Trym: Inomkyrklig mission

I helgen tog jag del av en predikan som hölls av gatuevangelister. Det går att säga mycket om evangelisation och gatuevangelisation och jag känner mig kluven. På ett sätt beundrar jag verkligen personer som är beredda att gå ut på gatan, möta människor där de (i viss mån) är. Det krävs stort mod och stort engagemang för att ta ett sådant steg som befinner sig långt utanför de flestas bekvämlighetszon. Samtidigt ser jag vissa problem med metoden som strategi för att fler ska få ta del av Guds rike.

Min bild av den kristna tron och livet som kristen är att vi upptäckt någonting fantastiskt. Typ som att vi upptäckt andlig universell ickestatlig bas-inkomst som alla kan få del av om de bara vill. Min kristna tro är det mest värdefulla jag har. Min tro har gett mig vägledning, en relation till den mest kärleksfulla och fantastiska varelsen i universum och daglig inspiration att försöka leva så som Gud tänkte sig mitt liv. I frihet, solidaritet och kärlek till min medmänniskor. Detta är något vi inte har rätt att behålla för oss själva. Vi har också ett tydligt uppdrag att som kristna berätta om vår tro, vad den betytt för oss samt allt det fantastiska som Jesus gjort för oss. Predikan i söndags utgick från den så kallade missionsbefallningen i Matteus 28:18-20:

Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”

Jag har några problem med evangelisation. Evengelisation har en brutal och blodig historia. Inte minst på grund av att kyrkans intressen sammanblandats med imperialistiska intressen. Hur ska en förhålla sig till detta i relation till mission idag? Kanske genom att lyssna eller bjuda in till samtal snarare än att prata. Det finns också väldigt problematiska uttryck för evangelisation idag, inte minst Conversion Therapy, där kyrkliga organisationer försöker omvända personer till heterosexualitet och tvåkönsnorm. Går det att evangelisera utan att ta avstånd från den här typen av praktiker utan att samtidigt, indirekt, bidra till att dessa legitimeras eller förstärks? För min del blir det obekvämt när jag placeras i samma fack som kristna med denna typ av praktik. Jag vill gärna ”ta mitt kors” och stå för min kristna tro, men jag vill inte stå för någon annans kärlekslösa tro som skadar människor.

❤ Kristen underjord HBTQ?

Sedan har jag ett stort problem med gatuevangelisation som fenomen och det är att jag funderar på hur strategiskt det är. Om målet är att nå personer för att dela med sig av det glada budskapet om att Jesus kom till jorden för att frälsa oss och befria oss är gatuevangelisation verkligen det bästa sättet? Och spelar det ingen roll hur vi gör gatuevangelisation. Det svar jag fått när jag pratat med gatupredikanter om detta är oftast ett ifrågasättande av min tro. Eftersom jag inte köper deras sätt att missionera utan efterfrågar ett strategiskt samtal om hur vi på bästa sätt gör så ser de mig i bästa fall som en distraktion och i värsta fall som anti-krist. Jag har fått frågan om vad jag är rädd för, min tro har ifrågasatts m.m. Samtidigt har jag sett bra exempel på hur en på ett respektfullt och öppet sätt kan låta människor ta del av det glada budskapet på ett icke-konfrontativt sätt. Barbara Glasson berättar i Nomad podcast om det gemenskapsbyggande arbete som hon bidragit till i sin församling och i lokalsamhället.

https://www.nomadpodcast.co.uk/nomad-121-barbara-glasson-baking-weaving-and-how-to-form-community/

I avsnittet berättar hon också om hur en gemenskap har byggts upp. Det här är ett exempel på ett arbete som i sin essens är evangeliserande, missionerande och når människor som inte varit kristna tidigare. Att det är en effektiv metod kan en se i nästan varenda frikyrka och många svensk-kyrkliga församlingar. Under den så kallade migrationshösten hittade många nyanlända ett sammanhang i kyrkan. Tack vare det stöd de upplevt, eller på grund av mötet med Gud i församlingarna de hamnat i har många konverterat till kristendomen eller hittat en ny identitet i sin kristna tro.

I Matteus 28:18-20 finns en ledtråd till mitt problem med att evangelisera. Jesus säger till oss att lära människor alla de bud han gett oss. Samtidigt gör vi ju inte det själva. Vi följer inte alla Jesus bud. I den kristna kultur som uppstått har vissa moralnormer blivit jätteviktiga kring hur och på vilka villkor en ska leva. En uppsättning kristna värderingar har uppstått som blivit viktiga för många eftersom de uppfostrats och socialiserats att leva efter dessa, och investerat emotionellt i att upprätthålla dessa normer. Däremot bortser de flesta av frekvent från en väldig väsentlig del av det bibliska budskapet. Social rättvisa. Jag har väldigt svårt att predika, evangelisera och missionera för en kyrka som inte på allvar står för social och ekonomisk rättvisa.

https://www.youtube.com/watch?v=A14THPoc4-4

Det fina i Barbara Glassons exempel är att hennes metod gör båda sakerna samtidigt. Hon visar på en bra metod för att sprida det glada budskapet, utan att skrämma, skriva på näsan och dominera. Samtidigt tar hon budskapet om social och ekonomisk rättvisa på allvar, i en verksamhet som föreskapar det hon predikar om. I denna typ av miljö uppstår en liten glimt av vad Guds rike är, och hur kan vi bättre sprida detta Gudsrike än genom att låta våra medmänniskor få en erfarenhet av det innebär?

Annonser