Trym: Kristen underjord idag, kristen underjord imorgon

Kristen Underjord är i ide. Eller kanske har det dött. Jag förvaltar skutan tillsammans med en kamrat, så länge det känns meningsfullt. Kanske får sidan nytt liv, kanske får den finnas kvar som ett arkiv med några coola resurser från ett nätverk som har gått vidare till andra saker. Kanske får den förnyas för att passa andra syften.

kristSidan i sig är fullständigt irrelevant utan människorna som skriver eller läser på den. Precis lika irrelevant som bibeln utan kristna eller andra som berörs. Det sägs om profeten Mohammeds brorsson Ali att han ska ha avslutat en dispyt om vad Koranen säger genom att ta upp en Koran, hålla den mot örat, lyssna och säga: ”Den säger ingenting, det är människor som får Koranen att tala”. Precis på samma sätt betyder Kristen underjord ingenting utan de människor som får den att tala.

Hillel

Rabbi Hillel

Det finns ett litet nätverk av kristna anarkister i Sverige. Sedan finns det fler som sympatiserar med en del av tankarna inom kristen anarkism och som på andra sätt är engagerade för ett annat system eller har en systemkritisk och intersektionell analys. Kristen underjord har varit en samlingspunkt för denna rörelse, men sen har mycket hänt och människor har rört sig åt olika håll. Precis som det ska vara. Samtidigt finns behovet av organisering kvar. Kyrkan är en kraft för mycket gott, men en intersektionell systemkritik saknas. Jag saknar den i alla fall i de kristna sammanhang jag rör mig i och följer.

Adrienne maree brown skriver i sin bok Emergent Strategies om behovet av att tänka om. Det är kanske inte massiva rörelser vi behöver. Många sociala rörelser har en imperialistisk strategi där en kritisk massa ska försöka skapas för att förmå påverkan. På sätt och vis kan detta ses som en konsekvens av kapitalismens logik som haft inflytande i sociala rörelser. AMB längtar istället efter rörelser som istället för att bygga på milslång mobilisering bygger på milsdjupa relationer. Det är en längtan jag absolut delar. Kombinerat med en längtan efter en systemkritisk kyrka. Kanske är det en profetisk längtan, kanske är det saknaden av sammanhang i en sönder-allienerad samtid. Delar du denna längtan?

Jag har skrivit meddelanden till några som följer kristen underjord. Syftet för mig med att skriva här är att hitta rörelse genom att knyta kontakter, och kanske väcka tankar. Mest tror jag att jag predikar för de redan frälsta, men om vi håller med varandra. Då borde vi ju arbeta tillsammans. Eller känna till varandras arbete, byta idéer och lyfta varandras arbete.
Känner du att jag missat att skriva till dig är det precis dig jag vill prata med. Som anarkisten Sean Swain brukar säga, om det är du som läser detta, då är det du som är motståndet.

 

Annonser

Trym: Det är inte de friska som behöver läkare

”Över sju decennier efter andra världskriget fortsätter information om [kristna i Fredskyrkan] Mennoniterna att dyka upp.”

Det skriver Tim Huber för Mennonite world review

I artikeln nämns flera exempel på hur Mennoniterna gjorde motstånd. Bland annat den här lilla anekdoten:

”De dekonstruerade väldigt hövligt Hitlerism som en total form av avgudadyrkan, de sa att de bad för Hitlers omvändelse till Kristus. Till och med SS skämdes.”

Läs mer

Trym: Är frälsningen golvet eller taket

Vi är frälsta, Jesus är tydlig med det. Jesus död och uppståndelse innebär att vägen tillbaka till gemenskap med Gud alltid är öppen. Är det kristna livet mest en tillbakablick fyllt av förundran över detta faktum eller betyder det någonting mer? Är frälsningen golvet eller taket i vårt kristna liv?

Jag tror inte att det kristna livet är kravlöst. Jesus förklarar att den som tror på honom är räddad, men Jesus utmanar också normer och gränser, ifrågasätter och drar undan mattan under fötterna på våra låsta positioner. Läs mer

Trym: Att köpa för mycket och äga för lite

buynothingday

USA är ett land som är uppbyggt kring kapitalismen. Landets imperiestatus har lett till att en rad traditioner importerats till andra länder. På senare år även Black Friday, en dag som enbart kommit att handla om konsumtionshets. Det här har fått en hel del kritik, bland annat Naturskyddsföreningens uppmärksammade kampanj: ”Jag köper det inte”. Men vad gör du om detta är den enda chansen du har att komma ikapp och om du inte har allt du behöver?

Läs mer

Trym: Jesus i mitten? Om hästskoteori och extremism.

Aristoteles menade att en rättrådig människa som styrs av sitt förnuft alltid väljer den gyllene medelvägen och därmed kommer att uppträda som en dygdig person. Mellan gapiga vegetarianer och rabiata köttätare så kommer en förnuftig person därför att bli vegetarian, eller? I ett annat samhälle där exempelvis bara män får rösta så är kanske den gyllene medelvägen att icke-män får rösta i kommunalvalet? I debatten om slaveri, för att låna ett exempel från Youtubern Peter Coffin, så blir det väldigt svårt att hitta en gyllene medelväg. Ska människor kunna vara förslavade eller ska de inte kunna vara det? Aristoteles idé om att det alltid finns en gyllene medelväg faller på sin egen orimlighet. Ibland har extremisterna rätt.

Läs mer

Trym: En kalldusch för Kristen anarkism?

Kristen anarkism, en millenär och puritanistisk rörelse som inte åstadkommit något. Joseph G. Stackhouse sågar tanketraditionen i Geez Magazine. Stackhouse har en god bild av det material som utgör mycket av den kristna anarkistiska tanketraditionen. Detta på grund av att han själv attraherades av tankegodset och samhällskritiken:

”Jesus, I clearly saw (and clear-sightedness is one of the benefits of this point of view), collaborated with no institution and endorsed no regime. His gospel was a message of creative freedom, individual dignity and mutual responsibility and care. He and his disciples enjoyed tramping about the countryside, living on the margins, engaging people as they found them, giving to each according to his or her need. Small was, indeed, beautiful.

So why in the world wouldn’t we do the same?”

Läs mer

Trym: Inomkyrklig mission

I helgen tog jag del av en predikan som hölls av gatuevangelister. Det går att säga mycket om evangelisation och gatuevangelisation och jag känner mig kluven. På ett sätt beundrar jag verkligen personer som är beredda att gå ut på gatan, möta människor där de (i viss mån) är. Det krävs stort mod och stort engagemang för att ta ett sådant steg som befinner sig långt utanför de flestas bekvämlighetszon. Samtidigt ser jag vissa problem med metoden som strategi för att fler ska få ta del av Guds rike.

Min bild av den kristna tron och livet som kristen är att vi upptäckt någonting fantastiskt. Typ som att vi upptäckt andlig universell ickestatlig bas-inkomst som alla kan få del av om de bara vill. Min kristna tro är det mest värdefulla jag har. Min tro har gett mig vägledning, en relation till den mest kärleksfulla och fantastiska varelsen i universum och daglig inspiration att försöka leva så som Gud tänkte sig mitt liv. I frihet, solidaritet och kärlek till min medmänniskor. Detta är något vi inte har rätt att behålla för oss själva. Vi har också ett tydligt uppdrag att som kristna berätta om vår tro, vad den betytt för oss samt allt det fantastiska som Jesus gjort för oss. Predikan i söndags utgick från den så kallade missionsbefallningen i Matteus 28:18-20:

Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”

Jag har några problem med evangelisation. Evengelisation har en brutal och blodig historia. Inte minst på grund av att kyrkans intressen sammanblandats med imperialistiska intressen. Hur ska en förhålla sig till detta i relation till mission idag? Kanske genom att lyssna eller bjuda in till samtal snarare än att prata. Det finns också väldigt problematiska uttryck för evangelisation idag, inte minst Conversion Therapy, där kyrkliga organisationer försöker omvända personer till heterosexualitet och tvåkönsnorm. Går det att evangelisera utan att ta avstånd från den här typen av praktiker utan att samtidigt, indirekt, bidra till att dessa legitimeras eller förstärks? För min del blir det obekvämt när jag placeras i samma fack som kristna med denna typ av praktik. Jag vill gärna ”ta mitt kors” och stå för min kristna tro, men jag vill inte stå för någon annans kärlekslösa tro som skadar människor.

❤ Kristen underjord HBTQ?

Sedan har jag ett stort problem med gatuevangelisation som fenomen och det är att jag funderar på hur strategiskt det är. Om målet är att nå personer för att dela med sig av det glada budskapet om att Jesus kom till jorden för att frälsa oss och befria oss är gatuevangelisation verkligen det bästa sättet? Och spelar det ingen roll hur vi gör gatuevangelisation. Det svar jag fått när jag pratat med gatupredikanter om detta är oftast ett ifrågasättande av min tro. Eftersom jag inte köper deras sätt att missionera utan efterfrågar ett strategiskt samtal om hur vi på bästa sätt gör så ser de mig i bästa fall som en distraktion och i värsta fall som anti-krist. Jag har fått frågan om vad jag är rädd för, min tro har ifrågasatts m.m. Samtidigt har jag sett bra exempel på hur en på ett respektfullt och öppet sätt kan låta människor ta del av det glada budskapet på ett icke-konfrontativt sätt. Barbara Glasson berättar i Nomad podcast om det gemenskapsbyggande arbete som hon bidragit till i sin församling och i lokalsamhället.

https://www.nomadpodcast.co.uk/nomad-121-barbara-glasson-baking-weaving-and-how-to-form-community/

I avsnittet berättar hon också om hur en gemenskap har byggts upp. Det här är ett exempel på ett arbete som i sin essens är evangeliserande, missionerande och når människor som inte varit kristna tidigare. Att det är en effektiv metod kan en se i nästan varenda frikyrka och många svensk-kyrkliga församlingar. Under den så kallade migrationshösten hittade många nyanlända ett sammanhang i kyrkan. Tack vare det stöd de upplevt, eller på grund av mötet med Gud i församlingarna de hamnat i har många konverterat till kristendomen eller hittat en ny identitet i sin kristna tro.

I Matteus 28:18-20 finns en ledtråd till mitt problem med att evangelisera. Jesus säger till oss att lära människor alla de bud han gett oss. Samtidigt gör vi ju inte det själva. Vi följer inte alla Jesus bud. I den kristna kultur som uppstått har vissa moralnormer blivit jätteviktiga kring hur och på vilka villkor en ska leva. En uppsättning kristna värderingar har uppstått som blivit viktiga för många eftersom de uppfostrats och socialiserats att leva efter dessa, och investerat emotionellt i att upprätthålla dessa normer. Däremot bortser de flesta av frekvent från en väldig väsentlig del av det bibliska budskapet. Social rättvisa. Jag har väldigt svårt att predika, evangelisera och missionera för en kyrka som inte på allvar står för social och ekonomisk rättvisa.

https://www.youtube.com/watch?v=A14THPoc4-4

Det fina i Barbara Glassons exempel är att hennes metod gör båda sakerna samtidigt. Hon visar på en bra metod för att sprida det glada budskapet, utan att skrämma, skriva på näsan och dominera. Samtidigt tar hon budskapet om social och ekonomisk rättvisa på allvar, i en verksamhet som föreskapar det hon predikar om. I denna typ av miljö uppstår en liten glimt av vad Guds rike är, och hur kan vi bättre sprida detta Gudsrike än genom att låta våra medmänniskor få en erfarenhet av det innebär?