Trym: Våldsmoralitet

Hembesök hos nazister och huliganvåld berör och avskräcker. Samtidigt behövs ett konkret motstånd mot nazisternas propaganda och hatspridning. Kan en kristen aktivist stå på samma sida som AFA och RF? Psalmaktioner på 1a maj och Janne-propaganda tvingar en anarko-kristen att ställa de svåra frågorna.

Det goda våldet
Om vår riksmobbare Janne Josefsson visar någonting alls med sitt inslag ”Det goda våldet?” så är det att tillvaron inte är dualistisk (uppdelad i ont och gott) och tillräckligt enkel för att formuleras i två dialektiska motpoler (ett motsatspar som samtidigt är beroende av varandra). För den som har ett litet intresse för det samhällsliv (politik) som pågår utanför de partipolitiska ramarna (gatan) krävs det inte mycket för att genomskåda den berättelse som Josefsson vill berätta.
Hans berättelse är en saga, men det fattas en hel del karaktärer. Jag har varit i situationer där jag har varit djupt tacksam gentemot dem som är beredda att ställa sina svartklädda kroppar mellan mig och fascisterna. Både de brunklädda fascisterna och de blåklädda. Samtidigt gör mig berättelsen om nazister som blir förföljda i sina hem väldigt obekväm.

Våld och avståndstagande
I efterdyningarna efter kravallerna i Husby och andra orter våren 2013 följdes av en allmän tävling i att fördömma våldet. När organisationen Megafonen försökte bidra med sitt unika perspektiv i den allmänna debatten begärdes plötsligt ett avståndstagande från våldet. Från en organisation 0som aldrig använt eller förespråkat våld. Plötsligt kunde de fördömmas genom guilt-by association, eller ”Guilt-by-inte-ta-avstånd” som arbetarens Fredrik Edin skriver. Samtidigt tar ingen avstånd från polisens våld i Husby. Det våld som skyddar oss priviligerade mot konsekvenserna av det koloniala strukturella våldsutövande som drabbar de fattiga förorterna och landsändarna. Vi sponsrar mer en gärna det rasistiska våld som gör det möjligt för oss att gå runt med sci-fi telefoner i fickorna.

 

Är våld alltid fel? Det är väldigt lätt för mig som privilligerad västerländska man att säga det. Samtidigt som jag hoppas att jag ska vara kreativ nog att klara mig utan våld så vet jag att jag nog inte kommer att ställas inför det dilemmat. Oavsett om jag vill det eller inte är jag priviligierad genom polismaktens beskydd, militär och vapenexport som skyddar det som kallas Sveriges gränser. Emma Goldman menar att det är de mäktigas våld i toppen som skapar de maktlösas våld i botten av samhällshierarkin. Jag tror att hon har en viktig poäng och tycker därför att vi måste kritisera de mäktigas våld. Vapenexporten, brukandet av polis, fascismen. Inte de maktlösas våld i Husby.
Se nyanserna
Det är fruktansvärt viktigt att se skillnaderna mellan individer, rörelser och strategier. De strategier och verktyg vi använder i en anti-fascistisk kamp måste motsvara de mål vi vill uppnå. Som kristna anarkister måste vi visa de andra anti-fascisterna vad vi menar med att älska fascisterna. Jag tror att det är möjligt och att en anti-fascistisk kamp skulle gynnas av de strategierna. De flesta fascisterna kommer trots allt ur den arbetarklass som så desperat behöver enas i den bredare kampen, och minst lika viktiga kampen för allas jämlikhet och lika värde, arbetarnas expropriation av produktionsmedlen samt ett klimat där alla individer oavsett art kan leva värdiga liv.

 

I Josefssons saga blir Sebbe Staxx språkrör för Revolutionära fronten och säger i den rollen någonting som jag tror är väldigt sant. Arbetarklassungdomars våld mot varandra är en konsekvens av de villkor som råder i samhället. En form av krig pågår, och krig är per definition blodiga.

 

Samtidigt blir jag så otroligt illa berörd över det hot som enskilda borgerliga och fascistiska aktivister utsätts för. De så kallade hembesöken och det machoistiska huliganvåldet gör mig illamående. Moraliskt sett kan jag inte försvara sådana strategier. Inte på samma sätt som jag kan säga att jag tycker att det är ointressant att diskutera om en enskild stenkastande ungdom i Husby gjort ”fel”, eller om det är ”fel” att överrösta den dynga sverigedemokraterna häver ur sig vid en noise-demo. Att leva ut den anarki jag önskar rådde innebär att inte tvinga på andra människor mina åsikter, men det behöver inte betyda att jag måste tolerera varje åsikt eller uttryck.

 

Jag tycker om det amerikanska uttrycket ”pickett”. Det kommer från ett ord för en tjuder-påle och används ibland om protester eller motstånd. Den kristna anarkisten Ammon Hennacy sa till en amerikansk nazist som hotade att slå ner honom att det nog var hans rätt att slå ner honom, men att det minsann var hans rätt att protestera/stå emot (pickett). Det handlar om att markera en gräns, att säga till fascisterna att de inte får komma in i ens stad, inte får definiera gränserna för ens frihet eller villkoren för ens solidaritet. Ett starkt hit-men-inte längre.

 

Det är ett självändamål att stå på samma sida i den anti-fascistiska kampen som AFA och RF. Men genom hembesök och förföljelse gör AFA och RF det väldigt svårt att inte isolera sig från deras aktivism. Till och med fascisten har ett människovärde. Målet får inte vara att bryta ner fascisten till ett post-traumatiskt kolli. Målet måste vara att älska fascismen ut ur fascistens själ. Hur så kallade hembesök hjälper till att omvända fascister och nå målet av ett samhälle där det finns plats för alla. Till och med före detta fascister, det behöver AFA och RF fortfarande förklara. Inte för Janne, men väl för andra anti-fascister. När anti-fascistiskt våld drabbar människor som inte är fascister är det definitivt en anledning till självkritik.

 

Antifascism är alltid självförsvar
Jag tror att det finns en risk för en kristen anarkist att bli ett självgott as. Att bli skenheliga och missa vårt delansvar i imperialistiskt, kapitalisktisk och till viss del fascistiskt förtryck. Ett samarbete kräver någon form av tolerans, och jag tror inte att vi svartvita kan stå ensamma och heliga i konflikten mellan solidaritetsrörelsen, majoritetssamhället och fascisterna. Vi kristna aktivister behöver vara ödmjuka inför att vi faktiskt inte fattar hur livet på gatan är alla gånger, och att det kanske behövs våld ibland, även om vi kanske känner att vi behöver delta på annat sätt. Janne Josefssons tendetiösa ”granskningar” av vänsterrörelser ställer vissa utmanande frågor till oss som kristna aktivister.

  • Litar vi tillräckligt mycket på Gud för att försvara våra Antifa-syskon med våra kroppar?
  • Hur kan vi visa fascister kärlek?
  • Kan Jesu undervisning lära oss konkreta motståndsstrategier i en anti-fascistisk kamp?

Om vi kan svara på de frågorna så hoppas jag att våldsverkande antifascister kan vara ödmjuka och toleranta inför alla de motståndskraftiga, kreativa, effektiva, kärleksfulla och lekfulla kampformer som vi använder.


Kajsa Ekis Ekman skriver ett mycket relevant inlägg om hur Uppdrag granskning förtalar här