Trym: Klassalliansen

Ett samtal jag hade med en troende kamrat fick mig att tänka på ett argument från Göran Greider (Såssen). Att det finns två möjliga klassallianser i politiken. Den mellan medelklass och arbetarklass eller den mellan medelklass och överklass. I sin bok Arbetarklassens återkomst sägs Greider räkna in lägre tjänstepersoner i arbetarklassen – det vill säga sådana som mig – och räknar därmed med en arbetarklass på 57 %.

En ursprunglig marxistisk definition av ordet proletär syftar på den som inte har något annat alternativ för sin försörjning än att sälja sitt arbete för att överleva. Det här gäller en himla massa folk. Definierar en proletariat på det sättet så börjar vi nog närma oss de där 99 procenten.

Samtidigt är skillnaden mellan arbetarklass och medelklass så himla intressant. Det är svårt att utifrån en medelklassposition (en har en relativt sett privilegierad position) att arbeta solidariskt utan att hamna i välgörenhet, okritisk och omedveten om maktaspekten i ens agerande.

Samtalet med kamraten handlade om vilken skillnad det är på hur arbetsköparna behandlar oss som har medelklassjobb, typ tjänstepersoner av olika slag, och personer som har mer arbetarjobb. Därför blev samtalet en ögonöppnare för mig.

Som tjänsteperson har jag en generös löneutveckling, flex och förtroendetid (vilket betyder att jag har mycket inflytande över när och hur mycket jag arbetar). Dessutom har jag bra tillgång till resurser, typ om jag känner att jag behöver en ny dator, eller vill ha en ask med pennor. Jämför det här med berättelserna i Brandpodden t.ex. om detaljkontrollen av undersköterskor och en massa andra absurditeter som jag inte behöver konfronteras med i samma utsträckning (https://tidningenbrand.se/2017/02/24/visioner-vi-lever-i/).

Det här känns nästan som en medveten strategi från överhetens sida. Det är verkligen inte otänkbart att det är det, på samma sätt som hela HR-branschens har som syfte att göra facklig kamp onödig. Samtidigt spelar det inte så stor roll om det är en utstuderad strategi, eller en olycklig slump. Effekten blir densamma. Ju längre jag kommer i min karriär, desto större skäl får jag att alliera mig med överklassen snarare än med arbetarklassen. En väldigt morbid twist på talesättet att den som inte är socialist som ung är hjärtlös och att den som inte är konservativ som äldre är korkad.

För mig skapar det en lite schizofren vardag. Min kristna tro har lett mig att se hierarkier och kapitalism som någonting ont i sig. Ibland syns det så smärtsamt tydligt och blir så fel i den organisation jag arbetar i. Andra dagar känner jag mig dum för att jag överhuvudtaget ifrågasätter kapitalismen. Fattigdomen i världen sägs minska och jag har det ju på det stora hela rätt bra med reglerad arbetstid och lagstadgad semester. Kanske räcker det att kämpa för rättigheter? (Så som t.ex. F!, Amnesty eller Fairtrade gör).

Samtidigt finns vetskapen där, att vi lever i ett samhälle där klyftorna ökar, där det fortfarande finns rasism, transfobi och macho-kultur. I denna rådande situation behövs ett motstånd. Är inte den kristna kallelsen att se de orättvisor som finns, även om de inte drabbar mig, och gå bredvid dem som drabbas i deras strävan. Här finns en utmaning i att lyssna, tjäna och att vara solidarisk på ett ödmjukt sätt. Medveten om att jag kan gå bredvid men aldrig fullt ut förstå en annan människas livserfarenhet.

Annonser

Lämna en kommentar

Inga kommentarer ännu.

Comments RSS TrackBack Identifier URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s