I det nyliberala helveteslandskap samtiden är på väg att utformas till är det svårt att orka och att hoppas. Först och främst behöver vi se till att vi själva mår bra, annars kan vi inte hjälpa någon. Lika viktigt är det att ta hand om våra kamrater. Däremot finns ett annat slags avståndstagande från kamp, som inte uttalat handlar om att det inte finns tid, plats eller ork för engagemang, utanför kampen för den egna överlevnaden. Nämligen: Det radikala avståndstagandet från att överhuvudtaget ta ställning.
Nyligen fick Vänsterpartiet skit för att en person med en afa-tröja finns med på deras EU-valaffischer. Om reformister har något att svara för så är det den kritik Rosa Luxemburg träffsäkert leverade i boken Reform eller Revolution. Inte att de oavsiktligt frontar anti-fascister. Kritiken bygger på att AFA är en rörelse som är så kallat våldsbejakande. Denna kritik ignorerar att AFAs arbete till stor del är ickevåldsligt (t.ex. research och påverkansarbete) och det ignorerar att ingen går fri från ansvar för våldet i samhället. Inte minst medborgare i ett land som tillåter vapenexport till länder som Turkiet och de Jihadister Turkiet stödjer. För den som inte tillhör de mest privilegierade grupperna i världen blir det tydligt att våld alltid bejakas, så länge våldets syfte är att bevara och upprätthålla den rådande hierarkiska maktordningen.
Utifrån en ytlig läsning av en postmodern samhällsanda kan begrepp som Värde och Mening i sig, ifrågasättas. Varje ställningstagande blir då problematiskt på något sätt. Idén om en mittenradikalitet eller centerextremism kan verka tilltalande, där en bedömning av olika positioner sker utifrån huruvida de är extrema eller ej. För att en position ska tas på allvar får den utifrån ett sådant tankesätt, inte sträcka sig allt för långt utanför spektrat av allmänt accepterade åsikter.
Det blir lockande att tänka på sig själv som apolitisk, att svära sig fri från att ta ställning och därigenom undvika de problem som varje ställningstagande innebär. Men en oproblematisk neutralitet existerar inte, tvärtom innebär denna att du aktivt accepterar en verklighet där människor är hemlösa trots ett överskott av bostäder, och där människor svälter trots ett överskott av mat. I Sverige ser vi att antalet dödsfall på arbetsplatserna ökar igen, kanske ännu inte statistiskt signifikant, men väl profetiskt uppseendeväckande. Parallellt med detta vill Socialdemokraterna inskränka strejkrätten och arbetsrätten.
Du som känner att du inte orkar med ännu mer jobb, utöver att hjälpa dina nära och kära att överleva. Det är för din skull vi som ännu kämpar. Ingen ska behöva dö på jobbet, ingen ska behöva gå in i väggen på grund av det. Ingen ska behöva gömma sig från hot om utvisning, eller igarderoben eller tackla de psykologiska konsekvenserna av kapitalistisk alienation.
Du som tvår dina händer däremot, och tror att du inte har något ansvar för att du inte tagit ställning behöver däremot tänka om och börja utkräva ansvar av det system du är med och upprätthåller. Gå in i ett politiskt parti, om du fortfarande tror på den demokratiska ordningen. Om du som jag tror att det loppet är kört så kolla upp det här (A)ndra alternativet! Är du politiker som tappat hoppet kanske ett utomparlamentariskt engagemang kan hjälpa dig att börja hoppas igen, om inte så låt din ilska driva dig. Allt motstånd mot ondskan är bättre än passivitet!
Jag känner dina gärningar. Du är varken kall eller varm. Jag skulle önska att du vore kall eller varm.Men eftersom du är ljum och varken varm eller kall, skall jag spy ut dig ur min mun. – Upp 3:15-16
Kristen underjord 