Kommunitetsliv och Sammankomst 2013

I helgen var den 6te (7 beroende på hur man räknar) sammankomsten för kristna kommuniteter och andra vardagsgemenskaper. (www.kommuniteter.se) och jag är oerhört tacksam över att få träffa gamla vänner, se gamla och nya ansikten och ja faktiskt umgås med de jag känner mig som en släkt med. Avlägsna släktingar ibland och nära ibland. Intrycken från helgen är många, mestadels bra. Jag fick mycket med mig från de två predikningarna jag hörde på fredagskvällen och lördagskvällen. Särkilt (kristen underjords) Majas (represent!!) predikan berörde mig på fler sätt än det intellektuella.  Tack! Upplägget med att ha knytkonferans var för mig både en positiv erfarenhet och något som jag tyckte drog ner helgen lite. Bra för att vi får dela med oss av varandra och skapa saker tillsammans, och för färgkodningen! Men det som drog ner det för mig är att jag föredrar en Sammankomst med någon tydligare gemensam grej för alla närvarande att ta lärdom ifrån, något som de gänget som arrangerar sammankomst vill dela med sig av..

fast nu när jag skriver detta så inser jag att det kanske just var knytiskonferans inputen som var det som alla fick med sig som gemensam lärdom!.. så jag ändrar mig på den punkten. Det var bra.. punkt.. även om jag inte ser det som de enda upplägget för en sammankomst, men vem har sagt det.

Den andra saken jag tyckte drog ner helgen var att jag saknade flera gemenskaper och människor som brukar eller borde vara med. Jag saknar folk från malmö, jag saknar folk från klassiska kloster, jag saknar folk över 50. Varför dessa inte fanns med i år vet inte jag, en sak tror jag har med reklam osv att göra, att vi kan bli bättre på att komma ihåg att en del av att bli en mångfaceterad gemenskap är att sprida information om sammankomst utanför sina egna kanaler! Jag har all förståelse för att det är mycket jobb med en sammankomst, men något att tänka på i framtiden. Man kan t.ex. få in blänkare i många stiftssidor i tidningar, i Nod osv. Varför vissa gemenskaper inte valde att komma eller skicka någon representant kan jag inte veta, men jag saknade dem och skulle tycka det vore bra om de ville välsigna oss andra med sina erfarenheter.

Jag är som alltid mest glad för alla samtal jag fått ha öga mot öga, vid fikat och på promenader. Tack för detta.

och ett oerhört stort tack till alla som var med och gjorde helgen möjlig, jag vet inte alla, så jag nämner inga namn!! Tack!!

Ett sista tips vill jag ge er alla som bor i kommunitet, kollektiv eller längtar efter detta, i år släpptes en otroligt bra bok i usa som är en sammanfattning av erfarenheter sedan 70talet tills idag i kommunitetslivet i USAs utmaningar, helt utan tiostegsprogram eller försköningar. Boken heter The Intentional Christian Community Handbook: For Idealists, Hypocrites, and Wannabe Disciples of Jesus och vi är flera i Oikos som läser den just nu. Den finns ganska billigt på nätbokhandeln. Be gärna ditt lokala bibliotek eller bokhandel ta in den!

 

 

 

Annonser

tankar från sammankomst2012 (snudd på inaktuellt inlägg, men det kanske förstärker budskapet – ”saliga de långsamma”).

hej! jag heter maja och bloggar mest här, och tänkte börja dela mina tankar här också nu&då. först några reflektioner från sammankomsthelgen för kristna kommuniteter och närboendegemenskaper som hölls i hammarkullen i början av februari.
det var en fin helg. alltid inspirerande och peppande att komma samman, höra om visioner och längtan, och också om allting som faktiskt redan sker eller är på gång runt om i Sverige. att några hittat det ändamålsenliga huset utanför staden, att människor träffas och äter ihop ett par gånger i veckan, att det finns flera olika sätt att dela gemenskapen på. pepppepppepp! Tack alla som bidrog och deltog.

jag skrev ner lite anteckningar under Patrik Hagmans seminarie om asketism. orden ”jag är så pass alternativ att jag är kristen” fångade min uppmärksamhet. kanske, jo säkert, finns ett uns av igenkännande i dem. Gud hjälpe mig.
Jag är dessutom rädd för att det goda samtalet om ett delat liv bara en blir en fråga om livsstil. Något ytligt, en identitetsmarkör. Inte för att det inte handlar om livsstil, efterföljelsen handlar i hög grad om livsstil – men samtidigt känner jag bara nej, om det här, bara en smula skulle handla om hur man bor, hur man klär sig, vilka man umgås med, eller vilken färg man har på sin mobil (min är lila) för att definiera vem man är, då hjälper det inte att ”lägga om sina konsumtionsvanor”. Det är inte tillräckligt. Då måste vi ju tillbaka till roten. efterföljelsen är allvarlig, på liv och död. Jesus dog på ett kors. Korset prövar sedan allt, och det är sanningen om vilka vi är.

Därför är det viktigt att vi rannsakar oss själva och våra gemenskaper. Hagman varnade just för fåfänga som en av vår tids demoniska idéer. Fåfängan gör gemenskapen oattraktiv. Några andra demoniska idéer han nämnde var oändlig valfrihet och individualism. Valfriheten kan vi rå på genom att exempelvis välja att vara vegetarianer, så förkortas alternativen på restuarangmenyn avsevärt – skönt!

motgift, eller det kanske är här vi ska använda ordet motstånd, mot dessa demoner är handlingar som hjälper oss att leva på ett annat sätt och som även kan kommunciera vår tro. detta kallar Hagman asketism. Några fina exempel på vad detta skulle kunna vara i praktiken, förutom gemenskaper som delar vardagen med varandra, är att äta tillsammans istället för att äta ensamma och att äta länge (en ny variant av fasta) och att omge sig med långsamma människor. Hagman poängterade även vikten av att handla i offentligheten och att våga tro på exemplets makt, det där lite märkliga vi kristna redan gör. kyrkokörer där alla är välkomna att sjunga, vårt trogna givande av pengar, att vi delar vardagen i kommuniteter..! Tålamod är en annan dygd, som innebär att lita på att Gud för skapelsen mot dess mål, mot ljuset.

Den viktigaste dygden är kanske gästfrihet tyckte Patrik Hagman. Jag håller med. Jag tror att kommuniteter underlättar för öppna hem. Hagman förankrar tankarna om ett alternativt liv i den kristna kyrkan och vår heliga tradition, vilket är viktigt – i detta fallet i de asketiska rörelserna som förde vidare fornkyrkans radikalism och i längden bidrog till att det romerska riket gick under.

Lördagens seminarium om själavård i gemenskapen och själavårdande gemenskaper var så pass bra att jag skulle önska att ni alla själva fick höra det. Finns ingen chans att jag skulle göra det rättvisa – men – möt den andres blick. Det är det enda sättet att nå hens själ, och Gud har ingen andra ögon än våra.