De heligas gemenskap

· 1 kommentar ·

Medan vissa kristenunderjordare får sina tankar och artiklar publicerade i fina tidskrifter som NOD så får vi andra hanka oss fram på distriktsnivå. Denna lilla artikeln publicerades i EFS i Sydsveriges distriktstidning Livsluft nyligen. Håll till godo!

De heligas gemenskap
 I den apostoliska trosbekännelsen (apostolicum) säger kyrkan tillsammans att vi tror på ”de heligas samfund”. I en nyare ekumenisk översättning säger man ”de heligas gemenskap”. Dessa små ord är lätta att inte stanna upp inför, speciellt när man bett dem många gånger. Men de utgör den yttersta identiteten för den kristna kyrkan i världen. Nya testamentets författare är tydliga med att tilltala de troende som heliga. Gör gärna en genomläsning av NT eller sökning på ordet och se hur ofta de troende kallas just heliga.

Helig betyder avskild, annorlunda eller satt åt sidan. En helig gemenskap är alltså en gemenskap som är kallad att vara en annorlunda gemenskap. Kyrkan är avskild åt Kristus, kallade att leva annorlunda liv, liv i Kristi efterföljd. ”Ni skall vara heliga, ty jag är helig” påminner Petrus sina åhörare om i sitt första brevs första kapitel. Det är ett eko från Guds ord till Israels folk i 3 Mos 19:2. På samma sätt som Guds folk i det gamla förbundet var kallade att vara annorlunda, att tillsammans vara ett tecken för världen på ett annat sätt att leva tillsammans (en annan politik), så är det nya, utvidgade Gudsfolket, kyrkan, kallade till samma sak. Att kyrkan är helig handlar inte om att den är felfri eller perfekt utan att Gudsfolkets yttersta identitet ligger i att de är avsklida, kallade att vara annorlunda.

Kallade till helighet
Vad innebär det då att som gemenskap leva annorlunda liv? Vari ligger det annorlunda? Här går svaren isär beroende på hur vi väljer att se på kyrkans gemenskap. I vår tid, som är en splittrad tid, ser jag två dominerande sätt att se på kyrkan. Den är endera en retreatplats dit vi går en timme eller två en gång i veckan för att ”komma undan” livets stress och krav och hämta kraft och få stillhet. Eller så är det ännu en fritidsförening att engagera sig i, inte olikt bokklubben eller fotbollsföreningen. I båda fallen förpassas kyrkan till ”fritidsdelen” av våra liv och är skiljt från de andra sfärerna hemmet, jobbet/skolan, dagis osv.

Jag tänker mig församlingslivet som ”vårt gemensamma liv” för det är endast då bibelns undervisning ger mening för mig. Kyrkan, det är de som tillhör Kristus, som följer Kristus och som tillsammans försöker att gestalta ett annat sätt att leva. Detta nya sätt att leva kallas ”det eviga livet” eller livet i ”Guds rike”. Det är ett LIV som innefattar alla delar av vår existens. Hur vi lever tillsammans, hur vi tar beslut, hur vi hanterar makt, våra pengar, våra fiender och konflikter sinsemellan, vittnar om Kristus. Det annorlunda med kyrkan är att vi, med Andens hjälp, först och främst är trogna mot Kristus, hans person, hans verk och hans undervisning. Det är där vår främsta lojalitet ligger. Inte hos marknaden, regeringen eller samhällstrender.

Vi behöver varandra
Att bekänna sig till de heligas gemenskap utmanar också vår individualistiska förståelse av tron. En personligt bekänd tro är något oerhört positivt och någon som EFS betonat och fortfarande betonar med rätta. Men det finns en stor risk att personlig blir individuell och sedan privat. De heligas gemenskap utmanar oss att se oss själva som del i en större helhet. ”Min tro” blir ”vår tro”. Ett liv i Kristi efterföljd kan inte levas isolerat från andra troende, från den stora kroppen, ifrån Kyrkan. Livet i Kristi efterföljd är mer omfattande än endast mitt personliga liv och mina personliga val.

Förenade med Gud genom Kristus
Med Andens hjälp, kraft och stöd, lever kyrkan, de heligas gemenskap, mitt i en trasig värld. Där, mitt bland missbruk, ensamhet, hopplöshet, främlingsfientlighet, obetalda räkningar, svek från vänner, är kyrkan, själv påverkad av samhällets trasighet, kallade att tillsammans gestalta en annorlunda gemenskap. En gemenskap som är för världen vad Kristus är för oss, som offrar sin kropp och blod för att ge andra liv. En gemenskap som inte har föreställningar om försoning, förlåtelse och frälsning utan som förkroppsligar det. En gemenskap som förvaltar och förmedlar vad det innebär att vara förenade med Livets Herre själv. Eller för att avsluta med lånade ord:

I stormiga tider,
bland töcken och grus,
en skara dock skrider
mot himmelens ljus.
Dess hopp och dess härlighet
världen ej ser,
men före går Herren,
men före går Herren,
ja, före går Herren
med segerns baner.
psalm 59:2 i den Svenska Psalmboken.

Rasister i regeringen är inget nytt

· 43 kommentarer ·

Över gårdagskvällen och under natten uppdaterades det med sorgsna statusuppdateringar, arga blogginlägg och upprörda mail. SD har kommit in i riksdagen, och kanske regeringen…

Mina vänner, det är bra att ni är upprörda över att det finns rasism i maktens korridorer, men… trodde ni verkligen att rasismen inte funnits där innan? Under flera år har papperslösa flyktingar, de som växt upp i miljonprogramsförorten och de som råkar ha andra seder och bruk än vad som uppfattas normalt, stängts ute, mobbats, diskvalificerats, diskrimineras, dödats, misshandlats… endast av den enkla anledningen att dem inte verkar ha samma ursprung som ”en vanlig svensk” eller inte råkar vara medborgare i Sverige. Detta mina vänner är rasism, och det är inget nytt med det.

Att SD nu sitter i maktposition, ger oss kanske en ny glöd att kämpa mot den här rasismen, bra i så fall. Men om det blir SD som är fienden och inte rasismen, ja då är kampen helt i onödan.

Lämna nu hoppet till att makthaveriet och 4deårs avlatsröstningen skall kunna stoppa rasismen, forma gemenskaper som släpper in, välkomnar, stöttar, gör aktioner, lever ut, festar in, ett annat system… och gör det fort.

för det har suttit rasister i regeringen i aldelles för många år.

(soundtrack till inlägget: Svenska Akademien – Framåt)

Härskarringen och Kyrkan (ur senaste Nod)

· 15 kommentarer ·

Artikeln har tidigare publicerats i tidningen Nod.

Härskarringen och kyrkan

Som en postmodern reggaelyssnande hedning som försöker följa Jesus och som växt upp inom Svenska Kyrkan och tillslut prästvigdes för tjänst i den samme förvånar jag mig själv med vilken kärlek den anabaptistiska traditionen har hjälpt mig att få en teologi för hela livet. Genom denna rörelses bidrag till kyrkohistorien har jag och många vänner funnit hjälp att hitta tillbaka till ett politiskt engagemang som är församlingsbaserat, socialt och samtidigt högst fokuserat på Jesus Kristus.

När jag blev övertalad av min lärare att läsa John Howard Yoders bok Jesu politik2 trodde jag den inte om så mycket. Jag hade inget större hopp att finna mer hjälp i denna utläggning av Jesus och hans budskap än vad jag fått i mina tidigare sammanhang. Frågorna om hur bergspredikan skall läsas och vad som är församlingens roll i världen, var för mig frågor utan tillfredsställande svar. Varken lutherska eller karismatiska varianter av två-regementsläran hade övertygat mig. Inte heller folkkyrkotanken eller pietismen gav mig någon hjälp i orienteringen. Jag var ganska nöjd med att Jesus hade dött för mina synder och en tro på att evangeliet handlade om syndernas. Guds rike var för mig bara en synonym till himlen, och då tänkt som platsen dit de troende kommer efter döden.

Nu skall jag inte säga att Jesu politik gav mig alla svar. Men boken rörde om mig och min teologi, och Yoders utläggning av Lukasevangeliet fick frågorna att landa i sitt rätta sammanhang. Genom en politisk läsning av evangelietexten, som inte väjde för det politiska språket, fick jag en smäll som fördjupade evangeliet för mig.

Jag tror fortfarande att det handlar om syndernas förlåtelse, men evangeliet är så mycket mer än så: Guds Rike är nära.  Genom att våga ta Jesus politiska språk på ser vi hur församlingen är kallad att leva ut ett annat rike, ett annat system än världens riken.  Och då får mina frågor sin rätta plats. De blir nya utgångspunkter för ett utforskande, istället för hinder på vägen, som måste förklaras bort.

Dagens kyrka befinner sig i ett landskap som liknar den tidiga kyrkans mer än vad vi kanske tror. Därför finns det en gnutta hoppfullhet i kyrkans marginalisering i vårt samhälle. För i marginalerna, i öknen, kan vi hitta vår väg igen. Det blir lättare för oss att ta den tidiga kyrkans radikala avståndstagande av makt, våld och rikedom på allvar, jämfört med när vi levde i det så kallade enhetssamhället, där alla som föddes i Sverige blev medlemmar i kyrkan. Vi kan, om vi vågar, ta vår kallelse på ett annat och större  allvar. Se att vår roll som kyrka (och då menar jag inte som organisation utan som människor) inte handlar om att ha makt. Vi kan bli befriade från kampen om makten och kan koncentrera oss på att leva ut Bergspredikan. Det kan man aldrig göra utifrån en maktposition.

Under min tonårstid var jag engagerad i djurrättsrörelsen, blockerade porrbutiker, engagerade mig i olika vänsterorienterade rörelser och i antirasismen. Idag är jag fortfarande engagerad för djuren, mot porr, mot rasism och jag finner mig ofta stå på samma sida som folk inom vänstergrupperingar. Men något har förändrats. För där jag förut kände mig hemma så känner jag mig nu oftare som en främling.

Varför har det blivit så?

Jag tror det går tillbaka på frågan om Makt.   Under samma tonårstid läste jag Tolkiens Sagan om Ringen. Där är Härskarringen den starkaste symbolen för makt. Med ringen i sin hand får bäraren otrolig makt. Utan att definiera ringens kraft mycket mer än så, fångar Tolkien ändå det grundläggande i mänsklighetens kamp mot ”de andra”.  Med ringen får vi makt att göra det vi vill – varför då inte söka vinna den här ringen?  Jo, för att ringen alltid korrumperar. Ringen tjänar inte bärarens syften, utan bäraren tjänar ringens. Sådan är maktens natur.

Den kristne anarkisten Jacques Ellul uttrycker kyrkans roll i förhållande till makten så här: ”Kristna måste finna sig i att andra härskar över dem och att deras liv just nu fungerar som ett offer, vilket pekar tillbaka på Jesus Kristus.”3  Som människor har vi alternativ. Vi kan, likt Boromir, välja att försöka ta Härskarringen och försöka använda den för våra syften. Vi är ju de goda! Vi är inte Sauron eller Hitler, vi kommer inte korrumperas av makten! Gud ställer oss faktiskt inför ett val:  Vi kan välja att ta ringen och vi kan välja att inte ta ringen. Vi kan välja makten, eller välja att låta den gå oss ur händerna. På så sätt ger Gud oss den yttersta friheten.

Men även om vi kan välja makten, betyder det inte att detta är vår kallelse. Vi får som kristna, som kyrka, finna oss i att det inte är vår uppgift att styra världen. Vår uppgift är att peka tillbaka på Jesus, att vara tecken på Guds rike, ett rike som personifieras av snickaren från Nasaret. Världen kommer alltid vara världen. Vi kan leva i en demokrati, och där ha alternativet att försöka bli statsminister, eller leva i en diktatur och ha alternativet att göra en väpnad revolution. Men vi bör i båda fallen finna oss i att detta inte är vår kallelse. Jesus kallar oss som får in bland vargar, inte som drakar in bland vargar.

All teologi eller kyrklig retorik som bygger på effektivitet, inflytande och önskan att styra världen, om än så bara vår lilla del av världen, är oförenlig med den Gud som kallar oss att ta vårt kors på oss och följa.

Alla de grupperingar som jag till viss del sympatiserar med, vill inte ta makten. Men de vill på något sätt, allt som oftast, använda maktens medel för att nå sina mål. Även anarkisterna glömmer bort sitt avståndstagande från makt allt för ofta, och övergår till makt i dess renaste form: våld.

Jag tror att det alternativ som presenteras för oss kristna, det som är vår kallelse, handlar om att forma och formas av små vardagsnära gemenskaper, som Anden har börjat blåsa liv i. Istället för att försöka ta makten och lagstifta fram Guds Rike, kan vi genom att leva i marginalerna finna att Guds Rike finns där hela tiden: nära.

Som kyrka bär vi aldrig riket, vi utforskar det. I livet tillsammans så får vi chans att se Bergspredikan bli kött och blod i en kropp. En kropp som inte bär ett svärd, utan som likt sitt ursprung, sitt huvud, bär ett kors och har sår.  En kropp som tvättar fötter, förlåter och älskar ”de andra”. En gemenskap som ser ut som Jesus.

Då har vi några frågor att försöka svara på:  Hur ser en gemenskap ut som formar oss till att se ut som Jesus? Vilka praktiker formar oss till detta? Vilka medel används för att nå dit? Hur undviker man fördömande och elitism? Svaren tror jag ligger närmare i vardagsnära relationer som i förlåtelse lär sig leva med varandra och stödjer varandras kamp och längtan i kärlek. I de stora övergripande gemenskaper där vardagslivet är långt borta och man inte kan vara ansvariga för varandra i kärlek, fungerar det sämre. För där känner man helt enkelt inte varandra.

Som alltid så lever vi som kyrka i en frestelse att allt för mycket följa med tidsandan.  Idag verkar det som om ungdomar är allt mindre engagerade i partipolitiken och allt oftare i utomparlamentariska grupper, eller i enfråge-grupper som Ingen Illegal och Djurens rätt. Speciellt på vänsterflanken ser man hur fokus har skiftat bort från parlamentet och ut på gatan och i vardagen. Är min och mina vänners längtan efter en nära vardagsliv i Jesus efterföljd en reflektions av tidsandan? Eller är det så att vi utforskar en helt annan berättelse, som kommer med goda nyheter till såväl stenkastande AFA anhängare som till Fredrik Reinfeldt? En kallelse att avstå från våld och makt och sluta upp i den dans och rymd som trummats på och dansats till sedan fredsfurstens fötter trampade jorden? Kanske inte så mycket i palatsen, men i rännstenen och i marginalerna?

Jag väljer hoppfullt att tro det senare.