen, tak över huvudet och där alla är sedda och har en uppgift att fylla.

Rasmus: Gemenskap

Jag höll nyligen en predikan i den lilla pingstförsamlingen som jag är medlem i och tänkte lägga upp texten till den här för att fler ska få möjlighet att läsa den. Kommentera gärna på de frågor jag ställer i slutet. Jag skulle gärna höra fler personers tankar på dom.

https://media.activechristianity.org/2018/02/1732-What-is-the-Lords-Supper-or-Communion.jpg

Jag är med i en studiecirkel som heter ”Radikalt lärjungaskap”. Där har vi precis läst en bok av Patrik Hagman som heter ”Om kristet motstånd”, den handlar om hur den tidiga kyrkan var en motståndsrörelse inom det romerska imperiet och hur den skulle kunna vara det idag. Har du inte läst den så rekommenderar jag den varmt!

Mot slutet av boken finns ett stycke om nattvarden som väckte mina tankar och det är de tankarna jag skulle vilja dela idag.

Vi kan börja med att läsa ifrån 1 Kor 11:17-22, det är stycket alldeles innan instiftelseorden. Där står det:

17När jag ger denna föreskrift kan jag inte berömma er för era sammankomster, som snarare skadar än gagnar. 18Först och främst har jag hört att ni delar upp er i grupper när ni möts i församlingen, och det tror jag delvis är sant. 19Det måste till och med finnas olika partier bland er, så att det visar sig vilka av er som är att lita på. 20Men vid era sammankomster går det inte att hålla Herrens måltid, 21för var och en tar genast för sig av sin egen mat, och den ene sitter hungrig medan den andre har druckit sig berusad. 22Har ni inte era hem där ni kan äta och dricka? Bryr ni er inte om att det är Guds församling? Skall de som inte har något behöva skämmas? Vad vill ni jag skall säga, skall jag berömma er? Nej, för det här får ni inget beröm.

Vad handlar det här om egentligen, varför sitter folk och äter sin egen mat när Herrens måltid ska firas?

Jo det var nämligen så att iden tidiga kyrkan att, till skillnad från idag, så tog var och en med sig av sitt eget bröd och vin. Men tanken var inte att konsumera det själv vid nattvarden, utan tanken var att var och en tog med sig en bit bröd och en skvätt vin och bar farm det till altaret där det blandades ihop med alla andras. Mitt bröd och vin blev vårt bröd och vin. Där blandades den fattiges sura vin med den rikes fina vin och i det så skapades en gemenskap över klassgränserna.

Så verkar det inte ha fungerat i församlingen i Korint. Blandandet av gåvorna verkar saknas och så även den gränsöverskridande gemenskapen. Det verkar vara det som Pauls kritiserar.

Om vi istället läser om den första församlingen i Jerusalem så får vi en annan bild av nattvards och gudstjänst gemenskapen. Vi läser ifrån Apg.4:32-35

32Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt. 33Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om att herren Jesus hade uppstått, och de fick alla riklig del av Guds nåd. 34Ingen av dem led någon nöd. De som ägde jord eller hus sålde sin egendom och kom med köpesumman 35och lade ner den vid apostlarnas fötter, och man delade ut åt var och en efter hans behov.

Här ser vi en gemenskap som tar hand om varandra, där var och ens behov är allas ansvar, där klassklyftorna har suddats ut och där gemenskapen liknar en familj. Läser vi dessutom lite mer i Apostlagärningarna så ser vi att gemenskapen inte stannade där, utan den såg till att vara inbjudande och den hjälpte de som var i behov.

Nattvardsfirandet formade nämligen inte bara gemenskapen genom att göra mitt till vårt. Den gav även ett överskott av bröd. Ett överskott som användes för att hjälpa de hungriga och behövande. Nattvarden var tätt sammankopplad med diakonin i den tidiga kristna rörelsen.

Hagman skriver att i dagens kyrkor så har mitt frambärande av bröd och vin istället ersatts av kollekten. Jag ger av mina pengar som blir våra pengar, som vi som gemenskap får använda för att hjälpa de behövande. På så sätt hänger gudstjänst- och nattvardsgemenskapen fortfarande ihop med diakonin.

Vi får alltså i nattvarden och kollekten öva oss på att praktisera ett annat ekonomiskt system än det samhället läs oss. Istället för att försöka skapa ett så stort överflöd som möjligt åt oss själva, av pengar och prylar, så får vi dela det med varandra och de som behöver det mest. På samma sätt som Israeliterna bara fick samla in manna för dagen så är vi kallade att göra oss av med vårt överflöd till de som inget har. Och som Johannes Döparen säger i Luk.3:11 ”Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skalla göra på samma sätt.”

Så nattvarden formar oss till en gemenskap där mitt blir vårt, och det är en gemenskap som delar vidare av det den fått. Även om nattvarden formar oss till en gemenskap så stöper den oss inte i samma form. Vi har våra olikheter och funktioner i församlingen och de behövs, för liksom kroppen är en, men består av flera lemmar, så är vi ett i Kristus.

Som avslutning vill jag skicka med några frågor att diskutera i bänkarna (i kommentatorsfältet här på bloggen).

  • Vad vill vi vara för slags gemenskap?
  • Hur når vi människor som inte är med?
  • Vad är det vi bjuder in dem till vara med i?

Virus – samling om kristen tro och anarki

4-7 juni arrangeras Virus i Ådalen.

Virus handlar om mötet mellan kristen tro och anarkism som ideologi. Helgen vänder sig till dig som är intresserad av en kristen tro som utmanar maktstrukturer som kapitalism och patriarkat. Eller dig som är intresserad av vad en anarkism med kristna rötter innebär.

Rörelse sker när vi möts. Känn dig därför varmt välkommen till träffen. Du kan anmäla dig genom länken här nedanför:

https://kristenunderjord.wordpress.com/virus-samling-om-kristen-tro-och-anarki/

Trym: Fienden

Utifrån inlägget kamratskap, lärljungaskap och högerkristna fick jag en kommentar om hur jag ser på begreppet fiendeskap utifrån det sista kryptiska stycket. Jag tyckte frågan var så intressant att svaret fick bli ett eget inlägg. Sista stycket i inlägget som jag länkade till ovan är:

Personer som förstår kristen tro så annorlunda (högerkristna) än vad jag gör det är inte mina kamrater i efterföljelsen. När jag ber för dem gör jag det som för mina fiender. Om omvändelse och ansvarstagande. Om ett förändrat hjärta för dem som lever i missär och med en större ofrihet än min egen. Om den dag då Gud äntligen störtar härskarna från deras troner.


”Remnant of days long forgotten” by PimGMX is licensed under CC BY-NC 2.0
(mer…)

Jonathan: Återvändsgränder

Jag har strandat och vet inte riktigt hur jag ska gå vidare. Det här är mitt problem:

Sättet vi lever på är fundamentalt ohållbart. Vi behöver förändring.

Enskilda människor kan agera som profeter, inspirationskällor eller förebilder. Men kan inte skapa förändring.

Förändring skapas bäst av små grupper, när majoriteten hakar på då har förändringen redan skett (fritt sammanfattat efter E. Goldman).

Hur kan en arbeta för att skapa förändring? Nu pratar jag inte om att förändra sin egen livsstil individuellt, vilket också är viktigt, inte minst för att vara ärlig mot sig själv och skapa trovärdighet. Det jag undrar är hur en kan skapa en strukturell förändring. Enligt devisen att tänka globalt och agera lokalt.

Vi bor i ett av världens rikaste länder, med störst påverkan på klimat och med stor påverkan på hur produktionen av varor och tjänster sker. Som vi behöver för att leva värdiga liv. Men hur gör vi?

Ett stort problem är svårigheten i att hitta en gemensam vision att arbeta för gemensamt. Vi kan hitta viss enighet kring problemen, men att hitta enighet kring lösningarna är mycket svårare. Vi behöver en vision som fler kan tro på och som flera sätt att leva på kan passa in i. Så som Zapatisternas kamp för en värld där tusen världar ryms.

Är en del av problemet att vi bara gillar lösningar vi kommit på själva? I så fall tänker jag att det får vara nog med det. Är det inte viktigare att fråga, vilken är din idé för omställning. Som du vill ha hjälp med?

Jonathan: En enda kropp i Individualismens tid

Efter ett studiecirkeltillfälle med en marxistisk förening gick vi ut och tog en öl. En av deltagarna var född och delvis uppväxt i Ryssland under Sovjetunionens sista dagar. Henoms familj hade sedan invandrat till Sverige. Hen berättade att en kulturskillnad hen upplevde med sina ryska vänner och svenska vänner var exempelvis om de besökte en restaurang. Bland de ryska vännerna var det självklart att pröva varandras måltider om en hade beställt olika, och att dela på det mesta. Bland de svenska vännerna hade det upplevts som väldigt konstigt om en kompis bad att få smaka de andras måltider. Hen beskrev det som ett exempel på hur en del av Sovjetkulturen överlevt unionens fall och en tydlig skillnad mot individualismens Sverige.

2aa67813319855.56034b692b635
”Last Supper” by Gevorg Ghaplanyan is licensed under CC BY-ND 4.0

(mer…)