Trym: Klassalliansen

Ett samtal jag hade med en troende kamrat fick mig att tänka på ett argument från Göran Greider (Såssen). Att det finns två möjliga klassallianser i politiken. Den mellan medelklass och arbetarklass eller den mellan medelklass och överklass. I sin bok Arbetarklassens återkomst sägs Greider räkna in lägre tjänstepersoner i arbetarklassen – det vill säga sådana som mig – och räknar därmed med en arbetarklass på 57 %.

En ursprunglig marxistisk definition av ordet proletär syftar på den som inte har något annat alternativ för sin försörjning än att sälja sitt arbete för att överleva. Det här gäller en himla massa folk. Definierar en proletariat på det sättet så börjar vi nog närma oss de där 99 procenten.

Samtidigt är skillnaden mellan arbetarklass och medelklass så himla intressant. Det är svårt att utifrån en medelklassposition (en har en relativt sett privilegierad position) att arbeta solidariskt utan att hamna i välgörenhet, okritisk och omedveten om maktaspekten i ens agerande.

Samtalet med kamraten handlade om vilken skillnad det är på hur arbetsköparna behandlar oss som har medelklassjobb, typ tjänstepersoner av olika slag, och personer som har mer arbetarjobb. Därför blev samtalet en ögonöppnare för mig.

Som tjänsteperson har jag en generös löneutveckling, flex och förtroendetid (vilket betyder att jag har mycket inflytande över när och hur mycket jag arbetar). Dessutom har jag bra tillgång till resurser, typ om jag känner att jag behöver en ny dator, eller vill ha en ask med pennor. Jämför det här med berättelserna i Brandpodden t.ex. om detaljkontrollen av undersköterskor och en massa andra absurditeter som jag inte behöver konfronteras med i samma utsträckning (https://tidningenbrand.se/2017/02/24/visioner-vi-lever-i/).

Det här känns nästan som en medveten strategi från överhetens sida. Det är verkligen inte otänkbart att det är det, på samma sätt som hela HR-branschens har som syfte att göra facklig kamp onödig. Samtidigt spelar det inte så stor roll om det är en utstuderad strategi, eller en olycklig slump. Effekten blir densamma. Ju längre jag kommer i min karriär, desto större skäl får jag att alliera mig med överklassen snarare än med arbetarklassen. En väldigt morbid twist på talesättet att den som inte är socialist som ung är hjärtlös och att den som inte är konservativ som äldre är korkad.

För mig skapar det en lite schizofren vardag. Min kristna tro har lett mig att se hierarkier och kapitalism som någonting ont i sig. Ibland syns det så smärtsamt tydligt och blir så fel i den organisation jag arbetar i. Andra dagar känner jag mig dum för att jag överhuvudtaget ifrågasätter kapitalismen. Fattigdomen i världen sägs minska och jag har det ju på det stora hela rätt bra med reglerad arbetstid och lagstadgad semester. Kanske räcker det att kämpa för rättigheter? (Så som t.ex. F!, Amnesty eller Fairtrade gör).

Samtidigt finns vetskapen där, att vi lever i ett samhälle där klyftorna ökar, där det fortfarande finns rasism, transfobi och macho-kultur. I denna rådande situation behövs ett motstånd. Är inte den kristna kallelsen att se de orättvisor som finns, även om de inte drabbar mig, och gå bredvid dem som drabbas i deras strävan. Här finns en utmaning i att lyssna, tjäna och att vara solidarisk på ett ödmjukt sätt. Medveten om att jag kan gå bredvid men aldrig fullt ut förstå en annan människas livserfarenhet.

Trym: Dubbelmakt

I podcasten ”En förlorad sak” pratar min vän Mir och hans vän Emanuel om Dubbelmakt (Avsnitt tre, se länk längst ner). De definierar termen bättre än vad jag kan, men i korta drag är dubbelmakt en term för att bygga ett nytt samhälle inom skalet av det gamla särhället vi lever i. Samtidigt handlar dubbelmakt om någonting som sker utifrån ett ideologiskt ramverk. Det ideologiska ramverket är en teori om hur och varför något behöver göras och vad det i förlängningen ska leda till. Det som intresserar mig är hur dubbelmakt skulle kunna vara ett sätt att bygga praktisk kärlek utan att tappa bort motståndet mot denna världens härskare och makter.

Ett exempel på dubbelmakt som ofta nämns i ”En förlorad sak” är Kvinnojourer. . Kvinnojourer är en samhällsinstitution som räddar liv och som har lyckats existera i decennier trots att de inte är vinstdrivande och för att de i grunden bygger på frivilligt engagemang, solidaritet och inbördes hjälp. På så sätt utgör de utan att ha det som uttalat syfte en motkraft i en individualistisk och girighetsdriven tid. Samtidigt som de gör detta är kvinnojourerna del av ett större feministisk projekt som syftar till att avskaffa patriarkalt förtryck i mellanmänskliga relationer och att skapa jämställdhet.

Ett annat exempel som skulle kunna benämnas som dubbelmakt är Catholic Workers gästfrihetshus som bygger på en kristen filosofi om att genom praktisk handling och på ett solidariskt sätt praktisera gästfrihet och nästankärlek gentemot personer i behov av det. Samtidigt praktiserar Catholic Workers på olika sätt ett motstånd genom demonstrationer och andra handlingar.

I de sista tio minuterna av avsnitt 11 av podden ”En förlorad sak” berättar Mir om hur Katolska kyrkan skulle kunna utgöra en inspiration. Utifrån idén om att bygga Gudsriket här på jorden. Genom att gemensamt lösa olika samhällsproblem genom egna politiska institutioner. Med kommunismen som en reglerande princip. Denna term är lånad från filosofen Alan Badieu och syftar på ett mål som inte går att uppnå, men som håller en på rätt spår så länge en fortsätter sträva efter det.

Jag tycker att Mirs idé är jättespännande, samtidigt tror jag att han har fel om Gudsriket. Gudsriket är den ultimata utopin, och när Gudsriket slutligen bryter fram fullt ut kommer våra politiska projekt inte längre att spela någon roll. Att vara medveten om att vi inte bygger Gudsriket när vi bygger ett godare samhälle är viktigt eftersom vi är dömda att misslyckas. Nåden är att vi kan plåstra om våra sår, be om förlåtelse och försöka igen, rikare på erfarenhet nästa gång.

Gudsriket är samtidigt något som lever inom varje kristen och som längtar efter att bryta fram. Att visa praktisk kärlek är att låta Gudsriket bryta fram. Att bygga institutioner och gemenskaper som låter Gudsriket bryta fram djupare och tydligare och under längre perioder är en kristen kallelse som för mig känns starkt lockande. Genom kommunitetsrörelse och klosterrörelse och församlingar som vågar utmana makten i Guds tjänst. Ett bättre samhälle för dessa våra minsta, de som Gud bryr sig allra mest om. Detta är i alla fall en storslagen vision värd att riskera att misslyckas med!

Är Kristen underjord något värt att upprätthålla så är det en mötesplats för den som delar denna storslagna vision.