Kategori: Klimat och miljö

Rasmus: De vill inte ha oss kvar

Först förstörde de våra älvar, sen tog de vår malm. Därefter skövlade de skogen och gjorde tall- och granplantage. Nu vill de förstöra ännu mer av skogen genom att göra miltals med vägar genom den så de kan placera stora vindkraftverk som lyser upp natthimlen. Detta för att skapa ”grön”el, el som inte ens ska användas här. Den ska exporteras till sörland och vidare ut i europa och det enda de lämnar kvar till oss är krossade liv och förstörd natur.

”Betongen den blå skulle bedöva våran oro,

men den tunga gråa massan bara kväde våran skog,

med löften om välfärd tog de peningarna och drog”

-Glesbygd’n, Betong

Mer läsning:

https://jonnajinton.se/nar-hjartat-brister/

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=110&artikel=7113915

Här är en klippt och klistrad text från allehanda.se som Katarina Östholm har skrivit. (Hon har inget med kristenunderjord att göra)

 

Norrland är så rikt. Och så fattigt. Alla ansträngningar att dölja den koloniala synen på Norrland faller platt när hela landsänden nu håller på att förvandlas till ett gigantiskt industriområde.
Det ska skördas malm, det ska skördas skog, det ska skördas vatten – och nu ska det skördas vind. I obegränsade mängder.
I Norrbotten planerar statliga Vattenfall för sitt största vindindustriområde någonsin (jag ogillar det förskönande ordet vindkraftpark). 150 kraftverk på 1000 kvadratkilometer – i själva hjärtat av Gällivare skogssamebys renbetesmarker. En katastrof för rennäringen eftersom renar undviker vindkraft och inte ens vill ha snurrorna inom synhåll.
Jag klandrar dem inte. Här i Undrom kan jag numera inte åka en kvart åt något håll utan att se vindindustrin invadera landskapet. De finns i alla väderstreck – och det bara fortsätter.
Det är en klaustrofobisk upplevelse.
I hela Norrland ska det byggas vind för sammanlagt 100 miljarder fram till 2030. Och hela vindindustrin – som utgör nästan hela fjolårets ökning av den svenska energiproduktionen – överproducerar och går på export. Sveriges elkonsumtion ligger stabilt sedan ett par år.
Vi producerar mer i stället för att förbruka mindre, som vi borde.
Nå, jobben då? Jodå, jobb kommer i uppbyggnadsskedet men få är lokala och de flesta försvinner med tiden. Vinster, el och skattepengar ilar som vanligt iväg till slukhålen söderut.
Det blir många ryggdunkningar i Stockholms slutna direktörsrum, många handslag med utländska profitörer.
Och den natur som fortfarande är relativt orörd exploateras bit för bit; naturen har ingen röst och ingen talan. Ekosystem gröps ur. Grundvatten förorenas eller sjunker. Lokalsamhällen krackelerar.
Till och med turisterna flyr; det finns ingen naturupplevelse kvar, en skog av vindkvarnar ger ingen frid i själen.
Tack för kaffet, vi ska nog åka nu, säger stat och näringsliv och skyndar sig att ta det sista flyget till Stockholm.
Kvar står gigantiska industriområden som fortsätter breda ut sig – områden som inte bara renarna skyr. Områden genomkorsade av otaliga nya vägar, impregnerade med gigantiska betongfundament (betong förorsakar massiva klimatutsläpp), uppstyckade av nya ledningsgator, fyllda av snurror hitresta från Landet Långt Borta som skördar vinden och skickar den utomlands.
Det kallas hållbart, miljövänligt.
Jag sörjer över naturen, över allt liv som existerar i sin egen rätt, liv som snart inte har någonstans att ta vägen, liv som vi i vår oändliga hybris tror att vi kan klara oss utan.
Men gruvbranschen klagar, vill öppna ännu fler gruvor. Efterfrågan på råvaror ökar, alla nya miljövänliga saker ska ju byggas – vindkraftverken, bilarna, solcellerna, de nya städerna. Den fossila grenen av råvaruförbrukningen står nämligen orubbad; den ”gröna” industrins råvarubehov blir bara ännu en miljöbelastning.
Det är tillväxtens dödliga spiral.
Samtidigt, i Blaiken, jobbar man efter tio år fortfarande med saneringen efter Sveriges kanske största miljöskandal. Efter gruvbolaget Scanminings konkurs upptäcktes kraftiga läckage av giftig metall – mellan 80 och 100 ton zink rann rakt ut i ett biflöde till Umeälven. Bolaget hade lovat max 0,5 tons utsläpp per år.
Slutnotan för att städa upp – sisådär 400 miljoner kronor. Efter åratal av knorrande och prokrastinering betalar staten till sist.
Men under tiden.
Under tiden står byarna och lokalsamhällena där, mitt i miljöförstöringen. Mitt i en natur som utarmas på rikedomar och livskraft, mitt i de krympande och allt fattigare kommuner som systematiskt dräneras på alla resurser.
Under tiden får de höra att det inte finns pengar till vägar och järnvägar, företagslån och husbyggen, snöröjning och vägbelysning, BB och akutsjukvård, skola och omsorg, kollektivtrafik och telefoni.
Under tiden får de veta att elen måste kosta mer just där, för att näten byggs så många och så långa. Att det är för det allmänna bästa. Att de måste förstå. Att alla inte kan få allt.
Att de är gnälliga bidragstagare.
Vad finns kvar? Ett snabbt krympande livsrum – och en snabbt krympande respekt.
För det är orättfärdigt. Och det är ohållbart. Det är människor som får se sina sociala och biologiska ekosystem förstöras, sina levnadsbetingelser urgröpta, bit för bit. Utan att bli sedda, utan att bli hörda, förväntas de att stumt finna sig i sin skuggtillvaro.
Det skördas vatten, malm, skog och vind. Men Norrland, och Sveriges alla övriga landsbygder, ska tydligen svältas ihjäl.
Av:Katarina Östholm

 

Annonser

Rasmus: Hur stor är din klimatpåverkan?

Som de flesta av er redan vet så håller vi på att förstöra den här jorden som vi fick att förvalta av Gud.

I söndags så såg jag första avsnittet av Storuman forever, som egentligen går på tisdagar. Storuman forever är ett program av och med Heidi Andersson (armbryterskan från ensamheten) och Björn Ferry (fd skidskytt) som är gifta och bor i Storuman. De har bestämt sig för att leva ett fosilfritt liv senast 2025 och i programmet så försöker de få med resten av Storumans kommun på samma spår. I programmet så utmanar de några av deras vänner och grannar att vara med i en tävling mellan Heidi och Björn. Tävlingen går ut på att det lag som minskar sitt totala utsläpp mest under tre månader. Så för att veta hur mycket de släpper ut nu så gör de ett test för att se den mängd koldioxid de släpper ut på ett år.

Samma test kan man göra på klimatkontot.se även om det inte täcker in allt så ger det en ganska bra fingervisning om hur mycket koldioxid man släpper ut. Dessutom så kan man få lite tips på vad man kan göra för att minska mängden efter att man gjort klart testet.

Så, se programmet, gör testet, se hur mycket du släpper ut och försök att göra något åt det!