Trym: Har bibeln fel?

De nytestamentliga böcker kom till genom ett slags dialektisk konsensusprocess. Alla röster fick säkert inte höras i den processen, men resultatet blev ändå att de böcker som användes mest i församlingarna blev de som kanoniserades och sammanställdes till nya testamentet. Jag tycker att det här känns bra att veta. Det var inte någon enskild biskop som bestämde utan flera kyrkliga rörelser som bestämde gemensamt. Min tro är också att Gud vägledde den processen. Inte genom att zappa alla som inte tänkte rätt med blixtar från himlen, utan på det sätt som Gud vägleder, utifrån våra individuella behov. Oftast genom inspiration och genom att visa vad vi kan lära oss av varandra och genom våra erfarenheter.

När jag läser bibelböckerna känner jag att de som skrivit dem varit med om någonting speciellt som de vill förmedla. Den erfarenheten kan en tro på eller inte. Men så länge bibelförfattarna inte rakt ut hittat på eller ljugit kan ingen ta ifrån dem de upplevelserna.

Bibelns radikala budskap inspirerar. Det berättar om en upprättande rättvisa och en annorlunda ordning mellan människor, om att universums mäktigaste varelse odelat står på de svagas och förtrycktas sida och vill vända upp och ner på alla hierarkier. Om att allt lidande en dag ska ta slut. Detta är hoppfulla budskap.

Samtidigt finns det andra budskap i bibeln som förmedlar motsatsen. Dömande utsagor om att kvinnor inte ska höras i församlingen (1 Kor 14:33), profeter som kallar fram björnar som dödar barn (2 kung 2:35) och israelisk etno-nationalism samt folkmord (5 mos 20:16).

Bibeln är inte en enhetlig skrift utan en samling av en mängd olika texter, från olika tider och skrivna av olika människor. Ändå är en vanlig invändning mot nytolkning att det inte går att välja enbart vissa delar av bibeln och förneka andra. Frågan som då dyker upp är hur vi då ska kunna veta att någonting av det som står i bibeln är sant? Det krassa svaret på den frågan är att det kan vi inte. Vi kan bara tro.

När Paulus skrev att vi bör underordna oss makteliten (rom 13:1) så skriver Paulus i ett sammanhang där han tror att Jesus inom mycket kort tid ska komma tillbaka till jorden. Exakt hur lång tid vet ingen, men att kalla 2000 år för en mycket kort tid är långsökt. Ofta går det att läsa bibelställen i ljuset av sammanhanget och förstå att andemeningen inte är repressiv. Samtidigt undrar jag om det inte i vissa fall är mer rimligt att öppna upp möjligheten att Paulus och andra bibelförfattare helt enkelt hade fel?

Paulus upplevelse av Guds närvaro och omvändelse är mäktig och en inspiration för många som hittar ett nytt liv genom en kristen tro. Samtidigt var Paulus också enbart en människa som förklarade sina upplevelser. Jag tror att Gud vägledde Paulus skrivande. Men det betyder inte allt Paulus skrev är felfritt.

Hur ska vi förhålla oss till bibeltexten om vi inte kan lita på att det som är inspirerat av en allsmäktig Gud i varje läge är absolut sant? Jag tänker att vi kan läsa bibeltexten i tro. Vi kan själva be om Guds vägledning i läsningen och jag tror också att Gud vill att vi vägleder varandra. Precis som när bibeln skrevs kan vi ägna oss åt en dialektisk konsensusprocess när vi försöker hitta en gemensam förståelse av bibeln. Detta gör vi genom att be, diskutera och samtala med varandra om texterna. Men i den processen tycker jag också att vi bör ta in vilken konsekvensen blir av den läsning vi gör i den processen.

Jesus själv har ju faktiskt gett oss ett par väldigt fina glasögon att använda som måttstock.

Matt 22:34-40

När fariséerna fick höra hur han hade gjort sadducéerna svarslösa samlades de, och för att sätta honom på prov frågade en av dem, en laglärd: ”Mästare, vilket är det största budet i lagen?” Han svarade honom: ”Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna.”

Vilka konsekvenser får vår läsning för de som idag lider under olika typer av förtryck?

  • För personer som rasifierats eller nekas legal uppehållsrätt i landet vi lever i?
  • För personer som inte passar in i de ramar och normer samhället bär för hur en person ska vara, älska eller leva?
  • För personer som lider av utbrändhet och upplever ett förfrämligande på grund av marknadslogikens produktionsvillkor?
  • För oss själva i vår strävan efter gemenskap och överlevnad i den sen-kapitalistiska ödemarken?

Min tro är att Gud vill att vi tillsammans med Henom tar ansvar för den läsning vi gör och alltid strävar att fördjupa vårt lärjungaskap och att allt närmare leva efter den måttstock Gud gav oss genom Kristus Jesus.

Annonser

Bullseye: Trym

Hej! Jag är (typ) ny skribent på Kristen underjord och skriver vanligtvis på Systematisk Heresi. Häromdagen reagerade Poppelin på att det mest är män som skriver här, jag tycker att Elin sätter fingret på något jätteviktigt så jag skulle vilja uppmuntra alla som läser här att läsa Elins inlägg: Elin skrev detta.

Jag känner mig träffad, och det är lite jobbigt. Jag har funderat en del på det här med att vara snubbe och feminism. Att gå från teori till praktik i allt från schablon-mässiga frågor som vem som spontan-diskar till andra relevanta frågor som vem som får plats är svårt.

Att som man ge plats är inte heller alltid en bra lösning, plats är ingenting en får, plats är någonting en tar sig. Men även ”feministiska män” är ofta väldigt lata när det kommer till att stödja kvinnor som vill ta plats. För mig som man kommer inga svar annat än att försöka bli mindre lat, och se till att det också pratas om problemet med att män tar för mycket plats bland män.

Det är viktigt att röster som Elins hörs, men också att det blir något av dem. Jag tror på idén om nätverkande och utbyte av tankar, men det är så lätt att det blir bastu-klubb av det. Vi får skärpa oss helt enkelt.

Sen är kyrkan ännu bättre på att glömma bort folk som är utanför den traditionella könsdikotomin, queer-folk, trans-folk och LH-folk. Där är förståss inte alla överens om att de ens bör ha en plats i kyrkan, vilket jag kan tycka är tragiskt. Men det var fallet med kvinnor för inte så länge sedan. Transmannen och kyrkoplanteraren Shannon Kearns skriver mycket bra på Anarkist reverend.

Ibland tycker tycker jag att det är lite läskigt att ta tag i genusfrågor. Det kan kännas som att det är lätt att göra fel och trampa i klaveret, men åh andra sidan är det okay att göra fel, det är bara att rycka upp sig och göra bättre nästa gång. Om intentionen är den rätta kanske vi till och med lär oss ett och annat. Vi har inget att förlora på att våga försöka.

Gustaf tipsade mig om ett gäng kvinnor som skriver bra:
http://hjartatarfullt.se/ (Poddradio)
http://josefinearenius.se/
http://poppelin.se/
http://mattlo.se/

Jag tycker att det vore en bra idé att säga bättre sent än aldrig och försöka hitta några kvinnor som skriver om ett anti-hierarkiskt, frihetligt kristet perspektiv och bjuda in dem hit. Elin pekar på ett problem som inte borde ha funnits där från första början. Vad tänker du? Vem skulle du vilja se skriva på Kristen Underjord?