Trym: Befrielse i District One

Hårresande nyheter har läkt ut från USA:s myndigheters koncentrationsläger för migranter. Barn som separerats från sina föräldrar har tvingats sova på betonggolv, utan att ljuset släckts. Spädbarn har inte fått byta blöja, och barn har hållits utan tandborste och tandkräm. Trump-regimen liksom föregående regeringar bryter mot både barns- och människors rättigheter. Helt utan krav på att Trump, Obama eller Busch ställs inför internationella brottsmålsdomstolar. Den svenska regeringen samarbetar samvetslöst med skurkstater som USA, och vi låter dem göra det.

Panem – Av AlternateHistory
https://www.deviantart.com/alternatehistory/art/Panem-616644969

I Sverige och andra Europeiska länder har vi upplevt en längre tid av fred. Vi upplever ett välstånd som inte har några historiska paralleller. Det är ett välstånd som byggts upp genom exploatering av tidigare generationer och genom den vetenskapliga revolutionen och den mekanisering och automatisering denna möjliggjort. Liberala och konservativa menar att denna också möjliggjorts av relativt fria marknader, som också i hög utsträckning sponsrats och subventionerats av respektive stater, men det argumentet finns det också mycket som talar emot (läs t.ex. David Graebers kritik i Skuld: De första 5000 åren).

Samtidigt ser vänsterradikala alla baksidor som den här utvecklingen har gett upphov till. Exploateringen av oss som arbetar fortsätter och när välfärdsstaten försvagas och successivt kollapsar blir exploateringen mer naket inhuman. I fattigare länder behandlas människor som boskap, vars enda värde är det den vinst de kan skapa för rika oligarker. Miljön och människors mentala hälsa tar också oerhört mycket stryk i processen. Att kritisera utvecklingen från en privilegierad position, som en person som själv mår relativt bra, och som talar till personer som också mår relativt bra, låter ihåligt. Kritiken mot kapitalismen blir abstrakt och avlägsen från människors vardagsupplevelser. Arbetet upplevs inte som exploatering när det gynnar en snäll slavdrivare, och förtrycket oproblematiskt när det drabbar någon annan.

Många vänsterradikala har därför sett en större mening i att stödja internationellt solidaritetsarbete. I hopp om att revolutionära utvecklingar så som Zapatisternas uppror, Naxalitupproret eller den Demokratiska konfederalismen i Rojava på sikt ska sprida sig även till oss i de postindustriella länderna. Under tiden använder vi våra relativa privilegier för att stötta dessa rörelser. Risken är att vänstern blir elitistisk och missar de problem som drabbar människor där vi lever, och att engagemangets mål blir för abstrakt och för avlägset för att fler ska uppleva det som relevant.

En annan lösning i detta fallet blir att gå andra hållet, att bli ”vänsterpopulist” och försöka publikfria inom ramen för den representativa demokratin. Podden Apans Anatomi har i några avsnitt gjort djupgående analyser kring vad detta kan innebära.

Suzanne Collins Hungerspelen är en bra illustration av svårigheterna i att försöka mobilisera och organisera dem som gynnas av en förtryckande struktur. Även i Dystopins rika Huvudstad finns det relativt fattiga, men de gynnas också delvis av den struktur som förtrycker dem. De närmaste kolonierna, eller distrikten gynnas också mer än de förtycks. Det är först i de mer perifiera områdena som förtycket och utsugningen blir naken. Långt bort från Huvudstaden och de närmsta allierade. Hur förklarar vi för människorna i huvudstaden varför förtrycket måste upphöra och varför de behöver offra tid och ork på en kamp som är långt från deras vardag? Hur gör vi det på ett lättfattligt och inspirerande sätt? Det är något av det svåraste en kan ta sig för, våra föregångare har försökt det mesta och var ofta så mycket bättre på det än vad vi kan föreställa oss att vi skulle vara. Kanske har utvecklingen gått bakåt.

Samtidigt är det så viktigt att vi fortsätter kämpa, för barnen som sover på betonggolv, kidnappade från sina föräldrar av en hänsynslös skurkstat. För människorna i Rojava och Chiapas som kämpar för sin frihet. För alla som arbetar under allt mer prekära förhållanden i gig-ekonomin. För våra barn och barnbarn som förtjänar chansen att förvalta en planet som inte är på gränsen att självdö. Och för allas våras möjlighet till frihet att bli de kärleksfyllda, frigjorda och fullgjorda individer vi är skapade till att vara.

Det innebär att vi måste kämpa här och nu, att vi behöver experimentera kring hur vi kan hjälpas åt att lösa våra vardagsproblem på ett socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbart sätt, och att vi behöver organisera oss mot de destruktiva makter och strukturer som förfrämligar oss från varandra och som hotar skapelsen.

Din gissning är lika bra som min, men jag tror att den bästa vägen framåt i vår egen vardag är genom anti-hierarkisk, syndikalistisk organisering på våra arbetsplatser och genom fria, frivilliga samarbeten för att lösa våra vardagsproblem.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.