Kategori: Rasmus

Rasmus: Replik på Stefan Gustavsson

För ett par veckor sedan hade jag och Jonathan med en debattartikel i dagen med ett svar till Stefan Gustavsson, i förra veckan kom ett svar från honom som vi skrev ett svar till på. Dock så hade tydligen Gustavsson slutreplik så vårt svar kom inte med, därför väljer vi att publicera det här på bloggen istället.

Kristna är kallade att bidra utifrån sina respektive gåvor i församlingslivet. Guds obegripliga väsen uppenbaras för oss människor i Jesus (Joh 1:14), som tar rollen som Messias. Evangelierna och breven vittnar om Jesus och Guds rike som Jesus andliga och politiska vision. Denna börjar förverkligas i församlingarna där vi alla är olika lemmar av kyrkan som Kristi kropp. När vi omvänder oss väljer vi att söka Jesus ledning. Denna uppenbaras profetiskt och genom skriften. Kristna uppmanas att inte förakta några profetior men pröva allt och praktisera ömsesidig hjälp (1 Thess 5:19). Som förebild har vi Jerusalemförsamlingen och andra urkyrkliga rörelsers egendomsgemenskap. En församling som tar till sig denna vision kommer säkerligen att se Guds rike skymta igenom. I församlingslivet korsas de gränser som samhället vill dra mellan individ och individ eller grupp och grupp. Både fattiga och rika kan frälsas från det materiella överflödets illusion till förmån för en gemenskap där ingens begär räknas mer än någon annans behov. Jesus ord om att allt är möjligt för Gud och förlåtelsens realitet befriar inte den unge rike mannen som ägde mycket från uppmaningen att sälja allt han äger (Matt 19:21). Om vi följer Jesus uppmaning att sträva efter fullkomlighet (så som vår fader i himlen är fullkomlig) men ändå är ödmjuka och självrannsakande inför vår mänskliga tendens att misslyckas, så är vi ändå på väg att bli en stad på ett berg och ett lysande exempel för världen. Det kan låta naivt och orealistiskt, men i församlingen får vi hjälp av den helige ande, den kristna kärleken och varandra. I detta ser vi en anarkistisk politisk linje för församlingen och en uppmaning till oss kristna att utöva kärlek gentemot varandra och inte makt över varandra. 

(mer…)

Rasmus: Kristen Anarkist

Som kristna är vi inte kallade att följa världen, inte heller att leva utanför världen. Jesus presenterade en tredje väg. Han sa att hans rike inte är av denna värld, den står över den här världens riken och där av borde det självklara sättet att följa Jesus på vara att vara anarkiskt i världens ögon. För när vi väljer att följa Jesus och hans rike så tappar de världsliga rikena makten över mig och när jag följer Jesus så kommer jag med stor sannolikhet att komma på tvärs med rådande lagar och regler. Visst kan de låsa in mig, utvisa mig eller till och med döda mig. Men jag vet vart jag har min trohet, och mitt hopp står till honom som skapat allt. Det kan de aldrig ta ifrån mig. Som kristen anarkist väljer jag att jobba för att Guds rike ska få ta plats på jorden, jag gör det genom motstånd mot den rådande ordning med nationalstater och kapitalism. Motståndet sker genom att vi som kristna inte längre bör följa världens spelregler, vi borde sluta anpassa oss till världens normer och istället bygga alternativen som gör världen mer lik Guds tanke. Vi måste sluta böja oss för mammon och börja sätta käppar i hjulet för det som kommer av mammon. Krig, klassklyftor, kärlekslöshet, främlingsfientligheten, klimat- och miljökatastrofer och annat ont som föds ur kärleken till pengar är bara några grejer vi måste kämpa mot. Genom att sluta tro på mammon och börjar följa Jesus, så kan vi också få se hans rike komma. Vi får bygga Guds rike med kärlek till vår nästa. Vi får bygga en värld där kärlek råder, där klassklyftorna är utrotade, där vi välkomnar främlingen och där klimatet och miljön är stabil och bra igen.

Det må vara utopiska tankar, men utan drömmar, hopp och mål så vet vi inte vart vi ska och det onda kommer vinna. Så låt oss tillsammans sluta följa mammon, göra slut med nationalstaten och börja leva i Guds rikes frihet, jämlikhet och syskonskap!

Amen!

Rasmus: Spektakulära helanden

I dagen idag så skriver Joakim Hagerius en ledare om att vi bör fånga upp varnings tecken från Bethel Church, Redding, i Kalifornien. (Finns här att läsa) Bakgrunden till ledaren är att i Bethel så har det sedan strax före jul på gått bön för återupplivandet av en tvåårig flicka och det har även uppmanats på kyrkans instagram att be.

Efter att ha beskrivit vad bethel är för kyrka och i vilket sammanhang den rör sig så kommer han fram till det här.

Men det finns också varningstecken att ta på stort allvar. Dålig teologi är en grogrund för urspårad karismatik. Bara av det skälet bör man vara försiktig och djupt skeptisk när en andlig ledare tar sin följare ut på ”ny mark”. Nya kyrkliga praktiker behöver prövas, inte bara mot bibelordet och den egna upplevelsen, utan också mot hur kyrkan genom historien har formulerat teologi och uttolkat det kristna livet.

Det finns anledning till oro när en andlig rörelse blir alltför ensidig och överbetonar valda delar på bekostnad av andra. När en del av sanningen görs till hela sanningen. Uppståndelsebönen i Bethel är ett exempel på hur tron på helandet gått så långt att man inte accepterar några andra scenarier.

Hela pingsten skriver Michael Grenholm ett svar på ledaren där han kommer fram till att det inte är ett problem att be för att döda ska återupplivas, utan problemet ligger i att vi i den vita delen av världen inte tror på att Gud kan återuppliva människor.

Jag ser dock ett annat problem i det hela, klart att Gud kan hela och även återuppliva människor, men när det görs till spektakel och med en baktanke ”att om bara den här personen blir frisk eller lever igen så kommer människor komma till tro och bli frälsta”, då är man ute på fel spår. När helanden sker så är det på Guds premisser, det handlar inte om hur mycket tro vi har eller hur många och mycket vi ber. När Jesus helar människor i bibeln så är det mellan personen och han inte något han gör för att vinna massorna.

Om människor väljer att bli frälsta för att ett ”spektakulärt” helande/mirakel sker, vad händer då nästa gång vi ber för någon och den personen inte blir helad? Är det vår tro det är fel på då, som en del personer lärde ut under 90- och tidiga 00-talet? Eller lämnar människor tron istället?

Jag tror att det är så att det inte går att bygga en kristen tro utifrån mirakler. Om det är det vi presenterar tron som, ett sätt att hålla sig frisk och på topp, bara vi tror rätt, då är vi tillbaka i framgångsteologin. Och dit vill då inte jag tillbaka till, för den ger bara framgång för några få medans den bryter ner många.

Jag tror istället att vi måste fokusera på att presentera Guds rike för folk. Och det är inte ett rike där alla går omkring och är friska och glada jämt, men det är ett rike där alla får plats, där alla har mat att äta, kläder på kroppen, tak över huvudet och där alla är sedda och har en uppgift att fylla.

Rasmus: Gemenskap

Jag höll nyligen en predikan i den lilla pingstförsamlingen som jag är medlem i och tänkte lägga upp texten till den här för att fler ska få möjlighet att läsa den. Kommentera gärna på de frågor jag ställer i slutet. Jag skulle gärna höra fler personers tankar på dom.

https://media.activechristianity.org/2018/02/1732-What-is-the-Lords-Supper-or-Communion.jpg

Jag är med i en studiecirkel som heter ”Radikalt lärjungaskap”. Där har vi precis läst en bok av Patrik Hagman som heter ”Om kristet motstånd”, den handlar om hur den tidiga kyrkan var en motståndsrörelse inom det romerska imperiet och hur den skulle kunna vara det idag. Har du inte läst den så rekommenderar jag den varmt!

Mot slutet av boken finns ett stycke om nattvarden som väckte mina tankar och det är de tankarna jag skulle vilja dela idag.

Vi kan börja med att läsa ifrån 1 Kor 11:17-22, det är stycket alldeles innan instiftelseorden. Där står det:

17När jag ger denna föreskrift kan jag inte berömma er för era sammankomster, som snarare skadar än gagnar. 18Först och främst har jag hört att ni delar upp er i grupper när ni möts i församlingen, och det tror jag delvis är sant. 19Det måste till och med finnas olika partier bland er, så att det visar sig vilka av er som är att lita på. 20Men vid era sammankomster går det inte att hålla Herrens måltid, 21för var och en tar genast för sig av sin egen mat, och den ene sitter hungrig medan den andre har druckit sig berusad. 22Har ni inte era hem där ni kan äta och dricka? Bryr ni er inte om att det är Guds församling? Skall de som inte har något behöva skämmas? Vad vill ni jag skall säga, skall jag berömma er? Nej, för det här får ni inget beröm.

Vad handlar det här om egentligen, varför sitter folk och äter sin egen mat när Herrens måltid ska firas?

Jo det var nämligen så att iden tidiga kyrkan att, till skillnad från idag, så tog var och en med sig av sitt eget bröd och vin. Men tanken var inte att konsumera det själv vid nattvarden, utan tanken var att var och en tog med sig en bit bröd och en skvätt vin och bar farm det till altaret där det blandades ihop med alla andras. Mitt bröd och vin blev vårt bröd och vin. Där blandades den fattiges sura vin med den rikes fina vin och i det så skapades en gemenskap över klassgränserna.

Så verkar det inte ha fungerat i församlingen i Korint. Blandandet av gåvorna verkar saknas och så även den gränsöverskridande gemenskapen. Det verkar vara det som Pauls kritiserar.

Om vi istället läser om den första församlingen i Jerusalem så får vi en annan bild av nattvards och gudstjänst gemenskapen. Vi läser ifrån Apg.4:32-35

32Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt. 33Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om att herren Jesus hade uppstått, och de fick alla riklig del av Guds nåd. 34Ingen av dem led någon nöd. De som ägde jord eller hus sålde sin egendom och kom med köpesumman 35och lade ner den vid apostlarnas fötter, och man delade ut åt var och en efter hans behov.

Här ser vi en gemenskap som tar hand om varandra, där var och ens behov är allas ansvar, där klassklyftorna har suddats ut och där gemenskapen liknar en familj. Läser vi dessutom lite mer i Apostlagärningarna så ser vi att gemenskapen inte stannade där, utan den såg till att vara inbjudande och den hjälpte de som var i behov.

Nattvardsfirandet formade nämligen inte bara gemenskapen genom att göra mitt till vårt. Den gav även ett överskott av bröd. Ett överskott som användes för att hjälpa de hungriga och behövande. Nattvarden var tätt sammankopplad med diakonin i den tidiga kristna rörelsen.

Hagman skriver att i dagens kyrkor så har mitt frambärande av bröd och vin istället ersatts av kollekten. Jag ger av mina pengar som blir våra pengar, som vi som gemenskap får använda för att hjälpa de behövande. På så sätt hänger gudstjänst- och nattvardsgemenskapen fortfarande ihop med diakonin.

Vi får alltså i nattvarden och kollekten öva oss på att praktisera ett annat ekonomiskt system än det samhället läs oss. Istället för att försöka skapa ett så stort överflöd som möjligt åt oss själva, av pengar och prylar, så får vi dela det med varandra och de som behöver det mest. På samma sätt som Israeliterna bara fick samla in manna för dagen så är vi kallade att göra oss av med vårt överflöd till de som inget har. Och som Johannes Döparen säger i Luk.3:11 ”Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skalla göra på samma sätt.”

Så nattvarden formar oss till en gemenskap där mitt blir vårt, och det är en gemenskap som delar vidare av det den fått. Även om nattvarden formar oss till en gemenskap så stöper den oss inte i samma form. Vi har våra olikheter och funktioner i församlingen och de behövs, för liksom kroppen är en, men består av flera lemmar, så är vi ett i Kristus.

Som avslutning vill jag skicka med några frågor att diskutera i bänkarna (i kommentatorsfältet här på bloggen).

  • Vad vill vi vara för slags gemenskap?
  • Hur når vi människor som inte är med?
  • Vad är det vi bjuder in dem till vara med i?

Rasmus: Drömmar och tankar om Guds rike.

Jag drömmer om att gudsriket ska ta plats på jorden. Jag tänker att det är en värld där Guds godhet är det som leder oss. En värld som är rättvis, utan klassklyftor och där miljön, klimatet och planeten mår bra. En värld där vi tar hand om varandra både människor, djur och natur. För alla är vi skapade av Gud och han vill att vi ska ta hand om hans skapelse åt honom. Jag tror att Gudsrike är en anti-kapitalistisk värld utan polis och militär. Där jakten på pengar och våldet har spelat ut sin roll.

Jag vill se Gudsrike komma, men jag tror inte att det är något vi kommer få se om vi bara sitter och väntar. Jag tolkar Jesu undervisning som att han vill att vi ska agera och skapa platser och tillfällen för Guds rike att bryta fram. Det kan vara när vi lovsjunger och ber, men lika gärna när vi blockerar en flyktingdeportation eller står i vägen för maskinerna som ska skövla skog. Jag tror att Guds rike kan bryta fram när vi sår och skördar våra grönsaker, när vi fikar med en kompis eller när vi säljer allt vi äger och ger till de fattiga. Jag tror att Guds rike kommer när vi delar med oss med varandra, när vi delar måltider, verktyg och transporter med varandra. Jag tror att Guds rike bryter fram när vi gör hans vilja.

Men jag tror också att vi kan skymta Guds rike bland icke-kristna, att vi som vet hans vilja kan se när saker görs i linje med den. 

Dock så tror jag att vi är för svaga i oss själv för att bygga gudsriket, jag tror att vi måste hjälpas åt och få hjälp av hjälparen. Jag vet också att vi kommer ta snedsteg och inte alltid orka göra det rätta, men att vi har en förlåtande Gud som ger oss en ny chans att hjälpa till med riket varje gång vi faller. Men även om jag vet att vi tar snedsteg och inte alltid orkar, så är det inte en ursäkt för att inte göra något. Jag tror att vi egentligen skulle orka och kunna göra mycket mer än vi gör och har gjort om vi hjälps åt att göra små och stora saker där gudsriket får synas och om vi slutar leva på världens sätt. Jag tror att vi på riktigt måste gör upp med vilken herre vi tillhör, om det är mammon eller Gud. Jag hoppas och tror att jag en dag ska kunna välja vilken sida jag tillhör och inte bara i ord, för det kan jag säga här och nu att jag vill tillhöra Gud, men jag hoppas att jag en dag ska kunna bestämma mig helt för vilken sida jag vill leva på och att det då märks i kropp och handling. Att jag en dag inte längre är delaktig i sådant som gör världen ont, utan bara lever efter Guds vilja och plan för jorden och världen.

Jag vet inte hur Guds rike kommer bryta fram, men jag har mitt hopp i Jesus och kyrkan och jag tror att det spelar roll hur vi lever våra liv om vi vill se Guds rike komma.

Rasmus: Podd-tips

Tänkte bara att jag skulle påminna, och samtidigt rekommendera er som inte redan gör det, att lyssna på A-ordet, en podcast om kristen tro och anarkism. Podden görs av två tidigare skribenter här på kristen underjord och är en, i mitt tycke, väldigt intressant podd som lyfter frågor som icke-våld, psykisk ohälsa, hbtq och kyrka och gör detta utifrån tankar kring kristen tro och anarkism. Mer info finns på https://aordet.wordpress.com/ och ni hittar podden där poddar finns.