Trym: Vi är alla ledare

I ögonvittnesskildringen av de frihetliga räddningsinsatserna efter orkan Katrina i New Orleans, ”Black flags and windmills” efterlyser författaren Scott Crow en anarkistisk teori om ledarskap. Den tanken har dröjt sig kvar hos mig. Vad skulle det innebära?

Inför vårens Virusträff i Stockholm uppmanades vi att läsa en text av feministiska statsvetaren Joreen – Strukturlöshetens tyranni. Texten är nära nog en klassiker och väl värd att läsa och fördjupa sig i. Den har många perspektiv jag inte tycker passar att redogöra för här, men en central poäng som förs fram är att alternativet till en formell struktur är en informell struktur. I en informell struktur blir istället faktorer som karisma, vältalighet och vänskapsband avgörande för vem som bestämmer.

Jag tänker att resonemanget håller lika bra för ledarskap. När ledarskapet inte är definierat så uppstår ett informellt ledarskap. Är ledarstatus eftersträvansvärt så är det den som är coolast, vältaligast och som har bäst vänskapsband som blir lyssnad på. Samma strukturer för social och ekonomisk status blir gällande som i samhället i stort. I första hand blir den som tolkas vara man, vit, rik eller cis den som en lyssnar på och som ses som ledare.

Kan det då finnas ett alternativ till hierarkiska strukturer och ett hierarkiskt ledarskap. Vad innebär en anarkistisk struktur och ett anarkistiskt ledarskap?

När Wobblies (Militanta fackföreningsmedlemmar från Industrial Workers of the World) närmade sig orten Everett på ångbåten Verona stannades de av Sheriffen McRae, han ropade ”vem är er ledare”. Utan tvekan svarade alla på båten ”Vi är alla ledare”.

 We are all leaders – Staughton Lynd

Men hur kan alla vara ledare? Om alla är ledare, då är väl samtidigt ingen ledare? Eller så finns det en viktig skillnad mellan att alla är ledare och att ingen är ledare.

Kanske finns ett svar i den kristna traditionen.

Matt 20:25-28 Men Jesus kallade till sig dem och sade: ”Ni vet att härskarna är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav. Inte heller Människosonen har kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.”

Om alla ska vara ledare behöver också alla vara tjänare. Ett svar kring vad ett anarkistiskt ledarskap innebär finns i tjänande som ideal.

När jag befinner mig i en grupp söker jag efter en ledare. Vem är det som verkar vara ytterst ansvarig, vem är det som har koll och som befinner sig i centrum, där besluten tas. Jag skäms lite för den reflexen. Jag vill ju vara en person som kan förhålla mig autonomt till ett sammanhang, som kan tänka själv och som kan hantera beslutsfattande i grupp utan att vara, eller hålla någon för ytterst ansvarig. Samtidigt tror jag inte att jag är ensam om det här nästan reflexmässiga sökandet efter ledaren och jag tänker att det är något som är tydligt kodat i den kultur vi lever i. Tänk om jag istället skulle fråga mig, hur kan jag på bästa sätt tjäna gruppen?

Under Virusträffen pratade vi i en diskussionsgrupp om erfarenheter av platt struktur och de flesta erfarenheter var ganska dåliga. Jag tänker att det mycket har att göra med att det erfarenheterna av en platt struktur är väldigt begränsade. Samtidigt tänker jag på möten på jobbet, som ofta är helt ostrukturerade men där hierarkin är tydlig. Erfarenheten av dessa är generellt sett ännu sämre.

Jag tänker att ett anarkistiskt förhållningssätt till ledarskap och struktur ligger långt ifrån vårt sätt att relatera till gemensamt beslutsfattande idag och att det därför behövs mycket experiment och mycket övning. Vissa resurser finns. Pelle Strindlund och Stellan Vinthagen skriver till exempel på ett bra sätt om detta i Kapitel 15 i sin bok Motståndets väg – Civil olydnad som teori och praktik.

Att våga testa är samtidigt oerhört viktigt. Platta och anarkistiska strukturer för ledarskap, självorganisering och inbördes hjälp behövs verkligen. De alternativ som finns idag är nämligen trasiga på så många plan. De flesta föreningsaktiva jag pratar med kan relatera till den pinsamma tystnaden vid årsmötet där den som sist tar ett steg bakåt är den som blir vald till ordförande. Mötena på jobbet där den ensamma man som råkar stå högst i rang håller låda 50-60% av tiden. Alla de frågor som kräver ett effektivt och inkluderande engagemang om nästa generations levande varelser också ska kunna andas.

 

Annonser

Lämna en kommentar

Inga kommentarer ännu.

Comments RSS TrackBack Identifier URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s