Rapport från ”Öppna gränserna!”, Sammankomst på Alsike Kloster

När Pingstdagen kom var de alla församlade och allt inleddes med en högmässa. Under mässan satt klostrets flyktingbarn på de främsta bänkarna i kyrkan och vid en tidpunkt under mässan gick de fram till ”Kristus-ljuset” och tände ljus på det – de tog med sig ljusen ut till de församlade och tände nya ljus som skickades i bänkarna. Tungor som av eld fördelade sig.

Det här är alltså någon form av rapport från Sammankomsten som hölls i Pingst, för att samtala om vad som händer med kyrkan på Pingst (en aspekt of it, som tycks aktuell i dagens sverige) och om kyrkan som fristad. Därför träffades vi på vackra Alsike Kloster som just är den enda fristadsgården i Sverige. Efter påminnelsen om att vi är döpta in i Guds heliga ljus blev vi bjudna på ett storslaget fika bakat av de boende på klostret – systrarna och flyktingarna. Vilken service (det gäller hela dagen)! Vi började med en presentationsrunda av oss som var deltagande och sedan fick syster Karin och syster Marianne ordet. De berättade att Alsike Kloster tagit emot flyktingar sedan 1978 och sedan 1989 varit en fristad. Det innebär att den faktiska, geografiska platsen – klostret och dess omgivningar – ses som en ambassad för ett annat land, Himmelriket. På deras infart har de låtit sätta upp en skylt.

Om ni vill veta ännu mer om vad som händer på Alsike råder jag er varmt att besöka klostret och själva prata med systrarna, det är mycket spännande. Jag skrev ner några tankar förra året, då jag var där en vecka. Kort sagt lever de evangeliet på klostret. De sprider evangeliet på ett sätt som är relevant och ganska nödvändigt; på ett verkligt sätt.

En lunchbuffé vi tillsammans bidrog till gick över i samtal i mindre grupper för att sedan sluta upp i storgrupp. Ämnen som berördes var våld, pengar, gränser och kyrkan. Vi pratade om kloster som den moderna civilisationskritikens vagga och kyrkan som ett folk med en särskild uppgift, och inspirerades av exempel från kyrkans historia på hur rörelser bildats som lett till samhälleliga förändringar. Det systrarna särskilt tryckte på var att kristna har rätt gentemot staten, och innehar därför en särskild rättighet att erbjuda utsatta människor en fristad. Guds lag står över alla andra lagar, eller hur? Det finns till och med ett fristadsdokument utarbetat mellan polis och kyrka (i samband med razzian i Alsike skulle jag tro). Det som i princip krävs för att bli en Guds rikes ambassad är att sätta upp en likadan skylt som klostret har, och förstås en överlåtelse och ett ansvar grundad i en gemenskap bakom beslutet. Systrarna sa också att en fristad måste vara välsignad av det samfund man tillhör t.ex genom en ledare. De förklarade varför det är bättre för flyktingar att bo i kristna fristadsgemenskaper än att leva som gömda. Det är en tryggare miljö, inte minst för barn; i klostret har det exempelvis aldrig förekommit att barn drabbats av apati. Dessutom fungerar fristäder bättre opinionsmässigt. Öppenheten är en styrka. Fristäder kan fungera både för en kort tid eller en lång period. Fristadsbegreppet är något unikt, det går inte att jämföra med andra organisationer och rörelser som engagerar sig för flyktingar i Sverige, det här är kyrkans uppgift. Kanske kan redan nu existerande och fungerander kristna kollektiv och kommuniteter göra plats för flyktingar? Eller är det möjligt att någon av alla stiftsgårdar, församlingsgårdet etc som kristna församlingar har runt om i lander skulle kunna deklarera sig som fristad?  Under dagen fick vi även delta i klostrets bönerytm.

Pingstdagen i Alsike var den bästa pingsten på länge och många nya tankar och frön såddes till stora saker. Att skriva ner (och minnas) allt som sas är ju omöjligt. Det som stannade kvar hos mig särskilt är hur mycket ”enklare” det är att ge upp allt en äger, mot att ge upp sig själv och offra sitt eget, sin tid och bekvämlighet, sina utrikesresor, sin stil och framtidsvisioner så helt och fullt som systarna har gjort. Och ändå är det det vi kallas till, var och en på sitt sätt, efter Guds kärleksfulla vilja. Läs också Mattlos blogginlägg från dagen.