Röster från kyrkohistorien om nationalitet

Pacifisten William Loyd Garrisson, skriver år 1838:

”Vi kan inte vara lojala till någon mänsklig regering. Inte heller kan vi bekämpa en sådan regering med fysiskt våld. Vi erkänner bara en kung och en lagstiftare, en domare och en härskare över mänskligheten. Vi är bundna till lagstiftningen i ett rike som inte är av denna världen. I det riket är vi förbjudna att strida. Där är nåd och sanning uppfyllda och rättfärdighet och fred har kysst varandra. Det är ett rike som inte har några statsgränser, inga nationella barriärer, inga geografiska gränser. Där finns ingen skillnad mellan rang eller kast, eller ojämlikhet mellan könen. Dess officerare är Fred, dess förkämpe Rättfärdighet, dess murar Räddning och dess portar Lovprisning. Det riket kommer krossa och smula sönder alla andra riken. Vårt land är hela världen och våra landsmän hela mänskligheten. Vi älskar det land vi föddes i endast som vi älskar alla andra länder. De intressen, rättigheter och friheter som vi kämpar för i det land där vi bor är lika viktiga för oss som hela mänsklighetens. Därför kan vi inte lyssna till några patriotiska vädjanden, eller hämnas någon nationell förolämpning. För Fredsfursten, under vars banér vi samlas, kom inte för att förstöra utan för att rädda – även den värsta av fiender. Han har lämnat oss ett exempel, så att vi kan följa i hans fotspår. Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.”

(Tack till Tomas lundström för citatet)

och ur Diognetosbrevet (200talet):

”De kristna skiljer sig inte från annat folk genom nationalitet, språk eller sedvänjor. De bor ju inte i egna städer eller talar någon underlig dialekt eller har någon egendomlig livsstil. Vad de lär ut är inget påfund genom mänskliga spekulationer eller uppfinningsrikedom, och de propagerar inte för enbart mänskliga läror, som somliga gör. De bor varhelst ödet leder dem i både grekiska och utländska städer. De följer inhemska seder ifråga om kläder, mat och andra levnadsomständigheter. Men samtidigt demonstrerar de för oss sin fina och i sanning ovanliga form av medborgarskap.

De bor i sina egna fosterland men som främlingar. De delar vad de har med andra, men som främlingar måste de uthärda alla slags umbäranden. Varje utländskt land är för dem som ett fosterland och varje fosterland som ett utländskt land. De gifter sig och får barn som alla andra, men de dödar aldrig några ovälkomna barn. De delar gärna sitt bröd med andra, men inte sin bädd med otillbörliga. De är människor av kött och blod men låter sig inte behärskas av sina drifter. De tillbringar sitt liv härpå jorden, men deras medborgarskap är i himlen. De lyder landets lagar, och gör t.o.m. mer än vad dessa kräver.

De älskar alla men förföljs av alla. När de, därför att ingen känner dem, fördöms och dödas, kallar de detta att ‘vinna sitt liv’. De är fattiga men gör ändå många rika, de saknar allt men har ändå överflöd på allt. De förnedras, men just därigenom vinner de ära. När de hånas och förtalas, välsignar de dem som vill dem illa. De behandlas oförskämt men uppträder själva hövligt mot andra. Fast de gör gott, blir de straffade som brottslingar, men när de får utstå straff, gläds de som om de fått nytt liv. Både judar och greker betraktar dem som främlingar och förföljer dem, fast de inte kan ge något skäl till varför de hatar dem.

För att uttrycka saken kort – som själen förhåller sig till kroppen, så förhåller sig de kristna till världen. Själen finns i hela kroppen, och de kristna finns i alla städer världen runt. Själen finns i kroppen, men är ingen kroppsdel. De kristna finns i världen men är inte av världen.”

Tack till Jonas Melin för det citatet

Kommunitetsliv och Sammankomst 2013

I helgen var den 6te (7 beroende på hur man räknar) sammankomsten för kristna kommuniteter och andra vardagsgemenskaper. (www.kommuniteter.se) och jag är oerhört tacksam över att få träffa gamla vänner, se gamla och nya ansikten och ja faktiskt umgås med de jag känner mig som en släkt med. Avlägsna släktingar ibland och nära ibland. Intrycken från helgen är många, mestadels bra. Jag fick mycket med mig från de två predikningarna jag hörde på fredagskvällen och lördagskvällen. Särkilt (kristen underjords) Majas (represent!!) predikan berörde mig på fler sätt än det intellektuella.  Tack! Upplägget med att ha knytkonferans var för mig både en positiv erfarenhet och något som jag tyckte drog ner helgen lite. Bra för att vi får dela med oss av varandra och skapa saker tillsammans, och för färgkodningen! Men det som drog ner det för mig är att jag föredrar en Sammankomst med någon tydligare gemensam grej för alla närvarande att ta lärdom ifrån, något som de gänget som arrangerar sammankomst vill dela med sig av..

fast nu när jag skriver detta så inser jag att det kanske just var knytiskonferans inputen som var det som alla fick med sig som gemensam lärdom!.. så jag ändrar mig på den punkten. Det var bra.. punkt.. även om jag inte ser det som de enda upplägget för en sammankomst, men vem har sagt det.

Den andra saken jag tyckte drog ner helgen var att jag saknade flera gemenskaper och människor som brukar eller borde vara med. Jag saknar folk från malmö, jag saknar folk från klassiska kloster, jag saknar folk över 50. Varför dessa inte fanns med i år vet inte jag, en sak tror jag har med reklam osv att göra, att vi kan bli bättre på att komma ihåg att en del av att bli en mångfaceterad gemenskap är att sprida information om sammankomst utanför sina egna kanaler! Jag har all förståelse för att det är mycket jobb med en sammankomst, men något att tänka på i framtiden. Man kan t.ex. få in blänkare i många stiftssidor i tidningar, i Nod osv. Varför vissa gemenskaper inte valde att komma eller skicka någon representant kan jag inte veta, men jag saknade dem och skulle tycka det vore bra om de ville välsigna oss andra med sina erfarenheter.

Jag är som alltid mest glad för alla samtal jag fått ha öga mot öga, vid fikat och på promenader. Tack för detta.

och ett oerhört stort tack till alla som var med och gjorde helgen möjlig, jag vet inte alla, så jag nämner inga namn!! Tack!!

Ett sista tips vill jag ge er alla som bor i kommunitet, kollektiv eller längtar efter detta, i år släpptes en otroligt bra bok i usa som är en sammanfattning av erfarenheter sedan 70talet tills idag i kommunitetslivet i USAs utmaningar, helt utan tiostegsprogram eller försköningar. Boken heter The Intentional Christian Community Handbook: For Idealists, Hypocrites, and Wannabe Disciples of Jesus och vi är flera i Oikos som läser den just nu. Den finns ganska billigt på nätbokhandeln. Be gärna ditt lokala bibliotek eller bokhandel ta in den!

 

 

 

Elof: Erfarenheter av Oikos 1

(Jag glömmer allt för ofta av mitt löfte att posta något här en gång i månaden, men eftersom jag blev indragen i ett samtal här nu kom jag på det, nödlösningen blir att posta ett inlägg från min andra blogg som ändå ingen läser 😉

Kommuniteten jag är en del av är inne på sitt 4de år. Jag tänkte i några poster framöver dela lite tankar jag går och funderar på efter dessa tre och ett halvåren vi har levt tillsammans i Hammarkullen och lite andra tankar och erfarenheter av kommunitets liv.

Ett liv i överlåten gemenskap till varandra är en utmaning mot rådande system och makter som drar i oss och utmanar oss att vara autonoma individer. Jag längtar efter ett liv i överlåten gemenskap kring Jesus väg. Men att göra de stora förändringar som krävs för att stå emot Mammon, egoistisk individualism och ett mobilt liv är fortfarande svårt. Oikos hjälper mig med att öva mig i att vara överlåten till människor jag inte valt och en plats jag inte alltid trivs på. Jag har fått öva mig genom att säga nej till andra gemenskapsbygganden, till jobb som krockar med mina åtaganden i Oikos och genom att se till att lösa konflikter med medlemmar. Men jag känner fortfarande att jag (och vi?) behöver inse att ett liv i stabil gemenskap fortfarande är en vision mer än en verklighet.
Jag vill vara autonom eller överlåten till en gemenskap som tycker som mig. Jag vill ha en gemenskap som fungerar utan regler, åtaganden och löften. Jag vill inte va överlåten till människor som inte tycker som mig, och jag vill inte känna att jag faktiskt måste göra nått jag inte känner för även om gemenskapslivet mår bättre av det. Vill ha gemenskap utan pris, överlåtelse utan att säga nej till annat. Och mina vänner, detta är en omöjlighet. Vi människor är begränsade i vårt väsen, vi är avgränsade i tid, rum och energi. Vi kan antingen göra aktiva val och ta ansvar för hur mitt liv avgränsas eller låta andra makter avgöra åt mig. Oikos har några riktningar vi vill röra oss mot, och dessa kräver att jag avstår andra riktningar eftersom jag är begränsad och inte kan göra allt. Jag har genom att säga ja till Oikos sagt nej till andra gemenskaper som mina primära gemenskaper. Inte för att andra riktningar eller andra gemenskaper skulle vara sämre eller oviktiga, men för att jag som människa är begränsad. Det tillhör livet att ett ja till något är ett nej till något annat.  Detta är den stora utmaningen för våra nya kommuniteter i sverige tror jag, hur blir vi stabila på våra platser, hur lär vi oss säga nej till saker vi OCKSÅ vill. Som OCKSÅ är bra? Vad säger jag nej till när jag säger ja till just denna gemenskaps liv?

Elof: Pussy riot läser bibeln bättre än patriarken

20120818-190322.jpg

20120818-190524.jpg

Ingen har väll missat det ryska punkaktivist bandet Pussy Riots rättegång som idag avslutats med en fällande dom och 2 års fängelse bland annat för hädelse. En process som rysk-ortodoxa kyrkans patriark har drivit på.

I sverige tänker vi snabbt att när ett punkband gör en aktion i en kyrka är detta ett statement MOT kyrkan, mot den kristna tron. Så har jag även sett flera svenska punkbloggar skriva om händelsen, typ ”se hur kyrkan återigen hjälper till och förtrycker” och tar Pussy Riot som ett band som kämpar mot religionen.

Flera kristna har å sin sida blivit stötta av deras aktion, och tolkat bandets aktion på samma sätt som punkbloggarna. Även om de kristna ofta också är kritiska mot rättegången så ser dom ändå ett fog för anklagelsen till hädelse.

Men så enkelt är det inte. När jag läser slutpläderingen från de tre medlemmarna i Pussy Riot så möter jag en genomtänkt bibelläsning och bibelsyn. De är inte heller ”protestanter” mot den ”onda” ortodoxa kyrkan. Nej de rör sig i sin plädering snarare inom den kristna och ortodoxa tron.

I själva aktionen är det samma sak, de rör sig i en inomkyrklig världsbild där de ber den heliga Modern om hjälp att driva ut Putin, som de sjunger i texten till sin låt Punk Prayer.

De menar att Putin och Patriarken går hand i hand och att Patriarken läser bibeln utifrån en position, och använder texter som skrevs av förtryckta förföljda kristna för att själv förtrycka och förfölja.

De visar att de kan bibeln bättre än Patriarken då han tar upp ett bibelord om hädelse i sin anmälan mot bandet. Det är bara det att bibelordet i sig syftar på anklagelser MOT Jesus. På detta sätt så slår patriarken klantigt knut på sig själv. På detta sätt hjälper han ju Pussy Riot att identifieras med den förföljde.

För att inte det här skall bli för långt så länkar jag här till hela sludpläderingen (läs den, den är mycket intressant ur flera synvinklar). LÄNK

Och kom ihåg att bibeln läses bäst med de förtryckta och verkligen inte mot dem.

Pussy Riots aktion
Aktionen i kyrkan

Elof: Precis som Jay-z hade släppt sin sista skiva för att göra comeback precis efter

Är jag nu tillbaka med ett litet inhopp.  Jag sysslar mycket med att försöka hitta och skriva böner att använda vid livets olika skeden.  Ikväll är det en blockad mot utvisningar till irak, jag ville formulera en bön inför den här kvällen. Här kommer den:

Inför en aktion

Du fredsfurste, låt ditt rike bli synligt mitt i vårt samhälles sprickor
hjälp oss alla vid aktionen idag/ikväll, på vilka sidor vi än må stå,
att uppleva något av ditt rikes framväxt, din kärlek och din fiendekärlek.
Hjälp oss förstå att vi inte slåss mot kött och blod, utan mot fallna
system och makter. Mot ondskans strukturer. Ge oss kärlek
till alla människor, mod för det modlösa, kärlek till de kärlekslösa,
frihet för de fångna, kraft för de kraftlösa, försoning bland bråken
och ljus mitt i mörkret. Amen

Hur skulle du formulera en bön inför en aktion eller blockad? Skriv fina förslag här nedan (obs dina formuleringar kan komma att hamna med i nån bön jag ber nån gång eller publicerar)

Hauerwas om 9/11

Elof skriver:

I en längre artikel på Religion and Ethics skriver en av mina favorit teologer en reflektion om 10 år sen 11 september. Här följer lite utdrag ur den texten för er som inte orkar läsa hela.

So I am not asking Christians to work to create a world free of war. The world has already been saved from war. The question is how Christians can and should live in a world of war as a people who believe that war has been abolished….

My claim that Christians are called to live nonviolently not because we think nonviolence is a strategy to rid the world of war, but rather because as faithful followers of Christ in a world of war we cannot imagine not living nonviolently,…

That Christians believe we are what the world can be means we can act in the hope that the world can and will positively respond to a witness of peace. That witness begins with Christians refusing to kill one another in the name of lesser loyalties and goods.
Such a refusal creates the necessity for Christians to imagine what it might mean to live in a world in which war has been abolished. That is no easy task given the way war shapes our habits of speech, the fundamental explanatory accounts of the way things are, and the way we see the world….

John Howard Yoder observes that to imagine a world in which war has been abolished requires that we live in a community that celebrates and shares a language that helps us see an alternative world….

But in the cross of Christ, the Father has forever ended our attempts to sacrifices to satisfy God. We (that is, we Christians) have now been incorporated into Christ’s sacrifice for the world so that the world no longer needs to make sacrifices for tribe or state, or even humanity….

This is why, if Christians leave the Eucharistic table ready to kill one another, we not only eat and drink judgment on ourselves, but we rob the world of the witness necessary for the world to know there is an alternative to the sacrifices of war.

//http://www.abc.net.au/religion/articles/2011/09/09/3314244

DN: 1, 2, 3, 4, 5, 6. Dagen: 1. SvD: 1, 2, 3, 4, 5.

Elof: Att inspireras av, och upptäcka Gud på oväntade platser

I vårt sökande efter sanningen, kärleken och friheten som personifieras i Jesus Messias måste vi våga Gud visa sig i det oväntade.

Allt för ofta gör vi enorma ansträngningar för att inte inspireras från något som inte stämplats med ”Kristen” labeln. Och skulle vi någon gång känna oss inspirerad av något/någon som har en helt annan stämpel blir vi antingen rädda för det, eller så stänger vi till våra hjärtan och hjärnor. Skulle vi erkänna oss inspirerade av detta skulle vi snabbt klassas med någon ogillande stämpel, t.ex. liberal, relativist, flumig etc.
När jag var ung var det såhär, blev jag inspirerad av någon ”profan” musik gällde det att snabbt och enkelt hitta en artist som hade stämpeln KRISTEN och som försökte låta likadant. Tyvärr var jag ofta besviken över det jag hittade, men trogen som jag var så höll jag mig ändå till den sämmre, men kristna versionen.

Skulle jag t.ex. säga att jag inspirerats av de sköna människorna i Nimaihuset vad gäller diciplin och sätt att nå ut till människor skulle folk snabbt dömma mig, det har jag varit med om.

Jag är trött på det, All sanning är Guds sanning. Någon sa så, jag håller med, allt i världen som är sant, gott, kärleksfullt och uppbyggligt är Guds. Gud är som tur är inte bara de kristnas Gud, utan Gud över hela världen. Annars vore ju Gud inte Gud.

Nu menar jag inte att allting man inspireras av eller att allt man stöter på är från Gud eller förenligt med Jesu undervisning, inte alls. Men jag menar att allting som är förenligt med skrifterna och Gud, kan vi tacka Gud för, även om det inte bär rätt stämpel!

Krishna munkarna i Nimai-huset har t.ex. lärt sig att diciplinerat leva ett liv tillsammans samtidigt som de festar och har en öppen attityd inför oliktänkande. Det inspireras jag av. Däremot inspireras jag inte av deras sätt att se på kroppen som endast en farkost, dels för att jag inte attraheras av den tanken, men också för att det inte är förenligt med den story som jag aktivt försöker låta forma mitt liv.

När Jesus först kom till lärjungarna och sa ”följ mig” så trodde de att han var en rabbi, en bland många som skulle ha sin lilla zon av lärjungar, sin skola. Detta var sant, men inte hela sanningen. Jesus utmanade lärjungarna genom att hela tiden relatera till andra gruperingar i samhället, speciellt de utsatta. ”aha” tänkte lärjungarna: Detta är vår Messias, han har inte bara kommit för en liten grupp, utan för hela Israel. Detta var sant. Han undervisade om Guds rikes ankomst, hur livet skulle levas i detta rike, och hur det skulle levas nu för att visa på detta rike. Han kom till hela Israel med befrielse, detta är sant, men inte hela sanningen.

En dag sätter sig Jesus i en båt och säger åt lärjungarna att dra över till andra sidan, till hedningarnas område.

Va?

Skulle Messias, den judiske befriaren som skulle befria Israel dra till hedningarna och predika, varför då? sakta gick det upp för lärjungarna att denne Messias var annorlunda än deras förväntningar, inte bara den lilla gruppen, inte bara folket, utan hela världen inbjöds och skulle befrias!

Jag tror (med Dereks Webbs ord) att sanningen är public domain. Kyrkan äger inte sanningen, vi vet nämligen att sanningen är personifierad i Jesus. Sanningen är en person, är Gud. Vi kan inte äga Gud, Gud äger oss. Och ibland.. ibland.. visar Gud sig på oväntade platser, frågan är om vi vågar se det.

(just det jag skriver ”vi” i meningarna ovan, men menar ”jag” )