anton: en uppoffrande efterföljelse?

Sedan sade Jesus till sina lärjungar: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. (Matt 16:24-25) tauppkorset

I den senaste tidens möten med olika gestalter i kyrkohistorien har det slagit mig att många av dem som vi idag citerar och ser upp till har detta gemensamt: de har tackat nej till något (karriär, egendom, familj, respekt, titlar, maktpositioner etc.) för att helhjärtat ägna sig åt att bli Gudsälskare och Jesusefterföljare. För egen del, och som jag uppfattar mycket av det som kyrkan nu predikar, finns alltför ofta en idé om att kunna leva ungefär som alla andra och bara lägga till efterföljelsen som en form av plusmeny. Att följa Jesus blir då ett tillval som förvisso inkluderar nya praktiker (bön, gudstjänstliv, generositet bl.a.) men som inte kräver att jag lämnar något av det jag hittills har eller gör. Att som en del av efterföljelsen medvetet välja bort saker ses på med viss skepsis, och askes är något vi gärna undviker (för vi är ju frälsta av ”nåd allena”!).

För den som vill leva Jesuslivet bör dock askes (i ordets egentliga betydelse: övning) vara en självklarhet, och i detta ingår att inte bara säga ”ja” till Jesu utmaningar och kärlek utan också ”nej” till sånt som hindrar oss på vägen. Således kan det innebära att jag istället för en timmes slösurfande på kvällen tar tid i bön, Bibelläsning eller ringer en vän som behöver uppmuntran. Det kan innebära att jag någon gång säger nej till mat i en solidarisk handling med de miljarder bröder och systrar som svälter varje dag.

Givetvis innebär uppoffring olika för olika människor, men det viktiga här är att se att livet som lärjunge inte innebär att vi får ytterligare aktiviteter att lägga in i schemat där vi kan fortsätta leva som vanligt; efterföljelsen är snarare grunden för vårt övriga liv. Här har församlingen en viktig roll: den kristna gemenskapen hjälper oss att ta steg i uppoffring och delande av våra tillgångar. Det är i alla fall så Jesus tänkte att det skulle fungera:

Jesus svarade: ”Sannerligen, var och en som för min och evangeliets skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller mor eller far eller barn eller åkrar skall få hundrafalt igen. Här i världen skall han få hus och bröder och systrar och mödrar och barn och åkrar mitt under förföljelser, och sedan evigt liv i den kommande världen. (Mark 10:29-30)

I församlingen får vi en ny familj, och vart vi än kommer i världen finns kristna bröder och systrar som öppnar sina hem. Därför kan vi frimodigt, när vi upplever att Jesus utmanar oss till det, offra delar av vår bekvämlighet/egendom/tid/trygghet, och ”mista vårt liv” för Jesu skull.

Hur tänker du?

Annonser

anton: dags för namnbyte, kd?

Ok, lika bra att direkt erkänna att det här inlägget skjuter mer från hjärtat än från hjärnan. Har inte varit något stort fan av KD tidigare av olika skäl, men idag känns mitt avståndstagande än mer motiverat. Att hålla ett seminarium med syftet att sporta svensk vapenindustri är bara för mycket.  Att dessutom sätta munkavle på de som vill nyansera bilden gör inte saken bättre. Jag är för åsiktsfrihet, det är en grundläggande förutsättning för ett öppet samhälle. Men problemet är när ett politiskt parti har ett namn som de allra flesta kopplar till Kristus/kristen tro (oavsett i vilken utsträckning denna koppling finns i verkligheten) och på så vis representerar hur ”de kristna” tänker.

Dels är jag väldigt skeptisk till att kristna ens söker få statsmakt, och dels är jag sjukt skeptisk till krig/våld/vapen/dödande i allmänhet, därför blir KD’s seminarium dubbelt olyckligt. KD måste givetvis få föra vilken politik de vill, och försöka få makt över nationalstaten sverige hur mycket de än vill, men som efterföljare till Kristus vill jag inte bli ofrivilligt sammankopplad med deras verksamhet.
Ett namnbyte vore på sin plats. Ok?

anton: kyrkovalet

Jesus i politiken... I dagarna är kyrkovalet i Svenska kyrkan något av en snackis i kristna kretsar, vilket gör det lämpligt att lyfta en del frågor kring hela den här prylen. Att Svenska kyrkan (vilket i sig är ett olyckligt namn) fortfarande, separationen från staten för tio år sedan till trots, styrs av valda politiker är ytterst märkligt. Förvisso behöver kyrkan någon form av ledarskap/struktur (inte minst en kyrka som på pappret omfattar typ 6 miljoner ”medlemmar”), men vad har partipolitik med Kristi kropp att göra? Jesus själv var, minst sagt, ointresserad av världens politik (hur kunde annars både Simon Seloten och Matteus finnas bland de tolv?). Snarare predikade han i ord och handlingar om Guds rikes politik, där Gud själv regerar och där nyckelorden snarare är ”självutgivande kärlek” än ”maktposition” eller ”styre”.

I all partipolitik finns nerlagd en idé om att med alla (lagliga) medel övertyga folket om att just deras syn på hur världen ska styras är den rätta, och att det bara är de liberala/socialistiska/konservativa värderingarna som kan skapa ett ”gott samhälle”. Jesus, å andra sidan, tackade bestämt nej till världens makt (Matt 4:8-10 ; Joh 18:36 ; Fil 2:6-11), och predikade om ett annorlunda rike:

Men Jesus kallade till sig dem och sade: ”Ni vet att härskarna är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav. (Matt 20:25-27)

Med andra ord ett rike som genomsyrar tillvaron som en jäst i degen snarare än söker sig till maktens korridorer för att där genomföra sin ”kristna politik”. Jesus hade mångas förväntningar på sig att vara den reformator som medelst makt/våld skulle genomföra revolution och köra ut romarna ur Israel, men tvärt emot vad folk hoppades på besegrades makterna på ett annat sätt – genom självuppoffrande lidande och död (Kol 2:15).

Att det ens finns politiska partier i kyrkovalet är, mot bakgrund av det ovan skrivna, för mig en situation helt främmande från Bibelns berättelse om Jesus. Jag tar inte upp maktcentraliseringen här, vilken också den är problematisk, utan lämnar härmed ordet fritt med ett avslutande citat från Jacques Ellul:

Should christians join existing movements, those that are most just; should they, for example, side with the poor man; or does christianity have something really specific and unique that should not be mixed up with anything else? Does God want to carry out a different action in history through christians, who consequently don’t need to adopt ready-made plans and doctrines? I’m totally in favor of the second perspective […] So it is not a matter of founding a party or a christian labor union or of uniting christians around a social doctrine of the church. Nor is it that christians should join any particular political party. (”Season”, s 90)

Anton: Tankar från Frizon 2009 #1

Åter i föräldrahemmet, lagom sliten och lite skönt nöjd som jag (oftast) är efter en festival, är det dags att sammanfatta några intryck och tankar från veckan. Liksom förra året kommer vi släppa fram flera röster, för att bredda och ge uttryck för fler infallsvinklar.

För mig var det nionde festivalåret, men första gången som medarbetare i Virustältet (som, liksom förra året, sköttes i samarbete med våra vänner i Tentwork), vilket blev en nice erfarenhet. Varje år tycks festivalen utvecklas och ta nya, i svensk kristenhet ibland rätt modiga, steg i ett ärligt sökande efter hur livet som Jesu lärjunge kan/bör te sig i den tid och situation vi lever i just nu. Att på samma dag kunna vara med på ett seminarium om helande (där Gud botade en med dålig syn och tog bort en kronisk huvudvärk från en annan), för att bara några timmar senare sitta tillsammans med bröder och systrar från olika håll i världen och diskutera huruvida kristna bör vara partipolitiskt aktiva eller inte, måste ändå ses som ganska unikt i kristna kretsar. Det jag bär med mig hem är just detta naturliga omfamnande av hela livet, och inte minst alla de samtal och möten jag fått med andra människor som kämpar med sin efterföljelse.

Möjligen hade jag önskat att det blivit fler naturliga samtal med besökarna i tältet, nu vart det för egen del mest snack med medarbetarna (vilket iof inte är fy skam!) och samtal i samband med seminarierna. Detta beror givetvis mycket på mig själv, och till nästa år kommer jag förmodligen vara lite mer aktiv i att snacka med gästerna. Hur som haver känns Frizon 2009 som ytterligare ett ljust minne att bära med sig, och om Herren dröjer och jag får leva blir det säkerligen till att återvända nästa sommar igen. Den gången med myggmedel i bagaget.

Jag är väldigt nyfiken på vad ni som kom och hälsade på oss tyckte om det hela: vad var intressant, vad kan göras bättre, hur upplevdes stämningen i diskussionerna under seminarier etc. Kom hemskt gärna med respons!

anton: en predikan…

…väl värd att lyssna på finns att finns här: mms://wm.crossnet.net/efk/2008/Tisdag1900.wmv (streama i valfritt program, typ Windows Media Player eller VLC.) Annars gå in här

Det är Runar Eldebo som talar bra om församlingens uppgift och kallelse: att leva ut Jesu bud och vara ett levande, kärleksfullt alternativ snarare än att bara vara en samlingspunkt på söndag förmiddag.

anton: myten om ”nationen” vs den nya gemenskapen

Under våren har jag, med stor behållning, läst Greg Boyds ”The Myth of A Christian Nation”. Boken, som är skriven i church_state1amerikansk kontext, gör upp med många av de myter om staten som kyrkan (alltför ofta) svalt med hull och hår. I tider då nationalromantiken blomstrar, och en mer extrem variant av ”vi och dom”-tänk uppstår mellan stater och folkgrupper kan det vara på sin plats att lyfta några tankar kring hur man kan se på nationstillhörigheten.

När Jesus kallar oss till sig, är det till en ny gemenskap, där grupptillhörighet/nationalitet har spelat ut sin roll (Gal 3:26-28). Här spelar inte heller vår tidigare politiska tillhörighet någon större roll, bland Jesu lärjungar rymdes både statstrogna (Matteus, även kallad Levi) så väl som motståndsmän (Simon seloten). Våra gamla, värdsliga, indelningar i ”vi” och ”dom” gäller inte längre, i Kristus blir vi ett (en ”ny skapelse” 2 Kor 5:17).

I idén om nationen handlar det mycket om att skapa en stark ”vi”-känsla, och att odla myten om den egna nationen som ”överlägsen” andra (även om detta inte alltid är uttalat, eftersom det inte är särskilt PK). För att skapa denna känsla används traditioner och festdagar kring minsta gemensamma nämnare som motiveras med att de är ”svenska traditioner” och ”så här gör/är vi svenskar”. Detta behöver i sak inte vara fel (även om jag personligen är starkt tveksam till nationaldagsfirande etc.),men om Guds folk låter sig definieras av nationella intressen och tillhörigheten till en viss nation tar överhanden växer sakta men säkert en uppdelning och ett främlingsskapande mot andra nationaliteter fram.

En annan myt som figurerar är den om att en stat kan vara ”särskilt utvald” av Gud, ja, till och med instiftad av Gud själv. Om vi får höra kallelser till krig från överheten med motiveringen att det ”sker enligt Guds vilja”, och att ”Gud har utvalt oss (nationen) till att bekämpa ondskan”, gäller det att ha skillnaden mellan Guds folk och en särskild nations intressen klar för sig. Jesus är den som en gång för alla bekämpat ondskan, på korset, och en dag ska återupprätta skapelsen efter sin vilja, en skapelse där ingen ondska och ingen djävul finns mer. Detta kan aldrig en nation åstadkomma i sig själv! (Dessutom sa väl Jesus något om att älska sina fiender…)

Tvärtemot vad myten om nationen vill göra gällande, finns inga premisser i Bibeln för vad som är en ”god nation”, och således bör vi hålla oss restriktiva till överheten även om den verkar göra ”gott”. Om vi tänker att vi bor i en ”rättfärdig nation”, och som goda medborgare låter denna fortsätta sälja vapen till krigszoner eller upprätthålla orättfärdiga lagar, har vi gått på myten och bör lyssna till Johannes ord om att ”dra bort från [Babylon] … så att ni inte deltar i hennes synder och drabbas av hennes plågor” (Upp 18:4).

Låt samtalet fortsätta, och om du vill få mer djupgående utläggning kring de olika myterna så rekommenderas den i inledningen nämnda boken varmt!

anton: bindningstid?

stanna kvarÅterkommande när jag det senaste året har samtalat med olika vänner om kyrka, lärjungaskap och kristenhetens framtid är frågan om överlåtelse/hängivenhet och den rastlösa generation jag själv tillhör. Hur kan vi forma (hållbara) kristna gemenskaper när det ingår i vårt tänk att, liksom i tecknandet av mobilabonnemang, endast ge en begränsad bindningstid (eller helst ingen alls)? Det är svårt att lova saker för lång tid: man kan ju ändra sig, något roligare kan dyka upp eller så kan jag helt enkelt tröttna. Ett tänkande som inte helt oväntat går stick i stäv med erfarenheten från de som gått före: i beslutet att stanna oavsett dagsform eller känslor ligger ett stort värde (jmf. Athanasios som avsattes och drevs på flykten av sin egen kyrka fem gånger men inte gav upp utan återvände varje gång).

Inte sagt att man krampaktigt ska hålla sig fast i ett osunt sammanhang bara för sakens skull, men det räcker att gå till mig själv för att se hur överlåtelseglöden snabbt falnar när det börjar bli lite ”jobbigt” eller ”tråkigt”. Jag tror inte det är någon tillfällighet att antalet personer som ger sig ut i korttidsmission idag vida överträffar de som är beredda att lägga ner hela sina liv i mission (ett antal som i Sverige tyvärr minskat betänkligt de senaste 50 åren).

Personligen är jag trött på min egen oförmåga att helt överlåta sig/stanna kvar, och blir ledsen över att tendensen är så spridd hos oss lärjungar. Hoppfull blir jag dock igen när jag träffar eller får höra om människor som gått in i långsiktiga engagemang (det må så vara kommunitet, församlingsgemenskap, mission eller något helt annat) och längtar efter att själv få göra det snart.

Håller du med om att bristen på långsiktighet är förödande för den kristna gemenskapen? Varför/varför inte?