Härskarringen och Kyrkan (ur senaste Nod)

Artikeln har tidigare publicerats i tidningen Nod.

Härskarringen och kyrkan

Som en postmodern reggaelyssnande hedning som försöker följa Jesus och som växt upp inom Svenska Kyrkan och tillslut prästvigdes för tjänst i den samme förvånar jag mig själv med vilken kärlek den anabaptistiska traditionen har hjälpt mig att få en teologi för hela livet. Genom denna rörelses bidrag till kyrkohistorien har jag och många vänner funnit hjälp att hitta tillbaka till ett politiskt engagemang som är församlingsbaserat, socialt och samtidigt högst fokuserat på Jesus Kristus.

När jag blev övertalad av min lärare att läsa John Howard Yoders bok Jesu politik2 trodde jag den inte om så mycket. Jag hade inget större hopp att finna mer hjälp i denna utläggning av Jesus och hans budskap än vad jag fått i mina tidigare sammanhang. Frågorna om hur bergspredikan skall läsas och vad som är församlingens roll i världen, var för mig frågor utan tillfredsställande svar. Varken lutherska eller karismatiska varianter av två-regementsläran hade övertygat mig. Inte heller folkkyrkotanken eller pietismen gav mig någon hjälp i orienteringen. Jag var ganska nöjd med att Jesus hade dött för mina synder och en tro på att evangeliet handlade om syndernas. Guds rike var för mig bara en synonym till himlen, och då tänkt som platsen dit de troende kommer efter döden.

Nu skall jag inte säga att Jesu politik gav mig alla svar. Men boken rörde om mig och min teologi, och Yoders utläggning av Lukasevangeliet fick frågorna att landa i sitt rätta sammanhang. Genom en politisk läsning av evangelietexten, som inte väjde för det politiska språket, fick jag en smäll som fördjupade evangeliet för mig.

Jag tror fortfarande att det handlar om syndernas förlåtelse, men evangeliet är så mycket mer än så: Guds Rike är nära.  Genom att våga ta Jesus politiska språk på ser vi hur församlingen är kallad att leva ut ett annat rike, ett annat system än världens riken.  Och då får mina frågor sin rätta plats. De blir nya utgångspunkter för ett utforskande, istället för hinder på vägen, som måste förklaras bort.

Dagens kyrka befinner sig i ett landskap som liknar den tidiga kyrkans mer än vad vi kanske tror. Därför finns det en gnutta hoppfullhet i kyrkans marginalisering i vårt samhälle. För i marginalerna, i öknen, kan vi hitta vår väg igen. Det blir lättare för oss att ta den tidiga kyrkans radikala avståndstagande av makt, våld och rikedom på allvar, jämfört med när vi levde i det så kallade enhetssamhället, där alla som föddes i Sverige blev medlemmar i kyrkan. Vi kan, om vi vågar, ta vår kallelse på ett annat och större  allvar. Se att vår roll som kyrka (och då menar jag inte som organisation utan som människor) inte handlar om att ha makt. Vi kan bli befriade från kampen om makten och kan koncentrera oss på att leva ut Bergspredikan. Det kan man aldrig göra utifrån en maktposition.

Under min tonårstid var jag engagerad i djurrättsrörelsen, blockerade porrbutiker, engagerade mig i olika vänsterorienterade rörelser och i antirasismen. Idag är jag fortfarande engagerad för djuren, mot porr, mot rasism och jag finner mig ofta stå på samma sida som folk inom vänstergrupperingar. Men något har förändrats. För där jag förut kände mig hemma så känner jag mig nu oftare som en främling.

Varför har det blivit så?

Jag tror det går tillbaka på frågan om Makt.   Under samma tonårstid läste jag Tolkiens Sagan om Ringen. Där är Härskarringen den starkaste symbolen för makt. Med ringen i sin hand får bäraren otrolig makt. Utan att definiera ringens kraft mycket mer än så, fångar Tolkien ändå det grundläggande i mänsklighetens kamp mot ”de andra”.  Med ringen får vi makt att göra det vi vill – varför då inte söka vinna den här ringen?  Jo, för att ringen alltid korrumperar. Ringen tjänar inte bärarens syften, utan bäraren tjänar ringens. Sådan är maktens natur.

Den kristne anarkisten Jacques Ellul uttrycker kyrkans roll i förhållande till makten så här: ”Kristna måste finna sig i att andra härskar över dem och att deras liv just nu fungerar som ett offer, vilket pekar tillbaka på Jesus Kristus.”3  Som människor har vi alternativ. Vi kan, likt Boromir, välja att försöka ta Härskarringen och försöka använda den för våra syften. Vi är ju de goda! Vi är inte Sauron eller Hitler, vi kommer inte korrumperas av makten! Gud ställer oss faktiskt inför ett val:  Vi kan välja att ta ringen och vi kan välja att inte ta ringen. Vi kan välja makten, eller välja att låta den gå oss ur händerna. På så sätt ger Gud oss den yttersta friheten.

Men även om vi kan välja makten, betyder det inte att detta är vår kallelse. Vi får som kristna, som kyrka, finna oss i att det inte är vår uppgift att styra världen. Vår uppgift är att peka tillbaka på Jesus, att vara tecken på Guds rike, ett rike som personifieras av snickaren från Nasaret. Världen kommer alltid vara världen. Vi kan leva i en demokrati, och där ha alternativet att försöka bli statsminister, eller leva i en diktatur och ha alternativet att göra en väpnad revolution. Men vi bör i båda fallen finna oss i att detta inte är vår kallelse. Jesus kallar oss som får in bland vargar, inte som drakar in bland vargar.

All teologi eller kyrklig retorik som bygger på effektivitet, inflytande och önskan att styra världen, om än så bara vår lilla del av världen, är oförenlig med den Gud som kallar oss att ta vårt kors på oss och följa.

Alla de grupperingar som jag till viss del sympatiserar med, vill inte ta makten. Men de vill på något sätt, allt som oftast, använda maktens medel för att nå sina mål. Även anarkisterna glömmer bort sitt avståndstagande från makt allt för ofta, och övergår till makt i dess renaste form: våld.

Jag tror att det alternativ som presenteras för oss kristna, det som är vår kallelse, handlar om att forma och formas av små vardagsnära gemenskaper, som Anden har börjat blåsa liv i. Istället för att försöka ta makten och lagstifta fram Guds Rike, kan vi genom att leva i marginalerna finna att Guds Rike finns där hela tiden: nära.

Som kyrka bär vi aldrig riket, vi utforskar det. I livet tillsammans så får vi chans att se Bergspredikan bli kött och blod i en kropp. En kropp som inte bär ett svärd, utan som likt sitt ursprung, sitt huvud, bär ett kors och har sår.  En kropp som tvättar fötter, förlåter och älskar ”de andra”. En gemenskap som ser ut som Jesus.

Då har vi några frågor att försöka svara på:  Hur ser en gemenskap ut som formar oss till att se ut som Jesus? Vilka praktiker formar oss till detta? Vilka medel används för att nå dit? Hur undviker man fördömande och elitism? Svaren tror jag ligger närmare i vardagsnära relationer som i förlåtelse lär sig leva med varandra och stödjer varandras kamp och längtan i kärlek. I de stora övergripande gemenskaper där vardagslivet är långt borta och man inte kan vara ansvariga för varandra i kärlek, fungerar det sämre. För där känner man helt enkelt inte varandra.

Som alltid så lever vi som kyrka i en frestelse att allt för mycket följa med tidsandan.  Idag verkar det som om ungdomar är allt mindre engagerade i partipolitiken och allt oftare i utomparlamentariska grupper, eller i enfråge-grupper som Ingen Illegal och Djurens rätt. Speciellt på vänsterflanken ser man hur fokus har skiftat bort från parlamentet och ut på gatan och i vardagen. Är min och mina vänners längtan efter en nära vardagsliv i Jesus efterföljd en reflektions av tidsandan? Eller är det så att vi utforskar en helt annan berättelse, som kommer med goda nyheter till såväl stenkastande AFA anhängare som till Fredrik Reinfeldt? En kallelse att avstå från våld och makt och sluta upp i den dans och rymd som trummats på och dansats till sedan fredsfurstens fötter trampade jorden? Kanske inte så mycket i palatsen, men i rännstenen och i marginalerna?

Jag väljer hoppfullt att tro det senare.

Annonser

15 kommentarer

  1. kul!
    jag kom över den där gamla nod-tidningen för nån vecka sen och läste den här artikeln. bra skrivet min vän!

  2. Jättebra skrivet. De sista styckena är verkligen tänkvärda. Jag tror då att vi så att säga ”under tiden”, när dessa gemenskaper formas och människornas hjärtan formas av Anden, kan rösta i val t ex. Inte som en strävan att ta makten, men ett sätt att understödja en form som undviker kaos och försöker peka på något gott. Gud hade ett varnande finger för Israel när de ville utse en kung, men han arbetade med människan även i detta och tillät en kung, som skulle peka på den sanne kungen. Jag tror Gud arbetar med makten, precis som han arbetar med den enskilde syndaren. Jag tror Gud vill att lagen ska vara inskriven i människornas hjärtan, men han arbetar med oss och ger oss ett skrivet ord, inkarnerat mitt ibland oss genom sin egen son.

    • tack erik! kul att du tyckte det var intressant.

      Det handlar inte främst om röstning, för mig är det en: ”finns bra argument för att rösta, finns bra argument för att inte göra det” fråga. Jag har valt att inte rösta detta år på grund av mina tvivel på att det är okej. Jag förstår och kan till viss del lockas av det tänk som du har kring röstning.

      Det artikeln tar upp handlar ju mycket mer om maktpositioner i samhället.

      Rom 12 och 13 gör det tydligt att Gud arbetar genom församlingen och använder Överheten för sina syften. Men samma kapitel gör det också tydligt att vi som kristna inte skall använda Överheten. Därav avståndstagandet till makten då. Men det kanske du också skulle hålla med om.

      • Jag var nog inne på röstning för att det snart är val och så har jag följt debatten om detta på barnabasbloggen som var intressant. Ja jag håller med dig om överheten och har förståelse för avståndstagandet till makten. Allt gott!

  3. Väldigt intressant artikel! 🙂

  4. Btw, Samuel: går det att få tag på dig på nått annat sätt än myspace? mail?

  5. ja, du kan nå mig på samuel214@hotmail.com

  6. väldigt bra tänkte jag när jag läste det i nod. det tänker jag nu med. kul att texten sprids till fler här!

  7. Själv har jag bestämt mig för att göra avkall på min kristoanarkism det här valet och strategirösta pga situationen med SD. Det känns lite knasigt att inte göra ngt åt det om man har möjlighet.
    Frid
    David

    • jag är väldigt frestad att göra detsamma…sd och di blåa skrämmer mig.

  8. Tack för en mycket intressant text!

  9. Takk for denne viktige og svært velskrevne teksten. Jeg har laget en egen sak på dette på bloggen min, og lagt ut en fast link til bloggen under ”interessante linker”.

    • Kul att du gilla det Björn! kul att läsa din blogg

  10. […] våra egna herrar – eller någon annans herre! Vi är inte satta på den här jorden för att styra och ställa över varandra. Vi är satta att älska varandra, tjäna varandra och med våra liv peka på Honom som är Livet. […]

  11. Tack Elof
    Vilken bra text
    Fast men ändå mjuk
    Klar men ändå sökande


Comments RSS TrackBack Identifier URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s