Trym: Reflektioner efter NoG20

Efter en omtumlande och övervägande positiv helg med protester mot G20-toppmötet i Hamburg sitter jag hemma med många funderingar. Mediebilden är glasklar: Toppmötet kunde pågå utan avbrott, medan staden drunknade i kaos och kravaller. De ”fredliga” demonstranterna var fler, men ingen bryr sig om vad de ville säga på grund av alla våldsamheter. Jag vill inte säga att mediebilden är en total lögn, men den är ett utsnitt utifrån ett visst perspektiv samtidigt som andra händelser och perspektiv osynliggörs. Dels visar det på en snäv medielogik som mest bryr sig om vad som säljer lösnummer, men även på en smal marknadsliberal åsikts-korridår.

Jag får inte mediebilden att gå ihop med min upplevelse av protesterna mot toppmötet. Jag vill därför samla tankarna och dela med mig av dessa kring några teman som kommit upp:

  • Polisens agerande
  • Om svarta-block-taktiken
  • Egendomsförstörelse och våld
  • Sammanfattande reflektioner

Det medierna inte berättar är om känslan av frihet, trygghet och lugn i det vakuum som många verkade uppleva när staten plötsligt inte fanns på plats. Jag skriver också utifrån min upplevelse, som naturligtvis är färgad, alla källor är inte bekräftade med mera. Samtidigt finns ingen objektiv information utan bara olika perspektiv.

Om polisens agerande

En annan sak som knappast rapporterats är polisens agerande och polisens ansvar för den eskalerade situationen. Först och främst i och med anledningen till att de var där: Att skydda ett möte som få personer ville se hållas i Hamburg.

För det andra bidrog polisen till att eskalera situationen genom att trakassera demonstranter på väg till demonstrationerna, attackera sovplatser och genom att angripa Welcome to Hell demonstrationen kvällen innan toppmötet startade.

Min översättning: ”[…] Trots upprepade uppmaningar [om att ta av maskeringar] fortsätter gatan att vara blockerad. Nu kommer vattenkanoner att användas”.

Polisen använde sedan vattenkanonerna och batongchocker för att separera det svarta block som gick främst från resten av demonstrationen. Det har en viss betydelse vem som började använda våld, de grupper som organiserat protesterna har varit tydliga med att de demonstrerande inte ska eskalera situationen. Jag och många jag pratat med under helgen tolkar polisens angrepp på demonstrationen som att polisen från början hade ett intresse av att situationen skulle eskalera.

Flera journalister har dessutom under helgen twittrat om att de blivit av med pressackreditering och blivit bortkörda av polis, samt utsatta för våld om jag förstår det rätt.

Min översättning: ”Visade polis min pressackreditering. Han sa: Skiter väl jag i, dra åt helvete. Sedan sparkade han till”

Jag såg inget sådant hända själv eftersom jag inte såg de mest intensiva kravallerna, men detta är bara ett exempel av flera och jag ser ingen anledning att tvivla på en journalists kritik av polisen.

Min sammantagna bedömning är att det är sådant som det här de ville dölja:

Polis beväpnad med automatvapen och hagelgevär.

Det är skillnad när polisen ingriper mot lagbrott och vissa lagar tycker jag också är värda att upprätthålla. Men det är inte rimligt att prygla folk bara för att de maskerat sig. Jag förstår att polisen skyddar G20, även om jag tycker att det är fel av dem att göra det. Däremot är det oacceptabelt att polisen angriper demonstranter. Att polisen angriper både maskerade och omaskerade är väldokumenterat och jag såg det hända själv. Till exempel angreps cyklister vid den inspirerande cykeldemonstrationen Colorfull-mass demon.

Att polisen angriper både åskådare och demonstranter är inte förenligt med rätten att demonstrera och andra grundläggande demokratiska värden. Juridiska övervakare på plats berättade också (enligt andrahandskällor) att polisen följde lagen när det fanns juridiska övervakare på plats, men att polisen i övrigt frekvent bröt mot lagen. Det här är symptomatiskt för polisens arbete. Inom polisens organisation verkar ingen tanke finnas om att mål och medel behöver gå ihop. Det verkar vara helt accepterat inom polisen att bryta lagen för att upprätthålla den. När polisen bryter mot lagen är rättsstaten satt ur spel och de omhuldade demokratiska principerna gäller inte längre. Polisen arbetar då inte längre på de folkliga representanternas uppdrag utan på Det här borde inte bara anarkister och autonoma reagera på utan också personer som värnar om demokrati. För en utförlig analys av polisens arbete läs Batongerna slår nedåt: en berättelse om brottsbekämpning av Jonas Lundström.

Om svarta-block taktik

Svarta-block är en taktik som kan användas i olika situationer. Taktiken går ut på att klä sig svart och maskera sig för att de enskilda medlemmarna inte ska kunna identifieras, och i viss mån också för att stärka samhörigheten i en demonstration och visa en gemensam beredskap att agera autonomt och inte på polisens villkor. Svarta-block kan användas i såväl fredliga situationer som våldsamma situationer, samt för att nå olika mål. Taktiken kan också användas av olika politiska grupper och tyvärr såklart också av nazister eller andra med människofientlig livssyn.

Som med alla taktiker kan den användas på både bra och dåliga sätt. Jag tycker att det finns utrymme till självkritik kring just hur svarta-block taktik användes under toppmötet i Hamburg. Det är legitimt att försvara sig mot polisen. Det är legitimt att sabotera kapitalistiska institutioner. Jag ser däremot inte kopplingen till att förstöra privatpersoners bilar. Polisbilarna används för mycket mer destruktiva syften än privatbilar.

Användningen av svarta block i Hamburg skyddade samtidigt människors identitet från staten, sensationslystna medier och från våldsbenägna politiska motståndare. Utan demonstranter som använde svart block taktik hade vi inte alls kommit lika nära den fortifierade så kallade röda zonen där topp-mötet tog plats, och det är troligt att många fler skulle ha blivit föremål för straff och repression efter händerlserna. Mellan oss och ”red-zone” fanns till slut bara översvämningsbarriärer och en armé av poliser. På det sättet och på andra vis visar användningen av svarta-block taktik under protesterna i Hamburg att staten och marknaden inte är oantastliga utan kan utsättas för intrång och övervinnas. Även om det är tillfälligt.

Bilden av den autonoma vänstern som proffsdemonstranter som reser från topp-möte till topp-möte för att bedriva kravaller för nöjes skull är förenklad och behöver samtidigt nyanseras. Det finns ett element av förstörelse för skojs skull. Jag tycker att det är problematiskt och skulle vilja se en tydligare självkritisk diskussion om det.

Ännu en röst om hur det svarta-blocket kan användas:

Kravaller och egendomsförstörelse

Jag tycker att det är skillnad på privat egendom och privat egendom. Både kapitalisters och riktiga människors egendom blev förstörd i helgen. Verksamheter som Apple-store eller en filial av en stor snabbmatskedja är uttryck för storkapitalistisk profitmaximering. Dessa tar mer betalt än kostnaden för rimliga löner, inköp och andra verksamhetskostnader och gör därmed vinst på sina kunders och sina anställdas bekostnad. Det är kort sagt en parasitverksamhet som bör kunna anses legitima att angripa. Det är skillnad på detta och att förstöra en liten kiosk (andrahandsuppgifter från person som såg kravallerna lördag natt).

Jag tycker inte att det är rimligt att avfärda denna händelse eller förstörandet av bilar som en person med genomsnittslön har råd som misstag. Jag tycker att den som tänder eld på en sådan bil missat vem som är den riktiga fienden. Inför G20 brann en Porsche-handlare, vid en sådan händelse finns en tydlig koppling till att angripa kapitalismen.

Jag tycker att samtalet behöver utvecklas kring vilka taktiker och strategiska i varje enskild kamp. Kan inte dö-tiden då polisen säckat en demonstration användas för att hålla ett stormöte? Jag återkommer senare i texten till ett initiativ om normer i militanta demonstrationer som jag tycker var väldigt bra.

Det är också mycket viktigt att särskilja mellan våld och egendomsförstörelse. Det är inte våld att krossa ett fönster, men det är våld att försöka skada en polis.

Jag tycker inte att våld är kategoriskt fel och kritiken mot våldsanvändning i den vänsterradikala miljön har varit alldeles för kategorisk från icke-våldsförespråkare och pacifister. Jag kan föreställa mig många situationer där våld är ett nödvändigt ont. När en arme av kravallsnutar springer emot dig och du inte kan springa iväg kan jag inte se några icke-våldsliga strategier för att undvika att bli misshandlad. Jag kan inte se problem med att kasta flaskor eller smällare i en sådan situation. Mitt problem är när våld mot polisen blir ett ändamål. Samtidigt respekterar jag argumentet att ett angrepp på polisen är ett angrepp på statens auktoritet.

Det är alldeles för lätt att ensidigt peka på de fattiga och marginaliserades våld och osynliggöra statens våld samt hur våld utövas i olika maktrelationer. Samtidigt är det viktigt att inte romantisera våld. Är våld ett nödvändigt ont ska det också användas som ett nödvändigt ont, alltså sparsamt och med eftertänksamhet.

Flera journalister uppgav att de blivit konfronterade och attackerade av demonstranter. Bland annat i samband med de mest intensiva kravallerna.

Min översättning: ”Jag blev nerslagen av en maskerad. Det är bra med mig. […]”

Som sagt tycker jag att det bör finnas utrymme för att vara maskerad. Det bör finnas utrymme för att skydda sin anonymitet, inte för att slippa stå för sina åsikter men för att slippa orimlig repression. Och orimlig repression är ett faktum även i så kallade rättsstater. Se t.ex. http://ofog.org/shamepoint.

Att få en kamera upptryckt i ansiktet när jag demonstrerar för anarki är en sjukt obehaglig upplevelse. Det kan till och med uppfattas som ett våldshot som kan användas av poliser eller nazister för att trakassera eller förfölja anarkister. Jag såg en del personer konfrontera, ställa sig i vägen och hota journalister och demonstranter som fotograferade. Det patologiska behov som många verkar ha, av att filma allt normbrytande i vardagen kommer jag nog aldrig förstå. En konfrontation behöver inte vara orimlig, en journalist bör kunna förklara det hen gör och bör kunna flytta på sig om hen blir ombedd till det. Journalisters arbete måste också kunna ifrågasättas och jag tycker att journalister bör respektera den som vill vara anonym. Jag tycker att maskeringsförbud är orimliga i dagens politiska klimat då de skyddar fel intressen. En annan rimlig strategi är också att ställa sig i vägen för en kamera, hålla en flagga för eller dylikt. Flera aktivister gjorde det och en aktivist sprutade med en vattenpistol på en kamera (andrahandskälla) och tog därmed aktivt ansvar för sina kamraters trygghet.

Olika perspektiv behöver kunna rapporteras, journalister behöver kunna vara på en demonstration och känna sig trygga där. Det är därmed inget rimligt agerande att hota eller misshandla en journalist. Är det inte viktigt att journalister tryggt kan rapportera om händelserna samtidigt som de kritiseras när deras arbete orsakar otrygghet? Det kanske också är rimligt att fundera på hur om vi kan skydda journalister från polisens våld i demonstrationer.

Under demonstrationen uppmanades till militanta protester av en grupp som delade ut lappar där vi också uppmanades att inte acceptera dominans och förtryck i de egna leden, så att alla skulle kunna delta, oavsett hur ens kropp fungerar eller hur mycket den råkar väga, vilket kön en har, hur en föredrar att ha relationer med mera. Sådana initiativ fanns också i de spontant organiserade tältlägren där många demonstranter bodde (andrahandsuppgifter). Jag tror att det var en sjukt bra idé att uppmana till detta och jag tror att fler sådana grepp behövs. Det är inte okay att kalla en snut för ”son till en hora” så som en demonstrant skrek. Den personen blev konfronterad och reagerade aggressivt. För det första är det en sjukt dålig förolämpning. Att vara barn till en prostituerad är inget att skämmas för. Det är också ett djupt sexistiskt sätt att uttrycka sig på. Det finns otroligt mycket kvar att göra kring macho-attityd och patriarkala uttryckssätt.

Protesterna i Hamburg hade inslag av våld och ett romantiserande av kravallerna. Samtidigt finns en annan berättelse. Enligt de berättelser jag har fått ta del av (obs! andrahandskällor) så var stämningen god, även i t.ex. Sternschanze där de mest intensiva kravallerna pågick. De barrikader som sattes i brand var i korsningar, för att hindra polisen från att ta kontroll över området och ingen som jag pratade med trodde att det fanns risk att något hus i närheten skulle börja brinna. Det var till och med föräldrar med barn på plats som tittade på under konflikten. De flesta som var där var bara där för att umgås, ha trevligt och njuta av den väldigt speciella känsla som infinner sig när staten plötsligt är frånvarande, det som i den situationistiska strömningen kallas för en temporär autonom zon.

Ett bra exempel på en sådan självkritik som jag efterfrågar.

Proportionalitet

Det våld som G20 staterna utövar är enormt mycket större än vad några kravaller lyckats åstadkomma. Ett tydligt exempel på detta är hur några av G20 staternas  geopolitiska intressen är en bidragande orsak och förvärrar kriget i Syrien. Ett annat exempel är teknikindustrins roll i kriget i Kongo.

Det är svårt att jämföra nazismens dödsoffer och statssocialismens dödsoffer med kapitalismens dödsoffer. I kapitalismens fall är det inte alltid en kapitalistisk stat som ligger bakom dödsfallen istället är det den struktur som G20 ländernas ledare aktivt arbetar för att upprätthålla som är mycket dödlig för den som befinner sig i fel ände av gevärs-pipan.

Detta ursäktar inte våldsanvändning för våldets skull, men det finns en omvänd proportionalitet som är värd att uppmärksamma. Ett par anlagda bränder och 200 skadade poliser (varav många säkert skadade sig själv på många sätt) får extremt stor uppmärksamhet, medan miljontals dödsfall årligen, direkt eller indirekt orsakade av kapitalismens brister, osynliggörs. Det finns ingen uppfattning om skadade demonstranter, flera personer uppgav att de inte blivit skadade samtidigt som de hade blåslagna lår och armar, 5000 migranter dog på väg över Medelhavet förra året som en direkt följd av G20-ländernas och andra nationalstaters politik.

Sammanfattningsvis

G-20 protesterna var lyckade, och innebar flera konkreta segrar för den autonoma vänstern. Demonstrationer ska ha pågått i Red Zone, hamnen blockerades, en mängd manifestationer och protester genomfördes.

Även om jag är osäker på en del av de medel som användes så har ett övergripande mål nåtts. Merkel har fått hård kritik för att G20 förlades till Hamburg förhoppningsvis lär sig den globala industrimaffian någonting och förlägger sina bastuklubbsträffar fortsättningsvis på någon avlägsen kobbe i Östersjön, eller ännu hellre, lägger ner skiten. Varför ska några länder exkluderas från internationellt samarbete och varför ska vi ha några nationalstater och nationella ledare över huvud taget!?

Jag står hellre för en utopisk vision som verkar orealistisk än för en dystopi som en måste försvara med kravallpolis mot sin egen befolkning.

För mig handlar anarkistisk aktivism om att arbeta pre-figurativt, det vill säga att mål och medel måste hänga ihop. Utifrån det perspektivet finns problem med kravallerna under toppmötet. Dessa problem behöver uppmärksammas och bearbetas. I alla fall om syftet är att komma närmare anarki, inte bara att slå sönder några skyltfönster och ge en polis ett blåmärke. Jag kan inte se hur du skapar ett anarkistiskt samhälle genom att förstöra en kiosk eller elda upp billiga bilar.

Syftet med att skriva detta är verkligen konstruktivt menat. Jag vill se en övergång till ett anarkistiskt samhälle under min livstid och då måste praxis (kombinationen mellan teori och praktik) vidareutvecklas! Jag tror också att fler måste vilja ha en revolutionär samhällsutveckling för att det ska kunna ske.

Jag tycker att vissa saker som demonstranter gjorde i Hamburg var problematiska och att det borde föranleda en självkritik. Det finns röster och uttryck som pratar om detta, men dessa är spridda och jag tycker att de är svåra att hitta. Strategin för att dessa röster ska bli mer lätt-tillgängliga är för en gångs skull mer än samma. Organisering, organisering och organisering. Jag tänker också att det vore värt att rapportera mer i realtid under aktioner och demonstrationer. Högertrollen gör det och tyvärr funkar det.

Tidningarna utelämnar en hel del av sanningen, och i viss mån ljuger de. Vi måste också själva berätta om vår bild av händelserna. Ärlighet är den bästa propagandan och då behöver vi också vara självkritiska och faktiskt fundera i termer av opinion och hur vi får fler människor på vår sida. Jag tycker att t.ex. Crimethinks rapportering har varit för ensidig och propagandistisk. Jag tror inte att #Riotporn är det bästa sättet att nå anarki under min livstid och därför vill jag fundera på alternativen.

Tyska regeringen föreslår nu ett Europaövergripande register över vänsterextrema grupper. Att Tyska regeringen efter Hamburg ser den autonoma rörelsen som ett hot kan också ses som att dess relevans ökar. En ökad repression brukar också få motsatt effekt. En ökad polarisering kring frågor om klassintressen är nödvändig för att politiken ska vidareutvecklas från ett liberalt status quo, men det kommer också innebära mer konflikt och G20 protesterna i Hamburg ger en försmak på hur det kan se ut. Jag tar med mig erfarenheten att det är bra att vara beredd på detta.

Sist men inte minst känner jag att min inställning till våldsanvändning har cementerats. Jag tycker inte att våld är kategoriskt fel, men jag tror att det finns en outnyttjad potential i icke-våldsliga kampmetoder. Efter G20 protesterna är jag än mer intresserad av att utforska icke-våldsliga subversiva strategier för att utmana våldets dominans över våra kroppar och all dominans överallt.

Det måste gå att ifrågasätta våldsanvändning utan att bli en ickevåldspolis eller en nyttig idiot åt kapitalismen. Jag hoppas att jag lyckas med det i den här texten och har också stor respekt för att andra befunnit sig i situationer där våld varit nödvändigt för att försvara sig mot polisbrutalitet. Jag tror att en anarkistisk rörelse som är självkritisk till sin egen våldsanvändning har större chans att ses som ett verkligt alternativ till status quo.

När och hur våld används borde diskuteras på ett organiserat, platt och lätt-tillgängligt sätt. Hubs spokes-modellen, stormöten och feministiska mötesstrukturer. Det finns en mängd strategier att tillgå och en bättre diskussion kring detta kommer att göra det roligare, mer lätt-tillgängligt och leda till protester och aktioner som utmanar systemet på ett ännu mer kritiskt sätt.

Här tror jag att det kristna anarkister har något att bidra med. Jag ser det som självklart att vi är en del av en bredare anarkistisk tradition och har en plats i multituden. Den kristna traditionen kan bidra med insikter och inspiration om konfliktlösning, kommunikation och mellanmänskliga relationer. Men den bär också på erfarenheter av roliga, subversiva och kreativa aktioner som inte bara irriterar makten utan faktiskt gör det omöjligt för den att härska. Jag hoppas att det ska bidra med in inspiration och uppmuntran till mer agerande mot all sorts dominans och slutligen alla levande varelsers befrielse!

Annonser

Lämna en kommentar

Inga kommentarer ännu.

Comments RSS TrackBack Identifier URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s