Jonathan: När är det värt att bli upprörd?

Tidningen Dagens maktdemonstration efter att ICA dragit in sin reklam får mig att vilja stoppa huvudet i sanden.
http://www.dagen.se/nyheter/ica-stanger-ner-reklamfilm-efter-protester/

Människor som inte har uppehållsrätt svälter på gatorna och i samma land rapporterar riksmedierna att ”kristna” upprörs över ICAs reklam. En film som i värsta fall kan beskrivas som plump. Det är naturligtvis illa att människor blivit sårade, men i ett land där de rika blir rikare och de fattigare tvingas acceptera välgörenhet känns det här som något av ett I-landsproblem.

Reklamfilmen upplevs driva med det allra mest centrala i den kristna tron. Nattvardens förkroppsligande av Jesus lidande, död och uppståndelse. Det var samma Jesus som predikade: ”Saliga är ni, när människor hånar och förföljer er, ljuger och säger allt ont om er för min skull.” 

Micael Grenholm som skriver här ibland twittrade idag att han inte alls är upprörd över ICA-reklamen, men däremot glad att kristna bojkottar ICA, som ju är ett mer kapitalistiskt företag än COOP.  Det fick mig att tänka. Det är himla underligt att en massa kristna blivit upprörda över ett harmlöst skämt, men inte upprörs över att ICA utnyttjar det kristna budskapet för hänsynslöst ocker! Kapitalismen, de senaste seklens inkarnation av Mammon, orsakar väldigt mycket mer lidande än en så många skämt på vår bekostnad.

Jonathan: Samtal om ett annat system

Två inlägg på en dag, lite dissonans i publiceringstakten. Men eftersom jag precis hämtat ett paket med 39 böcker om att hoppas på ett annat system, ur ett förvaringsfack på centralen (i bästa agent-anda) kan jag inte låta bli. På måndag 2/12 blir det samtal om kristen underjord antologin att hoppas på ett annat system, kl. 18 i Betlehemskyrkan.

Välkommen dit (och ta gärna med mormor) för att prata med tre av oss författare om Gudsrike, tro, anarki och hur vi lever närmare den där nasareiske snickaren.

Fika finns och kostar vad du vill.

Hoppas vi ses där

Jonathan: A-ordet

Som jag har förstått kärnan i kristen underjordsprojektet så handlar det om vad som händer om kristna försöker följa Kristus. Oavsett vilka sociala normer, lagar och begränsningar kyrkan möter i friktion med samhället. Även om jag hamnade på kristen underjord relativt sent så känner jag igen mig väldigt väl i denna strävan. För mig har den inneburit ett ställningstagande, inte bara för Kristus, gudsriket och kyrkan utan också för en anarkistisk ideologi. Men det har lätt till att jag flera gånger fått frågan: Varför är A-ordet så viktigt?

Läs mer

Jonathan: Kära församling

Jag tror att du finns där ute någonstans. En varm plats där gamla och unga träffas och tillber Henom tillsammans. Lär sig tillsammans. Sjunger tillsammans och gläds över de goda sidorna och delar sorgen när det behövs.

En plats där alla är välkomna, men där ingen behöver vara orolig för att bli utfryst, dömd eller förminskad på grund av sitt kön, sitt ursprung eller vem en vill para ihop sig med. Och som helst inte går som katten runt het gröt kring frågan om vem som får gifta sig med vem, utan vågar ta ställning för att Paulus exakta formuleringar inte är viktigare än att alla får vara de dem är. En plats där det är viktigare att älska sin nästa än att älska sig själv. En gemenskap där medlemmarna får växa.

Egentligen tror jag att du också är en plats där frågor om ekonomi inte stannar vid livspusslet utan där medlemmarna är beredda att hjälpa varandra när det tryter. Kanske till och med syskon i andra kyrkor eller kusiner av en annan tro, som inte är med i församlingen. Ni kanske till och med delar det mesta, så att det inte märks så mycket vem som är civilingenjör och vem som är lokalvårdare?

Det kanske finns en präst i församlingen, eller en pastor (same shit different name, eller?). Men jag tror inte att hen styr showen. Istället tror jag att hen ser det som sitt uppdrag att hjälpa alla att ta ungefär lika mycket plats. Att förkunnelsen, undervisningen och predikan är någonting alla har ansvar för.

Jag hoppas att du finns, församlingen som vägrar sitta still när människor tjänar pengar på mordvapen, smutskastar förorten. Inte ens när regeringen kidnappar människor eller deporterar folk till osäkra platser. En församling där ett bra förslag inte rinner ut i sanden och där den som vågar sätta samvetets, kärlekens eller Guds bud över människors lagar. En församling där ni funderar ganska ofta på vad det egentligen innebär att leva i Jesu efterföljelse i Sverige idag.

Om du finns skulle jag gärna gå med.
Ps: Oikos, jag vet att ni kommer nära, det står på min att-göra-lista att hälsa på hos er igen.

Jonathan: En öppen himmel

Så här i tider med en mer sympatisk påve tänkte jag tipsa om dokumentären El cielo abierto
Jag råkade snubbla över den i jakt på material om befrielseteologi. Den behandlar Oscar A. Romeros anmärkningsvärda liv och gärning, och hur kyrkan gick från att bidra till förtrycket, till att få en viktig roll i motståndet mot den korrupta diktaturen i El Salvador.

Efter att en präst som kämpat för de fattigas rättigheter mördas tar den tidigare konservativa ärkebiskoppen, Romero, ställning för rättvisa för de fattiga i El Salvador, detta leder till en folklig resning mot diktaturen som förändrar landet i grunden, där kyrkan blir den främsta rösten för motståndet.

Även om katolska kyrkan på många sätt är en problematisk organisation, så tyckte jag att denna berättelse om den roll befrielseteologin spelat och fortsätter spela för El Salvadors fattiga, var väldigt sevärd. Extra intressanta var alla personliga berättelser. Och människors berättelse om hur de kämpar med frågan om de kan ta till våld mot sina förtryckare, eller om deras tro förbjuder dem att göra det.

Grogrund

I dokumentären “A peace of the Anarchy” beskriver en av de intervjuade, Tom Cornell hur den ikoniska kristna anarkisten Ammon Hennacy uppmanade människor att vara ärliga mot sig själva och agera utifrån det. Det inspirerande med Ammon Hennacy är att hen så ofta verkar ha lyckats med just det, att vara ärlig mot sig själv i både ord och handling. Jag är fortfarande inte klar med Ammons självbiografi, men att läsa den känns både hoppfullt, som en utmaning och som en anklagelse samtidigt. Att få en utmaning som ger oss hopp är en skön känsla. Det är den där känslan som kan dröja kvar efter en riktigt bra predikan eller föreläsning, där vi känner att ta mig tusan, det finns möjlighet att förändra, förbättra, bevara eller förnya det vi längtar efter eller hoppas på. Men för den som försökt gå från ord till handling och umgås med andra som vill förändra, eller den som känner radikala människor, för den är den där andra biten, anklagelsen, också väldigt bekant.

Gudsriket inom oss

Jesus säger i att Gudsriket finns mitt ibland oss, eller inom oss i Lukas 17:20. Det fanns nog människor som kände sig anklagade av Jesus också, och ibland kanske den där anklagelsen behövs. Men ofta tror jag att den gör mer skada än nytta. Jag vill verkligen inte peka mer på någon annan än mig själv, för jag är ett bra exempel på en person som utan att tänka på det levererat sådana anklagelser. Patrik Hagmans bok ”Om kristet motstånd” är en jätteinspirerande text. Den handlar mycket om motståndet i det lilla, att förändra genom att förändra sig själv. Men när jag läste den saknade jag motstånds-aspekten. När Jesus uppmanar oss att inte värja oss mot onda människor i Matteus 5:39, behöver det betyda att vi bara bör lägga oss platt och acceptera alla orättvisor i ett apokalyptiskt hopp om livet efter detta? Jag har svårt att acceptera den tolkningen, (och det är inte riktigt så jag förstår Hagman heller) men samtidigt blir jag ofta rädd för den passivitet med vilken människor låter många orättvisor passera.

Det finns ganska många människor som jag nog har sårat genom att ifrågasätta deras livsvanor utifrån normer som jag har bestämt mig för att följa (nu låter jag jättenegativ om mig själv, men jag är egentligen rätt okay med att jag har tillkortakommanden 😉 ). Det kan handla om att köpa Fair Trade märkta varor (vilket jag inte gör själv ens, för de kostar ganska mycket pengar, och jag har typ inga pengar) eller äta vegetariskt (fast jag egentligen tycker att jag borde sluta äta ägg och mjölk också). Vad det handlar om spelar inte så stor roll, däremot spelar det roll hur vi möter människor med frågan om hur de vill bidra till en strävan efter en bättre, rättvisare värld. För vi behöver andra människor, vi behöver alla människor, du, jag och Gud (annars hade hen knappast brytt sig om Jesus-stuntet).

Objektifiering eller inspiration

När jag har försökt uppmana människor till omvändelse av något slag. (Ett slags mission när allt kommer omkring) har jag ofta utsatt dem för någon typ av Objektifiering. I mitt bemötande av de människorna har jag gjort dem till föremål för mitt förändringsprojekt. Jag har försökt få dem att acceptera mina värderingar och göra dem till sina egna. På ett sätt är det lika illa som den sexistiska objektifiering som reklamen kommer med, eller den våldsobjektifiering som polisen har utsatt fattiga människor för så länge den organisationen har funnits. Ett sådant bemötande är inte direkt snällt, eller särskillt konstruktivt/strategiskt. Och kanske inte speciellt bibliskt…

Därför vill jag falla på knä för Fadern, efter vilken allt vad fader heter i himlen och på jorden har sitt namn. Måtte han i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande, så att Kristus genom tron kan bo i era hjärtan med kärlek. Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er. Han som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka, hans är härligheten genom kyrkan och genom Kristus Jesus, i alla släktled i evigheters evighet, amen.” – Efesierbrevet kapitel 3

I antologin ”I stundens hetta – om svarta block och vita overaller” finns ett par texter om att ”ge upp aktivismen”. Dessa handlar om hur många sociala rörelser i allt högre grad företräds av proffessionella aktivister, som inte är någonting annat än aktivister. Det har blivit ganska vanligt att tidningar, eller tv-sändningar citerar människor som just aktivister. Jag blev intervjuad i radio angående REVA, jag har engagerat mig lite kring rörlighetsfrågor, men jag känner så otroligt många som gör så mycket mer. Ändå väljer journalisten att citera mig som aktivist. När det händer gör jag mig till representant för människor som kanske inte alls håller med mig, som kanske har helt andra mål eller motiv med sitt engagemang, som om jag vore mer än en människa som reagerar på saker som jag ytterst upplever som hot mot min egen trygghet, säkerhet eller integritet (som rasism, religionsförakt eller klassklyftor). Om vi behandlar orättvisor som någonting som är ”aktivisternas ansvar” blir de inte längre ”allas ansvar” (det är i och för sig bättre än att de blir ”ingens ansvar” men ändå).

Grogrunder
För oss som av någon anledning brinner, engar oss, låter oss radikaliseras på olika sätt, borde uppgiften kanske inte så mycket vara att förändra, utan kanske snarare att göra dörren till förändringens väg bredare och bredare. Mission kanske borde handla mindre om objektifiering, där nya efterföljare stöps om till vår avbild. Allt för ofta är det det mission har handlat om. Istället kanske målet med mission borde vara att skapa utrymme där människor kan hitta tillbaka till sig själva, och att hitta tillbaka till den Guds avbild de är skapade att vara. Jag tror att vi gör det bäst genom att gestalta, vad det är vi menar med att vara kyrka, hur det där Gudsriket vi längtar efter bör se ut. En bra början vore kanske att ockupera en Gudstjänst, eller varför inte låta ett McDonalds bli en nattvardslokal där maten delas ut gratis. Jag kan fantisera, men jag vill verkligen inte diktetera, för jag tror att det enda sättet på vilket något kan bli verkligt bra är om det motsvarar summan av de gnistor av helig ande som Gud planterat inom oss alla.

Jag läste någonstans, jag tror att det var i samma antologi ”I stundens hetta”, en tanke om att kapitalismen (ni vet, mammon satt i system) inte fungerar för att vi tror på den, tycker om den, eller vill att den ska fungera. Den fungerar för att vi inte har något annat val än att delta i den. Om vi vill skapa någonting radikalt annorlunda, en vision om ett Gudsrike, eller en plats fri från hierarkier och maktdominans, tror jag att vi måste börja med att upptäcka hur vi kan låta det ske frivilligt, utan att utse representanter, makthavare eller ens aktivister som ska göra saker åt oss. Istället tror jag att fokus behöver ligga på att skapa grogrunder där Guds ande i oss kan växa och vakna i människorna runt omkring oss.

Rättegång och minnesstundsaktion

För ett år sedan var jag och Underjordsskribenten Alice med i en upprustningsaktion där vi påbörjade ett arbete med att bygga om Bofors industriområde till ett område för rekreation och fritid. Detta var både en aktion för att protestera mot vapenproduktionen och för att genomföra en konkret förbättring. Igår var det rättegång mot oss två och tre andra i Örebro, och vi väntar fortfarande på domen.

Efter rättegången genomfördes sedan en minnestundsaktion vid BAE-systems Dammbro-kontor och en civilolydnadsaktion inne på industriområdet.

Ett utförligare referat kommer. Men här tänkte jag lista lite länkar till sammanhang där aktionen nämnts:
Pressmeddelande från Kollektivet Gandhi

Martin Smedjeback ”talar ut” i NA

TT-notis i Aftonbladet

Och en kort intervju med mig blev en rätt menlös notis på SR

Men det var jättekul att få så mycket support under rättegången.