Personer som uttrycker missnöje med liberaldemokrati brukar ofta säga något i stil med att de börjar inse fördelarna med diktatur. De alternativ de flesta ser till status quo är diktatur istället för demokrati och planekonomi istället för kapitalism.
Att prata om anarkism som ett exempel på att det finns fler alternativ att välja bland låter extra naivt när människor är desillusionerade på grund av käbblande, korrupta och inkompetenta politiker. Samtidigt framstår det för mig ännu mer kortsiktigt och naivt att hoppas på att det från ingenstans ska dyka upp en upplyst despot som står för ett kompetent ledarskap som faktiskt funkar, inte bara för en privilegierad elit.
Det har funnits och finns anarkistiska samhällsbyggen och samhällsbyggen med anarkistiska drag. Inget av dem är perfekta, det finns problem med alla samhällsbyggen. Att bygga samhället är ingen enkel och linjär process, utan en mångfacetterad komplex och smutsig sådan. Att hoppas på den perfekta utopin, det är att hoppas på Gudsriket, vilket jag hoppas att du gör! Men samtidigt tror jag att Guds vilja är att vi gräver där vi står och försöker skapa ett bra liv för ALLA människor redan här och nu.
Inom den anarkistiska tanketraditionen finns en stark strömning av att inte försöka bygga upp någon storslagen plan om hur det nya Jerusalem ska byggas. Inget samhälle har någonsin byggts på det sättet utan det handlar alltid om en process. Att bygga en mästerlig plan för hur en anarkistisk utopi ska nås är inte bara naivt utan riskerar också att låsa fast en process som borde varit organisk och att projektet blir dogmatiskt istället för gemensamt.
Däremot behöver det finnas en diskussion om vad en vill med alternativen. Vilka mål vill en sträva efter? Anarki ter sig för mig som en mycket sund reglerande princip (Ett ideal som i sig kanske är eller verkar omöjligt att uppnå, men som i sig är värt att sträva mot).
