Författare: Micael Grenholm

Pastor, author and charismactivist residing in Uppsala, Sweden. Editor for Hela Pingsten and pcpj.org. Love revival, peace, justice and evangelism.

Nationaldagen vs pingstdagen

Med denna text hälsar vi Micael Grenholm välkommen som en av underjordens bloggare.

Vissa år kommer 6 juni och pingst ganska nära inpå varandra (i år är det bara fem dagars mellanrum) vilket leder till ett ganska obekvämt dilemma för många av landets kristna. Pingst är ju som bekant den mest ofirade högtiden vi har och de flesta inom Sveriges kristenhet är nog ganska medvetna om hur pinsamt det egentligen är att 6 juni fira Sverige med buller och bång, flaggviftning och folkfest, för att sedan 12 juni fira pingsten med inte mycket mer än ett Gudstjänstbesök.

Det här är rätt trist. Ni som känner mig vet att jag gillar pingsten. Det finns många anledningar till det, men en av dem är att medan julen och påsken har fokus på två hörnstenar för den kristna läran och teologin – inkarnationen och försoningen – handlar pingsten om hur kyrkan ska se ut, hur kristna ska leva ut sin tro. Den allra första församlingen i Jerusalem som föddes på pingstdagen genom Andens kraft, en eldig predikan och en radikal egendomsgemenskap var inte en abnorm avart utan modellen för hur alla kyrkor ska se ut. Pingsten är kyrkans födelsedag och hon förtjänar all uppmärksamhet särskilt när vi lever i ett av världens mest sekulariserade länder. Fatta mig rätt, jag argumenterar inte för att vi ska lobba för traditioner där vi varje pingstdag hänger upp små eldstungor i ett träd och äter duvformade chokladpraliner framför Kalle Anka – men vi måste uppmärksamma pingsten mer.

Samhället väljer dock att uppmärksamma nationaldagen mer. 6 juni blev helgdag för några år sedan, och ni minns väl vilken helgdag den ersatte? Just det, annandag pingst. Efter detta har väldigt många politiker lagt ner mycket tid och energi på att vända svenskarnas traditionellt sett kalla förhållande till nationaldagen till att få oss att ”hylla” landet. Och det funkar! Nationaldagsfirandet växer, fler och fler viftar tygstycken, sjunger ”jag vill dö i Norden” och ägnar en hel dag åt Sverige, Sverige, Sverige. Och hoppsan, där slank SD in i Riksdagen.

Vad håller vi på med egentligen? Varför vill de att vi ska fira dagen då diktatorn Vasa red in i Stockholm efter att ha dödat massa danskar? Varför var man inte nöjd när ingen tänkte på nationaldagen och SD hade 0,001 %? Argumentationen för nationaldagsfirandet är grumliga: ”Ja, men det är väl klart att man gillar sitt land…” – ”Man är ju inte rasist bara för att man viftar på flaggan.” – ”Vadå? Är du inte tacksam för vår fina frihet och demokrati?” För att man ska lyckas få folk att hylla Sverige måste man koppla begreppet Sverige till positiva värderingar . När vurmet för detta fantastiska Sverige sedan uppnåtts är hyllningen oberoende av värderingarna. Således är det helt irrelevant för nationaldagsfirarna om Norge har större frihet – vi ska hylla Sverige. Således är det helt irrelevant för nationaldagsfirarna att Sverige bryter mot barnkonventionen, säljer vapen till diktaturer och gör flyktingbarn apatiska – vi ska hylla Sverige. Om man hade ägnat en dag åt att fira frihet eller demokrati hade det inte varit några problem för mig, och förresten finns det en hel drös av sådana bra dagar som FN har satt upp, men dem firar vi inte – vi ska hylla Sverige.

Pingsten står i radikal kontrast till detta. Det som händer på pingstdagen i Apg 2 är att de första kristna döps i den Helige Anden och så börjar de mirakulöst tala andra språk – allt ifrån arabiska till latin. Pingsten är således inte bara karismatisk utan också internationell. ”Var och en hörde sitt språk talas” (Apg 2:6). På pingsten kunde evangeliet om Guds Rike predikas för var och en oavsett nationalitet eller ursprung. Några av mina kompisar i Stockholms bönehus har berättat för mig om hur de hade en sådan här pingstupplevelse i höstas – en kille snackade litegrann i tungor och plötsligt spärrade en finsk kvinna upp ögonen och sa att han talade klockren finska – och att han talade om Guds godhet. Varför gör Gud detta, vad är det Han vill säga? För det första att Han existerar, för det andra att Han inte är svensk. Och inte finsk heller för den delen – Gud är inte begränsad av våra gränser eller våra språk. Genom Hans Helige Andes kraft kom folk från alla möjliga nationaliteter till tro, och alla fick ta del i den urkristna egendomsgemenskapen (Apg 2: 44-45). Man behövde inte asyl för det.

Folk försöker måla upp nationaldagen som harmlös och ofarlig men det är den inte, nationalismens grundfundament är att skapa gränser mellan människor. Pingstens grundfundament är att korsa de gränserna. Vad kommer Sveriges kristna lägga mest krut på i juni? Att hylla Världen eller hylla Anden? Att vifta med flaggor eller predika Evangeliet? Att göra något obibliskt eller leva ut Bibeln i handling? Tyvärr är svaret ganska uppenbart.

DN om nationaldagen: 1, 2, 3, 4.