Jonas: Den ende vi ska lyda är Gud?

Som en hemtam främling i den kristna anarkismens tält skulle jag vilja väcka en björn som slumrar, och förhoppningsvis få till ett välbehövligt samtal om anarkism och gudsbild. Bakgrunden är att jag nu och då stöter på människor som definierar kristen anarkism som uppfattningen att den ende vi ska lyda är Gud. Problemet med detta är dels att det låter mer som monarkism (en härskare) än anarkism (ingen härskare), och dels att denna definition gör den kristna anarkismen i princip omöjlig att skilja från andra tolkningar av kristen tro. För så tänker ju även andra troende kristna, bara med tillägget att den kristne bör lyda överheten också för att detta är vad Gud har påbjudit. Gud är överst och styr (som Luther såg det) med två händer, en världslig (staten/svärdet) och en andlig (ordet/sakramenten/Anden).

Som jag ser det kan en kristen anarkist som tar anarkistdelen på allvar och inte bara ser det som en lek med ord eller ett sätt att ”bli relevant” (gud bevare oss!) ”välja” några olika spår i sin gudsbild. Bäst kanske det ses som en skala, eftersom alternativen tenderar att glida in i varandra ganska mycket.

  1. I Jesus har Gud visat sig vara en tjänare och inte en världslig härskare. Gud styr inte som en kung genom våld, våldshot och krav, utan genom utgivande, inbjudande och konfrontativ kärlek. Vi skulle kunna kalla detta för modifierad (ickehierarkisk) teism, och detta synsätt kan rymmas inom evangelisk kristendom. Här tänker jag, rätt eller fel, på huvudströmningen bland typ Frizonanarkister, Att hoppas på ett annat system osv.
  2. ”Gud” är en metafor som fylls med ett annat innehåll än en karaktär som påminner om människan, har vilja och känslor osv. ”Gud” är inget annat än Kärleken, alternativt ”befrielse” eller någon snygg värdering eller kluster av värderingar, alternativt ett ordlöst mysterium som utmanar oss och ställer våra förväntningar på ända och inte kan fångas i några bilder, alternativt den livskraft som finns i allt (panenteism) alternativt mer eller mindre synonym med världen (panteism). Här finns väldigt stora skillnader mellan olika varianter, men kanske skulle vi kanske kunna kalla allt detta för en icketeistisk gudstro. Här tänker jag, rätt eller fel, på exempelvis Leo Tolstoj, KG Hammar i sin anarkistiska inkarnation, Annika Spalde (???), kanske Mark van Steenwyjk.
  3. Gud finns inte, alternativt är inget att ha, alternativt är något som starkt bör ifrågasättas. Här finns kanske många av oss åtminstone vissa dagar och stunder och tider, och en del av oss fastnar här…

Så var har vi då en sådan figur som Dorothy Day? Kanske måste vi då skapa ett till alternativ. Här får det siffran 0 av mig.

0. Gud är den som styr och som vi ska lyda, det är en person och det finns straff för de olydiga som på ett eller annat sätt är eviga.

När denna sistnämnda hållning då kombineras med anarkistiska praktiker som frihetliga kollektiv, direkt aktion, decentraliserad arbetarorganisering, konsekvent maktkritik osv så pratar vi också om ”kristen anarkism”, men egentligen tycker jag det handlar om kristen tro med anarkistisk inspiration, och då är det kanske bättre att undvika att kalla det anarkism?

När det gäller Kristen Underjords formulering nedan så menar jag att det går att omfatta vilken som helst av punkterna 0-4 och ändå stämma in i att

Vi vill följa Jesus, fredsfursten från nasaret, genom att leva ickevåldsligt, ickehierarkiskt och upptäckande. Vi vill peppa folk att göra det samma och tillsammans lista ut hur det kan gå till…

Det här skulle jag tycka det var superintressant att höra människors input i förhållande till, inte minst med tanke på att vi vill vara ”upptäckande”. Alla kommentarer, ifrågasättanden, medhåll, omstruktureringar osv uppskattas!

/Jonas

Annonser

4 kommentarer

  1. Kristen tro med anarkistisk inspiration, ja det har jag nog sagt om mig själv ett par gånger. Det känns rätt bra.

  2. Hm, jag står nog närmare ettan än tvåan, om jag förstår dina beskrivningar rätt …

  3. En del av det som lockar mig i fussionen kristendom och anarkism är att det är en ohelig allians. Från ”Inga gudar, inga herrar” till ”ingen är herre, utom Gud”. Jag hamnar nog också ganska nära en Frizon-anarkism i min egen inställning, när gud visar oss vad hens kungsmakt går ut på manifesteras det i Jesus, en tydlig anti-kung i många hänseenden. Ändå finns ett tydligt anspråk på herre-skap och lydnad ses för det mesta som en dygd.

    Det teologiska arbetet med en kristen anarkistisk läsning av bibeln har nog bara börjat. De anarkistiska spåren finns där i bibeln och är ju orsaken till att många av oss som läser här börjat fundera i de banorna. Men de behöver nog klarläggas tydligare. De erbjuder en tydlig väg bort från en kyrka som försöker verka relevant snarare än att vara relevant, eller i värsta fall legitimerar imperialistisk, militaristisk och nationalistisk politik. En kyrka som är mer anti-krist än en manifestation av gudsriket.

    A-ordet är också svårt. Det väcker en del onödigt ont blod på grund av de fördomar som finns mot vad det innebär att vara anarkist, definitivt så i kyrkan. Samtidigt tycker jag att ordets provokativa kraft är viktig för att sätta fingret på hur vi ser på människor och gemenskaper. För mig är kombinationen en kristen anarkism viktig för att kristna har mycket att lära av den anarkistiska idétraditionen och för att en inSpirerad anarkism nog kan ha en stor sprängkraft.

    Min egen erfarenhet av Guds härskande är en subversiv erfarenhet. Gud underminerar mina medhavda föreställningar och låter mig upptäcka tillvaron på nytt. Guds härskande är en förebild för revolutionären, riv ner det gamla så att vi kan upptäcka det nya tillsammans. Det är inspiration, inte direktiv som Gud ger oss. Samtidigt finns ett ansvar underförstått, att ta den inspirationen på allvar, oavsett om vi vill eller inte. Men frågan som inte släpper taget om mig är vad jag egentligen vill, och om kanske inte Gud vet det bättre egentligen. I sämsta fall är Gud en paternalistisk och totalitär, om än kärleksfull kung som vi måste böja oss inför, men den bilden stämmer inte med min erfarenhet av ett härskande som mer är ett lekfullt guidande, en upptäcksresa tillsammans på likvärdiga om än inte jämlika villkor.

  4. Alltså, jag måste börja med hyla begreppet ”frizonanarkister”. Löv it.

    Det är just denna längtan att lyda Gud den likhet det har med monarkism som gör att jag den senaste tiden har tvekat att kalla mig för anarkist. Din text är intressant och får mig att tänka kring vad jag tror det inneär att ”lyda Gud”.

    Jag lydnaden gentemot Gud finns till för att hålla mitt inre babylon och världens yttre babylon i schack.

    Lydnaden innebär att vi flyttar tolkningsföreträdet från oss själva till Gud. Ett slags omyndigförklarande av oss själva.
    Samtidigt tror jag denna lydnad syftar till ”empowerment”. I lydnaden lär vi oss om Guds karaktär och när vi lär oss så tror jag vi blir friare. Att ”lagen läggs i våra hjärtan”. Att lydnaden kommer ge oss frihet eftersom den är injudande och inte tvingande. Välkommen att ta del av himmelrikets strukturer typ.

    Sen är lydnanden mot Gud ett svek mot all världens andra auktoriteter.

    åhh. vad spännande tankar!!


Comments RSS TrackBack Identifier URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s