Robin: Ett underligt möte

Idag när jag gick till busshållplatsen så mötte jag en man i 45 års åldern han lyktade mycket parfym, kort och renrakad. Vid första anblick så verkade han förvirrad.
Han stannade och började att prata med mig om att han börjar bli gammal, å sedan om att vi ungdomar ska ta hand om kommunen. Han frågade mig hur länga det var till 50 från 45. 5 år svarade jag. Är det inte mer?
Men från 50 till 60 då? Det är 10 år.
Jaså, hur långt är det från 48 till 60 då? Det är 12 år, svarade jag.
Är det inte mer? Kan jag få en kram?
Jag gav honom en kram, eftersom han var kortare än jag hörde jag bara mummel från honom.
Det kommer bli synd om de fina husen, säger han plötsligt. Vadå? Undrar jag då han just byter ämne.
Ja, vad heter han ministern… Löfven? Stefan Löfven, säger jag.
Ja han ska avgå, det blir nyval. Efter det så går han igen och försvinner lika plötsligt som han kom, väldigt underligt möte.
Men jag har en känsla av att det finns mer än jag kan se nu.
Hur kommer det bli om det nu blir nyval? Kan nått parti ha en plan om de här husen? Kan det vara SD? Är han en varning från gud innan stormen?
Bibel ord Jeremia 6: 10-11
Till vem skall jag tala, vem lyssnar på min varning?
Deras öron är tillslutna så att de inte kan höra.
För Herrens ord har de bara förakt,
de vill inte veta av det.
Var det bara en förvirrad mans prat, eller en varning från Herren?
Många frågor men väldigt få svar, tiden får avgöra vad som kommer att hända. Man får hoppas och be för det bättre.
Robin.
Annonser

Jonas: Den ende vi ska lyda är Gud?

Som en hemtam främling i den kristna anarkismens tält skulle jag vilja väcka en björn som slumrar, och förhoppningsvis få till ett välbehövligt samtal om anarkism och gudsbild. Bakgrunden är att jag nu och då stöter på människor som definierar kristen anarkism som uppfattningen att den ende vi ska lyda är Gud. Problemet med detta är dels att det låter mer som monarkism (en härskare) än anarkism (ingen härskare), och dels att denna definition gör den kristna anarkismen i princip omöjlig att skilja från andra tolkningar av kristen tro. För så tänker ju även andra troende kristna, bara med tillägget att den kristne bör lyda överheten också för att detta är vad Gud har påbjudit. Gud är överst och styr (som Luther såg det) med två händer, en världslig (staten/svärdet) och en andlig (ordet/sakramenten/Anden).

Som jag ser det kan en kristen anarkist som tar anarkistdelen på allvar och inte bara ser det som en lek med ord eller ett sätt att ”bli relevant” (gud bevare oss!) ”välja” några olika spår i sin gudsbild. Bäst kanske det ses som en skala, eftersom alternativen tenderar att glida in i varandra ganska mycket.

  1. I Jesus har Gud visat sig vara en tjänare och inte en världslig härskare. Gud styr inte som en kung genom våld, våldshot och krav, utan genom utgivande, inbjudande och konfrontativ kärlek. Vi skulle kunna kalla detta för modifierad (ickehierarkisk) teism, och detta synsätt kan rymmas inom evangelisk kristendom. Här tänker jag, rätt eller fel, på huvudströmningen bland typ Frizonanarkister, Att hoppas på ett annat system osv.
  2. ”Gud” är en metafor som fylls med ett annat innehåll än en karaktär som påminner om människan, har vilja och känslor osv. ”Gud” är inget annat än Kärleken, alternativt ”befrielse” eller någon snygg värdering eller kluster av värderingar, alternativt ett ordlöst mysterium som utmanar oss och ställer våra förväntningar på ända och inte kan fångas i några bilder, alternativt den livskraft som finns i allt (panenteism) alternativt mer eller mindre synonym med världen (panteism). Här finns väldigt stora skillnader mellan olika varianter, men kanske skulle vi kanske kunna kalla allt detta för en icketeistisk gudstro. Här tänker jag, rätt eller fel, på exempelvis Leo Tolstoj, KG Hammar i sin anarkistiska inkarnation, Annika Spalde (???), kanske Mark van Steenwyjk.
  3. Gud finns inte, alternativt är inget att ha, alternativt är något som starkt bör ifrågasättas. Här finns kanske många av oss åtminstone vissa dagar och stunder och tider, och en del av oss fastnar här…

Så var har vi då en sådan figur som Dorothy Day? Kanske måste vi då skapa ett till alternativ. Här får det siffran 0 av mig.

0. Gud är den som styr och som vi ska lyda, det är en person och det finns straff för de olydiga som på ett eller annat sätt är eviga.

När denna sistnämnda hållning då kombineras med anarkistiska praktiker som frihetliga kollektiv, direkt aktion, decentraliserad arbetarorganisering, konsekvent maktkritik osv så pratar vi också om ”kristen anarkism”, men egentligen tycker jag det handlar om kristen tro med anarkistisk inspiration, och då är det kanske bättre att undvika att kalla det anarkism?

När det gäller Kristen Underjords formulering nedan så menar jag att det går att omfatta vilken som helst av punkterna 0-4 och ändå stämma in i att

Vi vill följa Jesus, fredsfursten från nasaret, genom att leva ickevåldsligt, ickehierarkiskt och upptäckande. Vi vill peppa folk att göra det samma och tillsammans lista ut hur det kan gå till…

Det här skulle jag tycka det var superintressant att höra människors input i förhållande till, inte minst med tanke på att vi vill vara ”upptäckande”. Alla kommentarer, ifrågasättanden, medhåll, omstruktureringar osv uppskattas!

/Jonas

Röster från flyktingförvaren

Text av Aktion mot deportation.

Oftast är de placerade i utkanterna, dessa byggnader med inlåsta liv. På kartan syns partier av skog och industriområden, vägbeskrivningarna leder ut till pendeltågets slutstation in på småvägar och bakgårdar. Flen, Märsta, Åstorp, Gävle och Kållered har en sak gemensamt: de bär på Sveriges våldsamt bultande hjärta.

Måndagen den 18 juni, under NoBorder-veckan höll Aktion Mot Deportation Stockholm en solidaritetsdemonstration utanför flyktingförvaret i Märsta. Tal från inlåsta flyktingar som pratade via sina mobiltelefoner sändes live.

En av de inspärrade flyktingarna som skulle medverka, Salam, berättar för Fria Tidningen hur han fördes till ett förhörsrum där han av förvarets teamledare, handläggare och beslutsfattare pressades på uppgifter om vilka som stod bakom måndagens aktion. Han uppmanades att avstå från att vittna om förhållandena i Märsta. Salam berättar till Fria tidningen att han fick höra från förvarets personal: ”Tänk på din fru, tänk på din fru och din dotter” när han sa att han skulle tala trots personalens uppmaningar.

”Sedan sa de också att jag skulle förhöras igen och placeras i polisens häkte om jag talade. De berättade för mig att de enligt utlänningslagen har rätt att göra så, berättar Salam Mohammed Ali.”

Förvar

Samma dag försvann Abdulaziz, en av de som hade stått innanför fönstret på avdelningen och tittat på demonstrationen. När hans vänner frågade vad som hade hänt med honom sa personalen att han hade tagits till häktet. Han skulle utvisas till Libyen den 26 juni tillsammans med tre andra flyktingar. Det var personalchefen Christer och teamledaren som hade kontaktat polisen och sett till att Abdulaziz skulle tillbringa sina sista dagar innan utvisningen i häktet. Personalen har även hotat med att fönsterglasen skall bytas mot tonade glas för att hindra att man ser de inlåsta utifrån.

Aktion mot deportation har startat bloggen Riv alla förvar om ska vara en samlings plats för de individuella berättelser som tillsammans bildar ett mönster, ett nät som ska fånga Sveriges och EU:s våldsamma grund och vardag.

Missionerande matlag

Gästinlägg av Jonathan Wiksten, ursprungligen publicerat här.

Jag har brottats väldigt mycket med mission, det finns starka problematiska aspekter av aktivt missionerande. Speciellt som anarkist har jag funderat över hur moraliskt hållbart det är att försöka utöva inflytande över en annan människas andliga liv. Dessutom så finns det så många exempel på hur mission fört med sig värden som har mindre att göra med Kristus och mer med västerländsk konsumtions-kultur eller andra sunkiga mänskliga påfund.

Samtidigt har jag svårt att komma ifrån det kristna uppdraget att göra alla folk till lärljungar (även om jag är osäker på hur exakt detta bör förstås). Vi har fått en fantastisk gåva i möjligheten till gemenskap med Kristus och att behålla denna gåva, som jag tror är värdefull för alla människor, vore själviskt. Men de problem missionerande lett till (t.ex. massmord och rasism) bör föranleda oss att ha en kritisk hållning till hur vi missionerar.

Mina funderingar, och kanske ännu mer John Howard Yoders idéer om nattvarden/måltiden som en utgångspunkt för gemenskap gav mig en idé om ett missionskoncept som jag helhjärtat kan gå in i. (Inte minst på grund av att jag känner rätt passionerat för vegetarisk mat också, greens ftw!) Nämligen missionerande matlag. Att träffas hemma hos människor, laga mat tillsammans som är gemensamt finansierad, med en uttalat missionerande ambition. Vilket sammanhang är bättre för att prata om livsfrågor än en måltid? Genom att ordna matlag kan en genast introducera tankar om ekonomisk utjämning och enkelt etablera en känsla av gemenskap, den som kommer naturligt när människor bryter bröd.

Det kanske går att ordna några i höst?

Vilken historia väljer jag att tro på?

Av Natanael Sällqvist. Vill du också skriva på underjorden? Gå in här!

Att vara kristen, troende, följa Jesus innebär många saker. På många nivåer. Ibland försöker kristna överbevisa sig själv och tvivlarna om Guds existens, Jesus äkthet som historisk person och Gud, den helige Andens ingripande i historien och nutid. Ibland är tanken säkert god, men ofta blir det så fel. När Jesus uppstod igen gick han till sina lärjungar, till den församlade skaran troende. (Joh 20-19…)

Här kunde Messias gjort historiens smashdown genom att gå till lärjungarna, Pontius Pilatus, fariséerna och kritikerna, gjort peacetecken och briljerat. Men det gjorde han inte. Uppebarligen var inte det inte det som var viktigt. Jesus spenderade sin sista tid med lärjungarna och människorna som kom för att lyssna. Här har vi ofta en viktig läxa att lära

I slutändan handlar tron om ett hopp; ett hopp om guds allmakt, om skapelsens återställande, om att en bättre värld är möjlig, om Jesus som frälsare och Gud. Att välja att leva i den tron är det radikalaste en människa kan göra. Och allt vad det innebär.

Precis som historien om den förlorade sonen (Luk 15:11…) innehåller mängder av olika historier om sonen själv, så innehåller våra liv olika historier om oss själva. Skulle sonen välja att tro på sin egen historia; otillräcklig misslyckad son som ger upp och underkastar sig fadern. Hans broders historia; en återvändare utan rätt till faderns gåvor och välsignelse. Eller faderns historia; en världefull son som redan från början fått allt, kommer nu tillbaka och återigen träder in i gemenskapen och festen.

Det här valet står vi inför hela tiden. Vilken historia, vilken sanning, vilken identitet vill jag leva i. Ytterst handlar det om ett hopp. Det här är vad det innebär att vara kristen för mig.

//Natanael Sällqvist