Trym: Vision för en revolutionär församlingsgemenskap

En god kamrat och jag pratade om behovet av visioner att samlas kring för att skapa förändring. Adrienne Maree Brown talar om behovet av Utopier som inkluderar och är tilltalande. Likt Zapatisternas Vision om en värld i vilken flera världar ryms. Motsatsen till en storlek som passar alla. Jag tror att det finns en stor vishet i att tala på det sättet och att arbeta åt det hållet. Vision för en revolutionär församlingsgemenskap är ett förslag åt den riktningen och ett brev till etern för att pröva tanken.

Kristen diakoni gör mycket för att lindra människors och djurs lidande. Men mycket lidande är en konsekvens av en orättfärdig samhällsordning. Om vi anstränger oss för att påverka lidandets orsaker gör vi mer för att förkroppsliga det glada budskap som vi är en del av. Förändring kräver visioner. Som kristna har vi tagit del av den största visionen som någonsin formulerats, den om Gudsriket. Vi hoppas på Gudsrikets verklighet där allt lidande upphör, men vi lever i en värld där vår tro manar oss till motstånd och ett annat sätt att leva och som präglas av helt andra normer än Gudsrikets.

En ensam individ kan inte påverka strukturer och processer som orsakar lidande. Det kräver samarbete. Samtidigt sker allt samhällsförändrande arbete vi gör idag sker mot en bakgrund av en individualistisk norm. Vi är uppknutna i ett gytter av individuella åtaganden som gör det svårt att skapa någon kollektiv strävan. Vår andliga, teologiska och politiska utvecklingsprocess är väldigt individualiserad. Även i en grupp där en enas kring ett mål, en politik eller en livsåskådning kan viljorna gå isär om vad en vill och önskar göra. Det saknas tilltalande visioner som vi kan lockas att sträva emot.

Den kristna församlingen har den sällsynta potentialen att vara det kollektiv som kapitalismens individualistiska konsekvens, annars omöjliggör. Motsatsen finns också där i församlingslivet, men det är en tendens som då och då gör sig påmind. Rachel Held Evans har beskrivit hur den amerikanska evangelikala traditionen, med alla sina problem, visar sig från sin allra bästa sida när någon i församlingen är sjuk. Det dröjer inte länge förrän församlingsmedlemmarna köar med varsin stuvning utanför dörren.

Teologer som Patrik Hagman (Om Kristet motstånd) har pekat på den revolutionära potentialen i en församlingsgemenskap. Det är lätt att kritisera det argumentet för att församlingsgemenskapen är tandlös. Den kritiken är viktig och sann. Många församlingsgemenskaper saknar ideologisk inriktning, profetisk skärpa (att våga kritisera makten och kapitalstaten konsekvent) och en vision för församlingens roll i en revolutionär rörelse. Den revolutionära potential som Hagman och andra talar om gör sig i bästa fall påmind i glimtar och ögonblick.

Normen för församlingslivet är snarare en förment neutralitet där både bankiren och bankrånaren tänks kunna få plats. Paulus skriver mycket om en försonande gemenskap, men försoningen manar till omvändelse. Att leva på exploatering och ränta när andra sliter ihjäl sig är inte förenligt med en kristen efterföljelse. Rädslan för att exkludera någon ur församlingsgemenskapen av rädsla för att tappa relevans, församlingsmedlemmar och på grund av en brist på klassmedvetande.

Samtidigt är det också sant att det finns en revolutionär potential i församlingsgemenskapen. Speciellt om vi har en kristen praktik som tar efterföljelsen på allvar och börjar fundera på hur vi kan bli en gemenskap som praktiserar gudsrikets normer snarare än den kapitalistiska statens inom våra egna församlingsväggar. En profetisk gemenskap som säger sanningen om och till makten, och som liksom Jesus driver ut månglarna ur templet.

En framgångsrik revolution är aldrig en våldsam omvälvning över en natt. Den föregås inte av ett vakuum. En revolution är kulmen av en process av långsiktig organisering. Kristna församlingar skulle i den processen kunna vara en nod med en viss uppgift av att tjäna samhällets mest utsatta och bidra med en kristen kritisk solidaritet tillsammans med andra sociala rörelser. För att en sådan kritik ska vara trovärdig och inte ett ihåligt non-violence policing, så behöver den grunda sig i en radikal praktik. Vi behöver gå vägen, inte bara predika den.

Detta förslag till Vision för en revolutionär församlingsgemenskap vilar på följande:

  • Att praktisera Gudsrikets normer, inte kapitalstatens
  • Att praktisera Profetisk diakoni
  • Att ägna sig åt bön och självrannsakan

Att praktisera Gudsrikets normer inte kapitalstatens

I församlingsgemenskapen har vi samma värde, oavsett värdet på vårt kapital eller social status. Kapitalstaten legitimeras genom värdegrunder baserade på tanken om allas lika värde, men praktiserar den inte. I en revolutionär församling är din hunger min hunger och dina skulder mina skulder (Ef 6:9). Hur vi löser det praktiskt är en teknisk fråga men vi måste ta det här perspektivet på allvar och praktisera inbördes hjälp för att lösa gemenskapens och församlingsmedlemmarnas problem. Allas röster och allas åsikter är lika viktiga (Matt 20:26-28). Vår interna demokrati behöver därför vara radikal, platt och inte för storskalig. Ett bra verktyg att praktisera är feministiska mötestekniker och andra kreativa uppfinningar för att fatta beslut på ett inkluderande och jämlikt sätt.

Nåden och förlåtelsen är lika viktiga verktyg för att inte hamna i sociala diken och återvändsgränder. Exempelvis skammande, privatmoralism eller beröringsskräck som andra revolutionära rörelser och tidigare kristna rörelser fastnat i. Givetvis ska vi försöka uppmuntra och utmana varandra att göra så gott vi kan, ifrågasätta varandras beteenden och försöka lära oss tillsammans men grunden i ett gemensamt växande måste vara kärleken som reglerande princip (Matt 22:34-40) och att först se till sina egna motiv och tillkortakommanden (Matt 7:1-5).

Enligt Gudsrikets normer är vi inte bristfälliga, värdelösa och dåliga människor. Vi är skapande till Guds avbild, vi gör fel ibland och försöker bli bättre. Den Heliga Anden och församlingsgemenskapen är en hjälp för oss i det arbetet. Vägen till försoning är alltid öppen så länge vi vågar erkänna våra fel (5:8-14), ta ansvar för att ändra vårt beteende (omvändelse) och är beredda att förlåta (Matt 18:21-35).

Att praktisera Profetisk diakoni

Vi möter Jesus i våra minsta syskon (Matt 25:35-40) och tjänar Jesus när vi möter deras behov med kärlek. En kristen underordning borde innebära en underordning där vi andligen betraktar oss som de mest utsattas tjänare. Vi behöver låta detta få praktiska konsekvenser. Jesus var tydlig i sin kritik av makten (Mark 12:13-17). Vi har också de gammaltestamentliga profeterna till förebild som vägrade vara tysta inför sin tids sociala orättvisor och ekonomisk ojämlikhet.

En profetisk diakoni bygger både på inbördes hjälp inom församlingen och utåtriktat i samhället, men också på protester och aktioner mot sociala orättvisor i samhället. Jesus föreskriver nästankärleken som en tolkningsnyckel och en överordnad princip. En revolutionär församlingsgemenskap strävar efter att bygga sin praxis på nästankärlek.

Församlingen behöver därför också ägna sig åt att analysera och informera sig om orättvisor i samhället. Jesus ogillade välgörenhet och vi är kallade att vara solidariska (Mark 12:41-44). Vi behöver precis som siaren bakom Uppenbarelseboken öva oss i klassmedvetande och till skillnad från Uppenbarelseboken ägna oss åt intersektionell feminism och att avmaskera den politiska maktens försök att legitimera de förtryck som möjliggör den rådande ordningen.

Att ägna sig åt Bön och självrannsakan

En revolutionär församling bör praktisera urskiljningsförmåga (1 Kor 12:10) och identifiera vilka härskare och makter som styr våra liv (Ef 6:12). Det innebär också en intern kritik där vi i församlingen bör praktisera inbördes hjälp för att nedmontera våra respektive privilegier, gränser som hindrar oss från att verkligen vara ett i Kristus. Så som ekonomiska orättvisor mellan församlingsmedlemmar (1 Kor 11:17-34). Kyrkans historia är full av förtryck mot grupper som inte passat maktens normer. Kyrkan har bidragit till detta förtryck. Det är inte förenligt med kärleken som reglerande princip att förakta, diskriminera och utestänga den som avviker från samhällets normer. Vi behöver därför läsa bibeln med ögonen hos en person som inte har en funktionsvariation, som bryter mot heteronormen, tvåkönsnormen, mansnormen, medelklassnormen, vithetsnormen, ungdomsnormen och alla andra hierarkiska maktordningar som ger en människa mer att säga till om än en annan människa.

Och vi behöver erkänna att bibeltextens formuleringar har präglats och färgats av sin tids problem. Vi kan aldrig ha någon garanti för att vår tolkning är den rätta men styrs den av kärleken som tolkningsnyckel och låter den styra vår gemensamma självrannsakan så vägleds vi av samma principer som vägledde Jesus, Paulus och de andra Apostlarna. Bön, och ömsesidig underordning, är verktyg för att tillsammans söka den vägledningen, av Gud, av varandra och av de marginaliserade grupper med vilka vi försöker utöva solidaritet.

Inte ens i en framtida utopi kan en församling anse sig vara färdig med sin interna dialog och självrannsakan. Vid en revolution där en ny ordning tar makten behöver församlingen ägna sig åt kritisk solidaritet i sin inställning till den revolutionära ordningen. Det innebär att församlingen bör vara medveten om att varje mänskligt samhälle har fel och brister. Det finns alltid behov av att utveckla nya visioner och utopier för framtiden, ända till den dag då Kristus återvänder. Församlingen bör också rannsaka sig själv utifrån Nya testamentets uppmaningar till de Kristna församlingarna och söka en större frihet för individen och gemenskapen genom dessa. Så länge vi har kärleken som en reglerande princip och är ärliga mot oss själva vandrar vi den smala vägen mot en framtid där mer av Guds rike gör sig gällande. I hopp om en framtid där det bryter fram fullt ut.

2 reaktioner på ”Trym: Vision för en revolutionär församlingsgemenskap

    1. Tack för din kommentar!

      I berättelsen om änkan med kopparslantarna ser jag en välgörenhetskritik hos Jesus (Luk 21:1-4). Välgörenhet innebär att vi som är privilegierade ger av vårt överflöd. Välgörenhet har en problematisk tradition av att identifiera orättvisors problem hos dem som lider av orättvisorna och sedan försöka lindra symptomen av orättvisorna.

      Motsatsen till detta är solidaritet. Solidaritet innebär att vi tar ställning med den som drabbats av en orättvisa mot förtrycket och den som förtrycker. Vi är kallade att komma till människor på deras villkor (Luk 9:3) och att dela deras intressen av att ett förtryck ska upphöra. Inte att det ska maskeras, eller att ilskan mot en orättvisa ska minska, genom välgörenhetsinsatser. Jag tror att Gud gillar när muslimska ungdomar och anarkister tillsammans organiserade hjälp till flyktingar i Malmö 2015, medans jag tror att Gud ogillar när Bill Gates startar en välgörenhetsstiftelse. En sådan ger ett sken av att systemet fungerar och flyttar fokus från systemets orättfärdighet till Bill Gates förment ”goda” handling.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.