Rasmus: Black friday

Fredagen den 25 november var det black friday. Detta fenomen som vi i sverige, som med mycket annat, importerat från USA. Allt för mammon och kapitalismen…

Den 27/11 läste jag en artikel i aftonbladet av koluminstern Patrik Lundberg. Där han skriver under rubriken ”Förfasas du över rean – då är den inte för dig”. Han skriver om att black friday är bra för alla de som inte har så mycket pengar, typ ensamstående mammor. Att de ska ha samma möjligheter till materiell lycka som alla andra. Jag kan förstå hans tankar utifrån ett sekulärt individualistiskt perspektiv, alla har rätt att skapa sin egen materiella lycka och om det krävs rea för vissa att göra det så ska vi som har pengar inte stå och beklaga oss över detta. Men jag tycker inte att det är ett argument som håller, jag själv tycker inte att vi behöver ännu en hysterisk rea. Jag tycker inte att vi behöver handla mer än vi redan gör, i sverige konsumerar redan för mycket skulle alla andra ha samma standard och handla lika mycket skulle det krävas 3,7 jordklot enligt wwf.

Min känsla när jag läser Patriks text är att det inte finns något alternativ till materialismen, mammon och kapitalismen om man vill ha det bra och leva lyckligt. Inte att han skriver det nån gång, men det är min känsla när jag läser. Samtidigt med den känslan så kommer tankarna på kyrkan och att det ser ganska lika ut där. Jag ser sällan att det presenteras alternativ till världens sätt att leva, trotts att jag kan se Jesus ge sådana. Jag behöver hjälp att följa Jesus, det är inget jag klarar av själv, för då är jag snart tillbaka i världens hjulspår. Men allt för ofta så ser jag inte alternativen i de kyrkor jag varit och är med i. Däremot så har det ofta varit prat om syndaförlåtelse och nåd. Det är jätte viktiga grejer och som jag verkligen inte vill ta bort. Men jag är osäker på hur många som i dagens samhälle kan relatera till nåd och synd. När vi från barnsben blir lärda att leva med oss själva i centrum så är det lätt att vi tappar känslan av att ha syndat och inte finner nått behov av nåd och förlåtelse då vi inte upplever att vi gjort något fel. Hur kan vi presentera Jesuväg för våra individualistiska jag-centrerade medmänniskor? Hur bör vi som kyrka leva för att visa på att ett annat liv är möjligt?

Jag har inga riktigt bra svar, men jag vet att jag själv har många steg att ta mot Jesus och bort från den självcentrerade individualist som jag är. Jag försöker hålla ögonen på Jesus och den väg han leder, och jag försöker gå den, ett litet steg i taget och jag vill gärna komma på idéer tillsammans med er som läser hur vi tillsammans kan ta ett litet steg till.

Fred!

SD är inte dumma, de är farliga

Nu är Sverigedemokraterna är ett riksdagsparti har de också fått vara med och orera tillsammans med de andra charlatanerna (förlåt, så får man inte säga) i Almedalen. Det slående är hur väl de lyckas med agendan att bli ett parti bland alla andra trots sina inhumana och rasistiska värderingar. Visst blir de fortfarande kritiskt bemötta av exempelvis journalister. Men verkar det inte handla mer om skandaler och fadäser. Inte om att deras politik exkluderar? Rasiststämpeln är inte helt borttvättad ännu och de ska vi vara glada för, samtidigt tror jag att SD:s stöd kommer att fortsätta vandra uppåt. Anledningen till det är att de svarar på en oro som de andra partierna inte har ett svar för.

Globaliseringen är skitläskig. På många sätt. Den är nödvändig, och kommer oavsett vi vill det eller inte. Inom vänstern har det funnits ett starkt globaliseringsmotstånd, tyvärr. Vänstern borde ha anammat den chans den innebär att ta sig bort från nationalistisk chauvinism och alla gränskontroll-politik. En internationell solidarisk vänster skulle vara svår att ignorera till och med för globaliseringens nya härskare. De multinationella företagsintressen som skapat ett anonymt globalt imperium i kulisserna (nu går jag händelserna i förväg, men fråga gärna om du undrar vad jag pratar om eller läs Empire av Hardt och Negri, bra bok, truly). Men vänstern har varit inlåsta i nationalistiska mönster och vänsterns globaliseringsmotstånd har därför skjutit bredvid mål. Istället för att säga ‘Fuck Yeah’ och lägga sin medlemsansökan i Wobblies på lådan pratar socialdemokraternas ledare i TV om att göra allt för att skydda Svenska Jobb.

SD:s svar fungerar inte, att stänga gränserna, föra en auktoritär och konservativ kultur samt social-politik skulle bara leda till oerhörda problem på så många plan. Men så länge ingen annan har svar så kommer opinionen att lyssna på vad SD har att säga. Det är där vi som kreativa, kritiska, fromma, rebelliska, ömmande, anarkistiska Kristna har en viktig uppgift. Om socialismen upplevs som trött och tandlös är det inte så konstigt. Auktoritär socialism är ett misslyckande, jag har svårt att se hur vi kan tolka 1900-talets historia på något annat sätt. En anarkism som den som förespråkats av kristna eldsjälar som Ammon Hennacy eller Dorothy Day visar på en modern socialism. En kärleksfull vision som inte exkluderar utan manar alla till omvändelse och efterföljelse för sin egen, Guds och medmänniskornas skull.

Men anarkismen är hopplöst marginaliserad. Trots att det finns fantastiska svar på aktuella problem. Så som hur vi kan hitta en trygghet i en globaliserad värld. Är det lättare att hitta gehör för hatisk kontrollpolitik mot de som avviker från en vit, svensk heteronorm. Där ser jag en viktig roll för oss kristna, för som kristna har vi ett hopp som går bortom partipolitiska hårklyverier och den allmänna opinionens tyranni. Vi har en Gud som älskar oss, oavsett huvudbeklädnad, färg på passet eller hur attraktiva vi är på arbetsmarknaden. Vår röst behöver höras.

Pengar

När den ekonomiska krisen kom tillbaka till Europa och USA 2008 gjordes en hel del jämförelser mellan inställningen till pengar och religion. Konjunkturen liknades ofta vid en naturkraft som låg bortom vanliga dödligas kontroll. Andra röster glömdes bort. Som att en del analytiker förutspått krisens intåg och att marxistisk ekonomisk analys pekat på att krisen inte uppstått ur intet utan snarast flyttar runt i ett relativt förutsägbart mönster.

Pengar är i grunden en överrenskommelse om en abstraktion av värde, för att värde ska kunna flyttas runt, handlas med och spekuleras i. I kapitalismens skruvade tidevarv spekuleras det på spekulation, det betyder att högfrekvenshandeln med valuta gör vinst på att gissa hur mycket pengar som går att tjäna, på gissningar om hur mycket pengar som går att tjäna på en viss vara. Det här systemet kallas ironiskt nog för det mest rationella alternativet.

Redan i evangelierna finns en skepticism mot pengar. När Jesus får frågan om det är rätt att betala skatt till kejsaren i Matteus 22:15 frågar han vems bild som finns på myntet. Eftersom det är Kejsarens bild som är på myntet säger han: ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud”. Det är alltid de rika och resursstarka som får ta emot Jesu kritik. De fattiga och marginaliserade får ta emot Jesu kärlek och visionen om ett liv bortom de monetära relationerna går som en röd tråd vid sidan om kyrkohistorien.

Kyrkan själv, eller det som är mainstream inom kyrkan är ungefär lika dålig på att hantera pengar som de flesta av oss. Girigheten finns också i kyrkan, som en smärtsam insikt om att Jesu kropp fortfarande blöder ymnigt från sina sår. Samtidigt finns exemplen i Marginalen, av de som levt radikalt annorlunda liv. Något som slagit mig när jag läst texter av den kristne ickevåldstänkaren Thoureau och den kristne anarkisten Ammon Hennacy är att de båda pratar mycket om pengar, vad saker kostar och hur de bär sig åt för att använda så lite pengar som möjligt. Jag tror att det är något vi kan ta intryck av. Anarkistpastorn Shannon Kearns skriver att han ofta är avundsjuk på de personer som kan samla ihop pengar för att resa med Christian Peacemaker teams och att det sällan talas om hur människor som köper ett hus för att starta en kommunitet får ihop pengar till detta. Jag känner igen mig i mycket av Kearns tankar. Jag kommer på mig själv med att tänka på alla de coola, radikala grejer en skulle kunna starta om en bara hade råd. På väg till pizzerian samtidigt går jag förbi en person i nöd och tycker att det är på gränsen till för mycket att ge bort en tia, för att sedan gå och köpa en falafeltallrik för 70 spänn.

Pengar är ett problem, i samhället, och för oss som funderar på hur vi kan leva radikala liv. Men problem försvinner inte för att en sopar under mattan, i stället är det nog dags att ta tjuren vid hornen och prata om pengar.

Ps.
Jag kände för att dela lite info kring min ekonomiska situation. Jag blev glad för att jag upptäckte att min sista CSN-utbetalning var större en jag trodde så idag ska jag köpa en bättre cykelhjälm, det är fåfängt och lite girigt, men så är det. Efter den utbetalningen kommer jag inte få några pengar på ett tag. Trots att jag vet att Hen är större är jag orolig för hur jag kommer att klara mig. Min uppsats handlar om EU-migranter, och att en del romer flyttat hit för att be om sin beskärda del av kakan, istället för att fortsätta bo i misär i bostadsläger i Rumänien är ett hett diskussionsämne i Götet. Jag vill utmana mig själv att bjuda en av de människor som sitter på stan på lunch, det känns som ett rimligt baby-step denna månad. Budgetekvation för Juni (CSN – 400:- cykelhjälm, – 200:- lunch = en massa pengar jag antagligen inte behöver). Vi sitter i samma båt, men kanske lite olika långt fram i båten, prova gärna att prata om pengar. Det kanske är befriande.

PsPs.
Publicerade det här på min egen blogg också, men tänkte det kunde passa på underjorden

Rasmus: Lura mammon i Jul?

Dogge Doggelito skriver idag i dagen om hur han ska lura mammon i jul.

Han skriver mycket om hur vi slösar en massa pengar kring jul och hur vi tappar bort Jesus i allt annat som måste fixas och göras kring och under jul. Mot slutet så presenterar han sin plan på hur han ska lura mammon i år, och till en början vart jag lite skeptisk. Så här skriver han:

”Så här kommer min plan för i år. Jag ska lura Mammon och girigheten. Den 7 januari firas av många ortodox kristna eftersom de var då de tre vise männen kom med gåvor till Jesus. Den dagen kommer jag att välja ut en speciell gåva till var och en av mina barn. Först och främst lurar jag mammon när jag köper för halva priset.”

När jag hade läst det så funderade jag på hur han hade tänk egentligen. Jo, han gör ju inte av med så mycket pengar och då minskar mammons makt. Fast å andra sidan så tänkte jag att det kan ju lätt bli att man blir girig och håller i pengarna istället. Men jag gillar ändå idéen med att försöka ändra på jultraditionen att varje år slå nytt försäljningsrekord. Krönikan fortsätter sen med hans förklaring på varför han tänker göra så.

”Jag slipper stressen, och framförallt får jag mer tid med familjen, för att fira att Jesus vandrat på vår jord med gåvor från himmelriket. Gåvor så ljuvliga att de fortfarande, tusentals år efter hans födelse, inspirerar oss till att bli bättre människor. Jesus ord inspirerar mig och min familj till att stå emot frestelser som girighet för att istället ge till de behövande. Att stå emot girighet för att istället skapa tid tillsammans med familjen.”

Och där tror jag att vi alla har något att lära av Dogge. Jag tror att vi har tappat bort julens egentliga budskap, åtminstone så gör jag det väldigt ofta. Istället hamnar fokuset på att jag måste hinna se kalle, måste äta massa mat, hoppas jag får det eller det i julklapp. Nu är det ju inte så många dagar kvar till jul, men hur har du tänkt kring julen, presenterna och maten i år? Hur tänker du kring att använda alternativa ekonomier istället för att slösa bort en massa pengar i affärer som gör dom rika ännu rikare? Måste man ge julklappar? Vad är det som är det viktiga på jul för dig?

Som du märker har jag kastat ut en massa frågor och det skulle vara väldigt intressant att höra vad du har att säga. Så skriv gärna ett svar i kommentarerna så kan vi ha en fortsatt diskussion där.

Frid och God Jul!

Förkunna ett jubelår!

På tal om efterföljelsens ekonomi och om hur vi skapar alternativ – jag tycker detta är så spännande! Occupy-rörelsen har startat upp en kampanj, ”Rolling Jubilee”, som helt enkelt går ut på att avskriva de 99%’s skulder. Målet var att samla in 50 000 dollar, som man räknat med skulle räcka till att avskriva skulder för 1 miljon dollar. Detta mål uppnåddes i rask takt och insamlingsmätaren står just nu på 435834!! och tickar vidare. Man vill påbörja ett jubelår och till det utnyttjar rörelsen den andrahandsmarknad som ofta finns på skulder i USA (vet inget om hur sådant funkar i Sverige..). På andrahandsmarkaden säljs skulderna för bara 5-10% av deras ursprungliga värde..! Ett exempel på det är att Jubilee-kampanjen på prov frigjorde 466 dollar som de lyckades köpa och avskriva sjukvårdsskulder som var värda 14000 dollar – de kunde alltså köpa skuldebreven för 3% av dess värde. Kampanjen riktar in sig på att hjälpa enskilda människor och därför satsar man på sjukvårdsskulder. 1 miljon dollar kanske inte är så mycket i det stora hela, men kampanjen har ett stort profetiskt värde. Den är subversiv, omvälvande och undergrävande i mammons ekonomiska system, och därför underbar!

Jubelåret har sin bakgrund i Bibeln, i 3 Mos 25. Där introduceras israeliterna till tanken på att var 49e år utropa ett jubelår. Det ska vara ett heligt år då landets ursprungliga sociala och ekonomiska struktur återupprättas. Detta innebar att den fattiga skulle få sina skulder avskrivna och få återvända till sin egendom, att slavar skulle släppas fria och att landet skulle få vila. Jesus plockar sedan upp detta, inte minst i Nasarets synagoga Luk 4, genom att proklamera ett verkligt jubelår för att lösa Israels sociala problem, och han kallar oss fortfarande att göra dessa handlingar. Jubelårets praktik återkommer i hans gärningar och undervisning, som i bönen han lär ut: ”förlåt oss våra skulder, såsom vi förlåtit dem som står i skuld till oss”

Jubelåret pekar på det samhälle som uppenbaras när Gud till fullo råder bland sitt folk och sammanfattar den bibliska synen på rättvisa: genom att återupprätta riktiga relationer kommer hela samhället leva i harmoni. De visar också på en jämn fördelning av jordens resurser och ett vist förvaltarskap.

Och Guds ekonomi är sabbatsekonomi, Guds försyn. I gengäld ska vi följa Guds instruktioner och dela rättvist mellan oss: det fnns tillräckligt för våra behov, men inte för vår girighet, vet ni. Så skärpning.

Läs mer här: JAK-bankens tidning grus och guld
Occupy, Catholics!