Trym: Föreningsfrihet och strejkrätt

Har någon missat detta eller är min filterbubbla trång. Det lilla fristående Hamnarbetarförbundet svarar med strejk i 8 timmar efter att APM terminals (ett känt fackfientligt företag) försökt utmanövrera fast anställda till förmån för bemanningsföretag. Och vad har detta med kristen tro att göra?

Läs mer

Annonser

Trym: Är det för att Gud är anarkist som hen inte vill dominera?

Utifrån en meningsväxling med två personer som på olika sätt är kamrater ville jag formulera en tanke kring mirakel, varför Gud tillåter lidande och varför det drabbar oss så olika. Det kanske är förment att tänka som jag gör utifrån den otroligt privilegierade position jag har. Och för Guds skull, tycker du att jag har fel så säg gärna till i så fall.

Min bild av Gud, och anledningen till att jag tror att Gud inte vill dominera den mänskliga tillvaron så att vi beter oss snällare mot varandra är att Gud också är en anarkistisk Gud som inte (längre) vill domdera med blixt och dunder utan som istället vill ha vår frivilliga hjälp att störta härskarna från deras troner.

Läs mer

Trym: Boden

När nazisekten NMR demonstrerade i Boden bestämde vi oss för att åka dit. En dag fylld av bön lämnade många tankar

Första maj försökte NMR ännu en gång kidnappa 1 maj demonstrationerna på mindre orten. Nazister demonstrerar för att visa sig starka och då finns det som tur är personer som vill ställa sig i vägen. Jag och några vänner bestämde oss för att vara på plats vid motdemonstrationen.

När NMR demonstrerar på 1 maj och vänstern demonstrerar emot så lyckas de på ett sätt kidnappa högtiden. För mig är det viktigt att vara ute och demonstrera på första maj, men en av vännerna funderade på syftet med demonstrationen. Detta ledde till att vi ägnade mycket tid åt bön under dagen. En approach som kanske gav dagen en lite annorlunda mening.

Läs mer

Trym: Vår snuttefilt är bättre än deras dystopi

I sin analys av kapitalismen pekade Karl Marx ut hur kapitalismen skapar ett förfrämligande eller en alienation. Förfrämligandet sker på flera olika nivåer och någonting jag tänker att de flesta kan känna igen sig i. I den senkapitalistiska period vi nu befinner oss i visar sig alla de former av alienation som Marx pekade på och möjligen några fler. Plattformar som Instagram används för att marknadsföra det personliga varumärket och en glättig yta visas upp. Ju mer tid vi ägnar åt sociala medier istället för riktig mänsklig interaktion desto olyckligare blir vi.

Läs mer

Trym: Har bibeln fel?

De nytestamentliga böcker kom till genom ett slags dialektisk konsensusprocess. Alla röster fick säkert inte höras i den processen, men resultatet blev ändå att de böcker som användes mest i församlingarna blev de som kanoniserades och sammanställdes till nya testamentet. Jag tycker att det här känns bra att veta. Det var inte någon enskild biskop som bestämde utan flera kyrkliga rörelser som bestämde gemensamt. Min tro är också att Gud vägledde den processen. Inte genom att zappa alla som inte tänkte rätt med blixtar från himlen, utan på det sätt som Gud vägleder, utifrån våra individuella behov. Oftast genom inspiration och genom att visa vad vi kan lära oss av varandra och genom våra erfarenheter.

När jag läser bibelböckerna känner jag att de som skrivit dem varit med om någonting speciellt som de vill förmedla. Den erfarenheten kan en tro på eller inte. Men så länge bibelförfattarna inte rakt ut hittat på eller ljugit kan ingen ta ifrån dem de upplevelserna.

Bibelns radikala budskap inspirerar. Det berättar om en upprättande rättvisa och en annorlunda ordning mellan människor, om att universums mäktigaste varelse odelat står på de svagas och förtrycktas sida och vill vända upp och ner på alla hierarkier. Om att allt lidande en dag ska ta slut. Detta är hoppfulla budskap.

Samtidigt finns det andra budskap i bibeln som förmedlar motsatsen. Dömande utsagor om att kvinnor inte ska höras i församlingen (1 Kor 14:33), profeter som kallar fram björnar som dödar barn (2 kung 2:35) och israelisk etno-nationalism samt folkmord (5 mos 20:16).

Bibeln är inte en enhetlig skrift utan en samling av en mängd olika texter, från olika tider och skrivna av olika människor. Ändå är en vanlig invändning mot nytolkning att det inte går att välja enbart vissa delar av bibeln och förneka andra. Frågan som då dyker upp är hur vi då ska kunna veta att någonting av det som står i bibeln är sant? Det krassa svaret på den frågan är att det kan vi inte. Vi kan bara tro.

När Paulus skrev att vi bör underordna oss makteliten (rom 13:1) så skriver Paulus i ett sammanhang där han tror att Jesus inom mycket kort tid ska komma tillbaka till jorden. Exakt hur lång tid vet ingen, men att kalla 2000 år för en mycket kort tid är långsökt. Ofta går det att läsa bibelställen i ljuset av sammanhanget och förstå att andemeningen inte är repressiv. Samtidigt undrar jag om det inte i vissa fall är mer rimligt att öppna upp möjligheten att Paulus och andra bibelförfattare helt enkelt hade fel?

Paulus upplevelse av Guds närvaro och omvändelse är mäktig och en inspiration för många som hittar ett nytt liv genom en kristen tro. Samtidigt var Paulus också enbart en människa som förklarade sina upplevelser. Jag tror att Gud vägledde Paulus skrivande. Men det betyder inte allt Paulus skrev är felfritt.

Hur ska vi förhålla oss till bibeltexten om vi inte kan lita på att det som är inspirerat av en allsmäktig Gud i varje läge är absolut sant? Jag tänker att vi kan läsa bibeltexten i tro. Vi kan själva be om Guds vägledning i läsningen och jag tror också att Gud vill att vi vägleder varandra. Precis som när bibeln skrevs kan vi ägna oss åt en dialektisk konsensusprocess när vi försöker hitta en gemensam förståelse av bibeln. Detta gör vi genom att be, diskutera och samtala med varandra om texterna. Men i den processen tycker jag också att vi bör ta in vilken konsekvensen blir av den läsning vi gör i den processen.

Jesus själv har ju faktiskt gett oss ett par väldigt fina glasögon att använda som måttstock.

Matt 22:34-40

När fariséerna fick höra hur han hade gjort sadducéerna svarslösa samlades de, och för att sätta honom på prov frågade en av dem, en laglärd: ”Mästare, vilket är det största budet i lagen?” Han svarade honom: ”Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna.”

Vilka konsekvenser får vår läsning för de som idag lider under olika typer av förtryck?

  • För personer som rasifierats eller nekas legal uppehållsrätt i landet vi lever i?
  • För personer som inte passar in i de ramar och normer samhället bär för hur en person ska vara, älska eller leva?
  • För personer som lider av utbrändhet och upplever ett förfrämligande på grund av marknadslogikens produktionsvillkor?
  • För oss själva i vår strävan efter gemenskap och överlevnad i den sen-kapitalistiska ödemarken?

Min tro är att Gud vill att vi tillsammans med Henom tar ansvar för den läsning vi gör och alltid strävar att fördjupa vårt lärjungaskap och att allt närmare leva efter den måttstock Gud gav oss genom Kristus Jesus.

Trym: Polisen kidnappar barnfamiljer

Läste precis Linus Hermanssons gripande ögonvittnesskildring av den händelse när Gränspolisen kidnappade fem familjer från ett familjeläger som Svenska kyrkan ordnat. Texten talar för sig själv och det är fint att höra en berättelse om en empati och kristen människokärlek som överskrider påhittade gränser och barriärer.

Samtidigt funderar jag över den text Svenska Kyrkans kommunikationsavdelning lagt till i Slutet av texten. Den här texten är en personlig reflektion av en medarbetare. Inget kyrkan står för. En samhällsaktör sträcker ut handen till en annan samhällsaktör.

Det är ett perspektiv som är väldigt främmande för mig som kristen anarkist. Det här är ett exempel på att Polisen inte är en samhällsaktör utan en maffiaorganisation. Polisen kidnappar människor som inte gjort något brott för att utvisa dem till en plats kopplad till otrygghet, trauma och i flera fall död. De kidnappade familjernas rätt att leva är lika stor som min och att jag därför är ofri så länge de är ofria.

Så länge de mytomspunna schyssta snutarna är tysta behöver någon annan peka ut den här organisationen för vad den är. Är kristna inte kallade att söka sanningen och kalla saker vid deras rätta namn?

Jag tycker absolut att det är rimligt att kritisera enskilda poliser för deras livsval. Vår bön för denna fiende är att de hoppar av sin beskyddarverksamhet. Att de omvänder sig och hjälper till att bygga Guds rike istället.

Trym: Våldsmoralitet

Hembesök hos nazister och huliganvåld berör och avskräcker. Samtidigt behövs ett konkret motstånd mot nazisternas propaganda och hatspridning. Kan en kristen aktivist stå på samma sida som AFA och RF? Psalmaktioner på 1a maj och Janne-propaganda tvingar en anarko-kristen att ställa de svåra frågorna.

Det goda våldet
Om vår riksmobbare Janne Josefsson visar någonting alls med sitt inslag ”Det goda våldet?” så är det att tillvaron inte är dualistisk (uppdelad i ont och gott) och tillräckligt enkel för att formuleras i två dialektiska motpoler (ett motsatspar som samtidigt är beroende av varandra). För den som har ett litet intresse för det samhällsliv (politik) som pågår utanför de partipolitiska ramarna (gatan) krävs det inte mycket för att genomskåda den berättelse som Josefsson vill berätta.
Hans berättelse är en saga, men det fattas en hel del karaktärer. Jag har varit i situationer där jag har varit djupt tacksam gentemot dem som är beredda att ställa sina svartklädda kroppar mellan mig och fascisterna. Både de brunklädda fascisterna och de blåklädda. Samtidigt gör mig berättelsen om nazister som blir förföljda i sina hem väldigt obekväm.

Våld och avståndstagande
I efterdyningarna efter kravallerna i Husby och andra orter våren 2013 följdes av en allmän tävling i att fördömma våldet. När organisationen Megafonen försökte bidra med sitt unika perspektiv i den allmänna debatten begärdes plötsligt ett avståndstagande från våldet. Från en organisation 0som aldrig använt eller förespråkat våld. Plötsligt kunde de fördömmas genom guilt-by association, eller ”Guilt-by-inte-ta-avstånd” som arbetarens Fredrik Edin skriver. Samtidigt tar ingen avstånd från polisens våld i Husby. Det våld som skyddar oss priviligerade mot konsekvenserna av det koloniala strukturella våldsutövande som drabbar de fattiga förorterna och landsändarna. Vi sponsrar mer en gärna det rasistiska våld som gör det möjligt för oss att gå runt med sci-fi telefoner i fickorna.

 

Är våld alltid fel? Det är väldigt lätt för mig som privilligerad västerländska man att säga det. Samtidigt som jag hoppas att jag ska vara kreativ nog att klara mig utan våld så vet jag att jag nog inte kommer att ställas inför det dilemmat. Oavsett om jag vill det eller inte är jag priviligierad genom polismaktens beskydd, militär och vapenexport som skyddar det som kallas Sveriges gränser. Emma Goldman menar att det är de mäktigas våld i toppen som skapar de maktlösas våld i botten av samhällshierarkin. Jag tror att hon har en viktig poäng och tycker därför att vi måste kritisera de mäktigas våld. Vapenexporten, brukandet av polis, fascismen. Inte de maktlösas våld i Husby.
Se nyanserna
Det är fruktansvärt viktigt att se skillnaderna mellan individer, rörelser och strategier. De strategier och verktyg vi använder i en anti-fascistisk kamp måste motsvara de mål vi vill uppnå. Som kristna anarkister måste vi visa de andra anti-fascisterna vad vi menar med att älska fascisterna. Jag tror att det är möjligt och att en anti-fascistisk kamp skulle gynnas av de strategierna. De flesta fascisterna kommer trots allt ur den arbetarklass som så desperat behöver enas i den bredare kampen, och minst lika viktiga kampen för allas jämlikhet och lika värde, arbetarnas expropriation av produktionsmedlen samt ett klimat där alla individer oavsett art kan leva värdiga liv.

 

I Josefssons saga blir Sebbe Staxx språkrör för Revolutionära fronten och säger i den rollen någonting som jag tror är väldigt sant. Arbetarklassungdomars våld mot varandra är en konsekvens av de villkor som råder i samhället. En form av krig pågår, och krig är per definition blodiga.

 

Samtidigt blir jag så otroligt illa berörd över det hot som enskilda borgerliga och fascistiska aktivister utsätts för. De så kallade hembesöken och det machoistiska huliganvåldet gör mig illamående. Moraliskt sett kan jag inte försvara sådana strategier. Inte på samma sätt som jag kan säga att jag tycker att det är ointressant att diskutera om en enskild stenkastande ungdom i Husby gjort ”fel”, eller om det är ”fel” att överrösta den dynga sverigedemokraterna häver ur sig vid en noise-demo. Att leva ut den anarki jag önskar rådde innebär att inte tvinga på andra människor mina åsikter, men det behöver inte betyda att jag måste tolerera varje åsikt eller uttryck.

 

Jag tycker om det amerikanska uttrycket ”pickett”. Det kommer från ett ord för en tjuder-påle och används ibland om protester eller motstånd. Den kristna anarkisten Ammon Hennacy sa till en amerikansk nazist som hotade att slå ner honom att det nog var hans rätt att slå ner honom, men att det minsann var hans rätt att protestera/stå emot (pickett). Det handlar om att markera en gräns, att säga till fascisterna att de inte får komma in i ens stad, inte får definiera gränserna för ens frihet eller villkoren för ens solidaritet. Ett starkt hit-men-inte längre.

 

Det är ett självändamål att stå på samma sida i den anti-fascistiska kampen som AFA och RF. Men genom hembesök och förföljelse gör AFA och RF det väldigt svårt att inte isolera sig från deras aktivism. Till och med fascisten har ett människovärde. Målet får inte vara att bryta ner fascisten till ett post-traumatiskt kolli. Målet måste vara att älska fascismen ut ur fascistens själ. Hur så kallade hembesök hjälper till att omvända fascister och nå målet av ett samhälle där det finns plats för alla. Till och med före detta fascister, det behöver AFA och RF fortfarande förklara. Inte för Janne, men väl för andra anti-fascister. När anti-fascistiskt våld drabbar människor som inte är fascister är det definitivt en anledning till självkritik.

 

Antifascism är alltid självförsvar
Jag tror att det finns en risk för en kristen anarkist att bli ett självgott as. Att bli skenheliga och missa vårt delansvar i imperialistiskt, kapitalisktisk och till viss del fascistiskt förtryck. Ett samarbete kräver någon form av tolerans, och jag tror inte att vi svartvita kan stå ensamma och heliga i konflikten mellan solidaritetsrörelsen, majoritetssamhället och fascisterna. Vi kristna aktivister behöver vara ödmjuka inför att vi faktiskt inte fattar hur livet på gatan är alla gånger, och att det kanske behövs våld ibland, även om vi kanske känner att vi behöver delta på annat sätt. Janne Josefssons tendetiösa ”granskningar” av vänsterrörelser ställer vissa utmanande frågor till oss som kristna aktivister.

  • Litar vi tillräckligt mycket på Gud för att försvara våra Antifa-syskon med våra kroppar?
  • Hur kan vi visa fascister kärlek?
  • Kan Jesu undervisning lära oss konkreta motståndsstrategier i en anti-fascistisk kamp?

Om vi kan svara på de frågorna så hoppas jag att våldsverkande antifascister kan vara ödmjuka och toleranta inför alla de motståndskraftiga, kreativa, effektiva, kärleksfulla och lekfulla kampformer som vi använder.


Kajsa Ekis Ekman skriver ett mycket relevant inlägg om hur Uppdrag granskning förtalar här