Trym: Att skjuta borgare

Cock Sparrers Take ’Em All är ett s.k. guilty pleasure. Gungig Oi-punk med en trallvänlig refräng, som handlar om att skjuta alla stekare som inte vill ge en strävsam musiker ett skivkontrakt och menar att punks hör hemma i fabriken.

I tyska feelgoodfilmen the Educators kidnappar tre alternativa ungdomar en kapitalist efter en misslyckad inbrottsaktion. De kör sedan till alperna för att ligga lågt några dagar. Kapitalisten ifrågasätter där deras agerande utifrån att ungdomarna genom att kidnappa honom inte är ett dugg bättre än systemet de kritiserar. Protagonisten spelad av Daniel Kühn svarar då: ”Vem sa att vi var bättre?” Och detta är ett rimligt ifrågasättande. Klasskamp handlar om att kämpa för den egna klassens intressen, sedan kan arbetarklassen formuleras som ”riktiga arbetare” eller alla som inte kan leva på andras arbete. Intresset kan formuleras som att behovet av lönearbete och den starkes rätt behöver avskaffas, eller som det socialdemokratiska partiprogrammet. Beroende på vilken ram eller agenda en har blir olika strategier rationella och handlingars moralitet bedöms enligt olika kriterier.

Den som främst ser en möjlighet till att förändra genom att påverka makthavarna och ägna sig åt lobbyism måste värna om sin respektabilitet. När makthavarna stämplar ett beteende som extremism eller samhällsfientligt blir det därför viktigt för den som sysslar med påverkan att visa att den själv inte är extremist och ta avstånd från dem som anses vara för extrema. Konsekvensen av det blir att den som vill kunna påverka makthavarna måste acceptera makthavarnas spelregler. Den som ser sin främsta möjlighet till att förändra i direkt aktion och utomparlamentarisk organisering kan däremot förespråka en bredare taktikmångfald där allt från protest till sabotage och ibland till och med våld mot människor är acceptabla taktiker. Eftersom ekonomiska och politiska makthavare knappast släpper makten frivilligt, eller frivilligt kommer att acceptera en omformulering av reglerna som missgynnar dem, behövs en taktikmångfald. Frågan är om det ändå behöver finnas en gräns för vilka taktiker som är acceptabla och vem som definierar vart den gränsen går.

Mord på borgare är ett populärt tema i slagord och memes. Ett exempel är slagordet:

”Vi är hungriga

käka de rika”

Förhoppningsvis förstås detta som ett skämt av den som hör det. Men argument som att det ”bara var ett skämt” har effektivt avmaskerats genom att alt-höger rörelsen och liknande politiska strömningar använt det för att legitimera djupt människofientliga uttalanden. Det är tydligt att det inte handlar om skämt, utan förtäckta signaler till den egna in-gruppen och försök att vidga vad som är acceptabelt i det offentliga samtalet. Att maskera sina människofientliga åsikter som skämt har varit en smutsig men effektiv taktik. Frågan om anarkister och andra anti-auktoritära grupper borde använda samma taktik knyter an till frågan om vi borde försöka vara bättre än våra motståndare. Samtidigt är det aldrig bara ett skämt, inte bara inom vänstern. Ibland hörs röster som säger rakt ut att det de vill är att de rika och makthavarna ska mördas.

Utifrån en öga för öga och tand för tand moralitet så är detta kanske ingen orimlig åsikt. Den som är rik är det per definition därför att någon annan är fattig. Att vara rik handlar om att ha det bättre än någon annan. Hade alla haft det ungefär lika bra hade rik och fattig varit innehållslösa ord. Att vissa tillåts vara rika innebär också att någon annan måste vara fattig, att någon annan måste arbeta i en sweatshop eller exploatera sig själv som egenföretagare (vilket för en majoritet av världens egenföretagare inte är så glamoröst som den entreprenöriella ideologin vill göra gällande). Att någon annan är rik innebär att någon annan är utan mat trots att mer än tillräckligt mycket mat produceras, att någon annan är utan ett adekvat boende trots att hus står tomma och att någon annan dör av en sjukdom som hade kunnat behandlas eller förebyggas om bara resurserna fördelats mer rättvist. Syndens pris är döden och att utkräva det priset är kanske rättfärdigt. Frågan är bara vem som går fri från skuld. Vem förtjänar i så fall inte döden?

Den kristna tron lär oss att människovärdet är absolut, vi är skapade till Guds avbild (1 Mos 1:26-28) och Guds rike bor inom oss (Luk 17:21). Till och med för de rika finns möjlighet till upprättelse och förlåtelse (Mark 10:17-31) men Jesus lär oss också att vi behöver omvända oss från synden att behålla de gåvor vi fått från Gud för oss själva och inte till tjänst för våra medmänniskor. Jesus lär oss att vi behöver lämna domen åt Gud (Joh 8:1-11) men också att vi inte kan vara passiva när våra medmänniskor lider (Luk 10:25-37). Vi tror på en Gud som störtar härskarna från deras troner (Luk 1:46-55) och att allt det vi gör för våra mest utsatta medmänniskor har vi gjort för Gud (Matt 25:35-40). Vill vi följa Jesus är vi kallade att vara Jesus kropp på jorden. När våra medmänniskor lider behöver vi fråga oss vad som krävs av oss för att lidandet ska upphöra. Vad gör vi när människor svälter, är hemlösa, nekas vård eller trygghet. Vad gör vi när våra medmänniskor utvisas tillbaka till krig och missförhållanden de flytt ifrån? Det räcker inte att Jesu kropp på jorden protesterar. När våra medmänniskors rätt att leva det liv Gud gett dem hotas måste vi kämpa emot och göra det som krävs för att skydda dem. Vår kallelse att älska våra människor är till och med en kallelse att ge upp vårt eget liv (Joh 15:11-13). Kanske är inte ens självförsvar ett alternativ för oss kristna om vi hörsammar kallelsen om att vända andra kinden till. Frågan är hur vi agerar när det inte är vårt liv som är hotat utan någon annans.

Vi kan göra mycket genom ett kreativt motstånd, genom att sätta oss i vägen, sabotera eller på andra sätt göra förtrycket så besvärligt att förtryckaren hellre låter bli. Men det finns situationer där ickevåldsligt motstånd kanske inte räcker. Medborgarrättsaktivisten Stokeley Carmichael sa följande angående Dr. Martin Luther Kings ickevåld:

“Dr. King’s policy was that nonviolence would achieve the gains for black people in the United States. His major assumption was that if you are nonviolent, if you suffer, your opponent will see your suffering and will be moved to change his heart. That’s very good. He only made one fallacious assumption: In order for nonviolence to work, your opponent must have a conscience. The United States has none.”

Ett effektivt motstånd kräver en taktikmångfald och en tolerant inställning till att olika grupper använder olika strategier och olika grad av militans. Det innebär både en tolerans gentemot den som vill använda sig av lobbyism och påverkansarbete såväl som en tolerans mot den som ser situationen som en där våld är nödvändigt. Självklart är det möjligt att föra en dialog kring strategier och metoder, men den dialogen blir nog mer effektiv om den präglas av en ödmjukhet snarare än självgodhet och hög svansföring.

Ibland kan det vara effektivt att peka ut enskilda personer som ansvariga. Exempelvis utvecklar Saul Alinsky dessa tankar i boken Rules for Radicals. Däremot är den individuella tjänstepersonens, företagarens, eller politikerns makt betydelse ett slags samhällslögn. Det vi egentligen kämpar emot är ett ruttet system, eller som Paulus uttryckte sig: ”Mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna.” (Ef 6:12).

Anarkisten Alexander Berkman försökte väcka massorna till Revolution genom att försöka mörda industrimagnaten Henry Clay Frick som ett uttryck för en handlingens propaganda. Det fick inte den effekt han tänkt sig, utan ledde endast till ett långt fängelsestraff för Berkman. Jag tror att det hade varit klokt att begrava både idén om handlingens propaganda och retorik om att mörda borgare, och försöka tänka ut mer effektiva sätt att agera och uttrycka oss. Det är varken möjligt eller önskvärt att reglera vilket språk som ska gälla i den bredare utomparlamentariska vänstern. Däremot kan en kritisera och protestera mot sådana uttryck i samtal och dialog med kamrater. Ska vi lyckas bygga ett nytt samhälle i skalet av det gamla måste en sådan dialog vara möjlig.

Vi är kanske inte skyldiga någon att vara bättre, men jag tror att det är en förutsättning för att ett nytt samhälle ska vara bättre än det nuvarande att det finns en relation mellan mål och medel i byggandet av ett bättre samhälle. Jag kan inte se hur slagord eller memes om att mörda borgare är till hjälp i det arbetet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.