Trym: Organiserad religion är inte problemet

I vänstersammanhang kan en ofta uppleva en religionsfientlig attityd. ”No gods, no masters” är ett vanlig anarkistisk slogan. Vissa anarkister skulle nog mena att anarkism är liktydig med ateism. Andra hittar inspiration i olika religiösa traditioner som paganistiska askådningar, taoism, satanism eller för den delen den kristna. Kristna anarkister finns både som en egen strömning av anarkism och som kristna bland andra anarkister. En vanligare och mer ödmjuk hållning än att mena att anarkister måste vara ateister är nog (anektodiskt) ett avståndstagande från ”organiserad religion”. Att religion är någonting helt individuellt och att varje individ har sin egen unika andliga åskådning.

Samling hos Kväkarna

Vill en människa utöva sin religion helt personligt och utan att blanda in andra är det givetvis inget problem. Att som kristen göra det blir däremot ganska svårt eftersom en hel del av vår religionsutövning bygger på att vi gör det tillsammans.

”Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.” (Matt 18:20)

Betyder det att det inte går att förena kristen tro som utövas kollektivt med en anarkistisk organisering eller att kristna anarkister enbart bör organisera sig med andra kristna anarkister? Knappast. Jag tror att det främst handlar om ett semantiskt problem. Organiserad religion har kommit att bli synonymt med hur kyrkan traditionellt varit organiserad.

Vänsterns opposition mot religiositet är mångbottnad och i många fall väldigt rimlig. Dels har den kristna kyrkan ett problematiskt historiskt arv att ta ansvar för. Både den katolska kyrkan och protestantiska kyrkor har stött och fortsätter att stödja kapitalistiska, diktatoriska och på andra sätt förtryckande regimer. Protestantismen har haft en viktig roll för att kapitalismen ska kunna uppstå och har bidragit till att förtrycka oppositionen mot kapitalismen genom exempelvis häxprocesser.

Vänsterns opposition mot religion har nog också handlat om ett strategiskt ställningstagande. Kyrkoorganisationer och människor på auktoritetspositioner inom kyrkan som tillhört samhällseliten har ofta ställt sig på makthavarnas sida.

Ett mer teoretiskt förankrat motstånd mot religion går att hitta i Karl Marx tänkande. Det berömda uttalandet om religionen som folkets opium kommer från ett resonemang om hur religion kan ses som både ett symptom av lidande och en protest mot lidande. Enligt religionssociologen Andrew M. McKinnon menar Marx inte att religion måste avskaffas utan transcenderas, det substitut för lycka som religionen utgjort måste ersättas med verklig lycka. Marx vill inte att religion ska avskaffas utan att det han ser som förutsättningarna för religion, materiellt lidande, ska upphävas (Opium as Dialectics of Religion: Metaphor, Expression and Protest, Andrew M. McKinnon 2005).

Som kristna kan vi ta detta argument på allvar och samtidigt påstå att vår tro är mer än ett substitut för verklig lycka. Paulus predikan i 1 kor 15 kan läsas på ett liknande sätt.

”Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro. Och då visar det sig att vi har vittnat falskt om Gud, eftersom vi har vittnat om Gud att han har uppväckt Kristus, som han ju inte kan ha uppväckt om det är sant att de döda inte uppstår. Ty om inga döda uppstår har heller inte Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder.” (1 Kor 15:14-19).

Om undervisningen om att Kristus uppstått från de döda inte stämmer då är den kristna tron meningslös. Det transcendenta i kristendomen är kärnan, inte det materiella. Finns ingen sanning i kristendomen bortom ett substitut för materiellt lidande är t.ex. den mer naturalistiska Taoismen en mer meningsfull livsåskådning. Det måste alltså finnas en transcendent kärna i den kristna tron för att den ska vara meningsfull.

Kyrkan är däremot inte enbart organiserad som en hierarkisk elitorganisation utan olika kyrkor har olika organisationsmodeller. Katolska och lutherska kyrkor är organiserade enligt en episkopal modell där biskopar styr kyrkan. Baptistkyrkor har ofta organiserat sig enligt en kongretionalistisk modell som liknar en konfederationalistisk modell. Där församlingar styrda, av medlemarna, väljer att samarbeta och kongregera/samlas. Detta är faktiskt en organisationsmodell som bygger på frivillig sammanslutning i självstyrande grupper. En typ av anarkistisk modell för governance (Källa: Wikipedia, utan hänvisning, men det är ett rimligt argument).

Kritik av organiserad religion bör tas på allvar och kyrkan bör ta ansvar för de övergrepp kyrkan möjliggjort. Framförallt genom att ändra sitt beteende, ta till sig en intersektionell analys och genom att organisera sig på ett annat sätt. Begreppet organiserad religion är däremot ingen bra angreppspunkt eller analyskategori.

Problemet är inte att religiösa organiserar sig utan hur vi organiserar oss. Det vore därför bättre och mer träffsäkert om vänstern kritiserade auktoritär eller hierarkisk religion. Samtidigt kan vi kristna välja att engagera oss i kongregationalistiska kyrkor. Detta kräver nog i dagsläget av kristna anarkister att vi agerar som en profetisk röst i dessa kyrkor. Att vi ifrågasätter kapitalism, patriarkat, homo-bi-trans-fobi och andra dominanshierarkier, varhelst dessa förtryck visar sina fula nunor, i vår kristna organisering.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.