Vi som kämpar för en bättre värld får ibland höra att vi borde vara mer tacksamma för det vi har. Anarkister antas ibland förespråka kaos eller att vi inte ska samarbeta för att finansiera t.ex. sjukvård eller utbildning. Då antas vi också vara otacksamma gentemot den service som systemet ger oss.
För min del handlar inte min kritik mot den rådande ordningen om att vi inte ska hjälpas åt att se till att det finns välutbildad personal inom vård, skola, omsorg och andra samhällstjänster. Min kritik är snarare att det finns gränser för vem som ska ha rätt till de samhällstjänster vi alla behöver, och att dessa erbjuds på olika villkor. När vi lever i ett territorium kontrollerat av en nationalstat är det lätt att missa att en stor del av kostnaden för de privilegier vi har betalas genom någon annans misär, i en annan del av världen.
Nyligen rapporterades om hur bl.a. gummihandskar för vården produceras i sweatshops i Malaysia (https://www.business-humanrights.org/en/malaysia-medical-glove-manufacturers-see-surge-in-orders-due-to-covid-19-amid-forced-labour-concerns). Produktionsvillkoren i denna typ av fabriker är i sin tur utmärkta förhållanden för sjukdomar som Corona. Det är ett exempel som tydligt visar att arbetarnas liv i fabriken i Malaysia inte är lika mycket värld som vårdpersonal eller patienter i Sverige. Betyder det att vi ska sluta använda skyddsutrustning och värdera liv i Sverige lika lite som liven i Malaysia, knappast. Istället behöver malaysiska arbetares liv, röst, hälsa och autonomi värderas lika mycket som vårdpersonalens liv i Sverige. Ska klyschan om alla människors lika värde bli verklighet kan inte människors, tid eller hälsa värderas fullständigt olika beroende på om de fötts med silversked i munnen eller inte.
Jag är inte tacksam mot staten när jag ges privilegieras på andras bekostnad. Det betyder inte att jag inte är tacksam mot de medmänniskor som hjälper till att finansiera offentliga tjänster med en del av sin inkomst, eller att jag är missunsam gentemot personer som får ta del av service mitt arbete varit med och finansierat.
Att få hjälp när en sjuk, utbildning och omvårdnad. Att det finns sätt att resa och försörja sig på. Allt det är bra. Men det är inte bra för dem som stängs ute och missgynnas. Det är inte heller bra när kvaliteten i de tjänsterna skärs ner för att en ekonomisk elit ska kunna tjäna mer på ekonomisk exploatering. Eller urholka anställningstryggheten, riskera människors hälsa och livskvalitet, för att göra större vinster. Även om jag är tacksam för det jag har tycker jag att fler borde inkluderas i trygghetssystemen och att vi borde hjälpas åt mer, inte mindre.
För att åstadkomma det behöver vi utveckla demokratin, så att även våra arbetsplatser blir demokratiska. Inkludera alla i öppnare och bredare beslutsprocesser. Upphäva gränserna. Om vi inte gör det nu, när ska vi då göra det. Om inte du hjälper till, efter din förmåga, kommer ingenting någonsin att bli bättre.
Kristen underjord 