Trym: Splittringens ideologi

Tidigare publicerad på Dagens seglora

Jag börjar darra lite lätt i kroppen. Ser mig omkring och känner mig plötsligt väldigt otrygg. Jag blir själv förvånad över hur illa berörd jag blir av att se att Sverigedemokraterna vågat ställa upp en valstuga på torget i Uppsala. Dagen innan har jag kort kramat en vän som deltar i en ljudlig manifestation mot Sverigedemokraternas torgmöte. Jag står där, lätt chockad, över att Sverigedemokraterna haft mage. Då passerar en grupp ungdomar som mycket bättre representerar det mångfärgade land som Sverige håller på att bli. I deras ansikten syns en kränkning som jag inte riktigt kan sätta mig in i.

Ja jag vill leva, jag vill dö i världen sjöng jag som sju-åring när vi firade det som på den tiden kallades svenska flaggans dag. För mig som växt upp i två länder kändes det där med nationskänsla lite extra absurt och spektaklet på skolgården kändes mest pinsamt. Nu har flaggdagen ersatt annandag pingst, blivit helgdag och nationalismen verkar ha gjort en rejäl comeback.

Kanske visar det på ett symboliskt plan att nationalism och kristendom inte går att förena. Då, på 90-talet, blev svenska flaggan synonym med nazistiska skinn-skallar. Idag marscherar nationalister i olika färger igen, i Ukraina verkar de vara på väg mot ett inbördeskrig. Till och med i det kosmopolitiska Bryssel gör de sig hörda. Ändå känns nationaldagen som den mest otidsenliga av svenska helgdagar. Vad är det som ska firas egentligen?

Nationalismen har spelat en enorm roll i byggandet av civilisation och välfärdsstat de senaste hundra åren. Som ett enormt projekt av social ingenjörskonst har den möjliggjort byggandet av imperier, solidarisk beskattning och exploatering av de arbetande klasserna. Samtidigt som nationalismen är en enande kraft för människor som kämpar mot förtryck, så som i de ockuperade palestinska områdena, blir den snabbt en förtryckande kraft när nationalisterna får makt och status. Robert Mugabe är ett nutida skräckexempel, lika mycket som de statssocialistiska experimenten. Till och med i Sverige, som vanligt bäst i klassen, har nationalismen legitimerat förtryck av samer och andra minoriteter.

Timbuktus tal vid fem i tolv-rörelsens manifestation i riksdagshuset tvingade nog många att se en annan sida av nationalism. För den som varit tvungen att kämpa sig till en nationalitet kan den betyda oerhört mycket mer än för den som fått den helt gratis. Samtidigt nekas människor med svenskt pass fortfarande rätten till sin svenska nationalitet. Varje gång de blir kyligt bemötta i kassa-kön eller nekas en jobbintervju på grund av osvenska attribut. Det är ännu fler som aldrig ens får en chans att ansöka om en svensk nationalitet, trots att de beskjuts med svenska vapen, övervakas med Ericsson eller på annat sätt påverkas av svenska beslut. Alla de människor som den svenska nationalismen exkluderar. För i grund och botten är det det nationalismen är, den enar genom att splittra och kommer aldrig att bli något annat än just en exkluderande ideologi. I rak motsats till den inkluderande ideologi som kristendomen ska vara.