Jonathan: En enda kropp i Individualismens tid

Efter ett studiecirkeltillfälle med en marxistisk förening gick vi ut och tog en öl. En av deltagarna var född och delvis uppväxt i Ryssland under Sovjetunionens sista dagar. Henoms familj hade sedan invandrat till Sverige. Hen berättade att en kulturskillnad hen upplevde med sina ryska vänner och svenska vänner var exempelvis om de besökte en restaurang. Bland de ryska vännerna var det självklart att pröva varandras måltider om en hade beställt olika, och att dela på det mesta. Bland de svenska vännerna hade det upplevts som väldigt konstigt om en kompis bad att få smaka de andras måltider. Hen beskrev det som ett exempel på hur en del av Sovjetkulturen överlevt unionens fall och en tydlig skillnad mot individualismens Sverige.

2aa67813319855.56034b692b635
”Last Supper” by Gevorg Ghaplanyan is licensed under CC BY-ND 4.0

Catholic worker rörelsen och kristen anarkism har en koppling till personalismen. Det är en tankeströmning som även inspirerade Kristdemokratiska samlingspartiet, innan de hittade sin nuvarande form som rabiesdrägglande högerpopulister. Personalismen försöker söka en balans mellan kollektivets och gruppens intressen och varje människas unika individualitet. Ett av de problem som präglade Sovjet, Svensk socialdemokrati, men också den kapitalistiska s.k. fordistiska produktionsmodellen, är att människor nekas just denna individualitet. I tredje säsongen av podcasten Myter och Mysterier filosoferar Per Johansson och Eric Schüldt kring om även nyliberalismen faller i denna modernistiska fälla. I grunden lever och verkar vi i ett samhälle som rationaliserats till den grad att ingen är unik på exempelvis en arbetsplats. Varje anställd fyller endast en funktion som är oberoende av den personens väsen. Alla, utan undantag, är helt och hållet utbytbara. Det här bidrar till att vi trots materiellt överflöd (för vissa) kan känna oss fångade i en dystopi som saknar mening och präglas av en djup existentiell hopplöshet.

Jag kämpar med individualismen. Både inom mig själv och som en försvårande tendens inom initiativ jag är del av. I ett avsnitt av podcasten ”En förlorad sak” som jag gästat några gånger spekulerar jag och min vän Mir kring hur den sentida kapitalismen omöjliggör meningsfulla kollektiva projekt. Jag har själv gång på gång erfarit hur svårt det är att skapa hållbara och självgående initiativ t.ex. för självorganisering och inbördes hjälp. Oftast är våra satsningar fåfänga individuella drömmar som hänger på en eller ett fåtal eldsjälars engagemang och som står och faller med detta. Även om vi delar värderingar och principer är det långt ifrån säkert att vi delar ambitioner, mål och tankar om vilka strategier som fungerar. Ofta får det mig att känna mig ensam i en strävan efter en bättre värld. Det är en falsk känsla som bottnar i en ensamhet just där jag står och där jag försöker gräva. Den tragiska sanningen är kanske att vi är många som känner samma ensamhet där vi alla försöker gräva vår egen brunn istället för att hjälpas åt att gräva tillsammans.

Ett meningsfullt projekt idag skulle vara att försöka vinna lätta segrar. Hur kan vi samlas kring enkla utmaningar, där en gemensam lösning skulle spara mycket tid, ork eller pengar. Utan att kosta så mycket i termer av åtaganden och administration. Ett hoppfullt initiativ jag börjat ta del av är ett litet föräldranätverk där vi träffas och delar erfarenheter med varandra och börjat nosa på att även hjälpas åt att frigöra tid genom att hjälpa varandra med barnpassning. Liknande initiativ kanske kan hjälpa föräldrar att fortsätta engagera sig i sociala rörelser även efter att barn kommit in i livet. Trots tankeströmningar om att vi föräldrar borde pensionera oss och sluta bry oss om att engagera oss socialt.

En och annan person som varit delaktiga i att starta en ekoby har beskrivit hur en växande individualism krockat med deras uppfattning av ursprungsvisionen. Även om en kollektiv tanke fanns från början finns en stark dragning mot individualism i det omgivande samhället. Att motstå denna dragning kräver ett ständigt arbete och en ständig strävsamhet i motsatt riktning. Samtidigt finns risken och rädslan för att helt tappa vår individualitet. Den bör också tas på allvar. Individualism är till syvende sist inte inkompatibelt med sekterism. En tilltalande Vision som väl beskriver hur en personalistisk balansgång mellan ett hållbart kollektiv och respekt samt bejakande av var och ens individualitet finns i Rom 12:4-8. Det blir också en bra avslutande vers för den här texten, ett hopp och en bön om att en dag hitta dit:

”Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, 5så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra. 6Vi har olika gåvor allt efter den nåd vi har fått: profetisk gåva i förhållande till vår tro, 7tjänandets gåva hos den som tjänar, undervisningens gåva hos den som undervisar, 8tröstens gåva hos den som tröstar och förmanar, gåvan att frikostigt dela med sig, att vara nitisk som ledare och att med glatt hjärta visa barmhärtighet.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.