Trym: Våldsmoralitet

Hembesök hos nazister och huliganvåld berör och avskräcker. Samtidigt behövs ett konkret motstånd mot nazisternas propaganda och hatspridning. Kan en kristen aktivist stå på samma sida som AFA och RF? Psalmaktioner på 1a maj och Janne-propaganda tvingar en anarko-kristen att ställa de svåra frågorna.

Det goda våldet
Om vår riksmobbare Janne Josefsson visar någonting alls med sitt inslag ”Det goda våldet?” så är det att tillvaron inte är dualistisk (uppdelad i ont och gott) och tillräckligt enkel för att formuleras i två dialektiska motpoler (ett motsatspar som samtidigt är beroende av varandra). För den som har ett litet intresse för det samhällsliv (politik) som pågår utanför de partipolitiska ramarna (gatan) krävs det inte mycket för att genomskåda den berättelse som Josefsson vill berätta.
Hans berättelse är en saga, men det fattas en hel del karaktärer. Jag har varit i situationer där jag har varit djupt tacksam gentemot dem som är beredda att ställa sina svartklädda kroppar mellan mig och fascisterna. Både de brunklädda fascisterna och de blåklädda. Samtidigt gör mig berättelsen om nazister som blir förföljda i sina hem väldigt obekväm.

Våld och avståndstagande
I efterdyningarna efter kravallerna i Husby och andra orter våren 2013 följdes av en allmän tävling i att fördömma våldet. När organisationen Megafonen försökte bidra med sitt unika perspektiv i den allmänna debatten begärdes plötsligt ett avståndstagande från våldet. Från en organisation 0som aldrig använt eller förespråkat våld. Plötsligt kunde de fördömmas genom guilt-by association, eller ”Guilt-by-inte-ta-avstånd” som arbetarens Fredrik Edin skriver. Samtidigt tar ingen avstånd från polisens våld i Husby. Det våld som skyddar oss priviligerade mot konsekvenserna av det koloniala strukturella våldsutövande som drabbar de fattiga förorterna och landsändarna. Vi sponsrar mer en gärna det rasistiska våld som gör det möjligt för oss att gå runt med sci-fi telefoner i fickorna.

 

Är våld alltid fel? Det är väldigt lätt för mig som privilligerad västerländska man att säga det. Samtidigt som jag hoppas att jag ska vara kreativ nog att klara mig utan våld så vet jag att jag nog inte kommer att ställas inför det dilemmat. Oavsett om jag vill det eller inte är jag priviligierad genom polismaktens beskydd, militär och vapenexport som skyddar det som kallas Sveriges gränser. Emma Goldman menar att det är de mäktigas våld i toppen som skapar de maktlösas våld i botten av samhällshierarkin. Jag tror att hon har en viktig poäng och tycker därför att vi måste kritisera de mäktigas våld. Vapenexporten, brukandet av polis, fascismen. Inte de maktlösas våld i Husby.
Se nyanserna
Det är fruktansvärt viktigt att se skillnaderna mellan individer, rörelser och strategier. De strategier och verktyg vi använder i en anti-fascistisk kamp måste motsvara de mål vi vill uppnå. Som kristna anarkister måste vi visa de andra anti-fascisterna vad vi menar med att älska fascisterna. Jag tror att det är möjligt och att en anti-fascistisk kamp skulle gynnas av de strategierna. De flesta fascisterna kommer trots allt ur den arbetarklass som så desperat behöver enas i den bredare kampen, och minst lika viktiga kampen för allas jämlikhet och lika värde, arbetarnas expropriation av produktionsmedlen samt ett klimat där alla individer oavsett art kan leva värdiga liv.

 

I Josefssons saga blir Sebbe Staxx språkrör för Revolutionära fronten och säger i den rollen någonting som jag tror är väldigt sant. Arbetarklassungdomars våld mot varandra är en konsekvens av de villkor som råder i samhället. En form av krig pågår, och krig är per definition blodiga.

 

Samtidigt blir jag så otroligt illa berörd över det hot som enskilda borgerliga och fascistiska aktivister utsätts för. De så kallade hembesöken och det machoistiska huliganvåldet gör mig illamående. Moraliskt sett kan jag inte försvara sådana strategier. Inte på samma sätt som jag kan säga att jag tycker att det är ointressant att diskutera om en enskild stenkastande ungdom i Husby gjort ”fel”, eller om det är ”fel” att överrösta den dynga sverigedemokraterna häver ur sig vid en noise-demo. Att leva ut den anarki jag önskar rådde innebär att inte tvinga på andra människor mina åsikter, men det behöver inte betyda att jag måste tolerera varje åsikt eller uttryck.

 

Jag tycker om det amerikanska uttrycket ”pickett”. Det kommer från ett ord för en tjuder-påle och används ibland om protester eller motstånd. Den kristna anarkisten Ammon Hennacy sa till en amerikansk nazist som hotade att slå ner honom att det nog var hans rätt att slå ner honom, men att det minsann var hans rätt att protestera/stå emot (pickett). Det handlar om att markera en gräns, att säga till fascisterna att de inte får komma in i ens stad, inte får definiera gränserna för ens frihet eller villkoren för ens solidaritet. Ett starkt hit-men-inte längre.

 

Det är ett självändamål att stå på samma sida i den anti-fascistiska kampen som AFA och RF. Men genom hembesök och förföljelse gör AFA och RF det väldigt svårt att inte isolera sig från deras aktivism. Till och med fascisten har ett människovärde. Målet får inte vara att bryta ner fascisten till ett post-traumatiskt kolli. Målet måste vara att älska fascismen ut ur fascistens själ. Hur så kallade hembesök hjälper till att omvända fascister och nå målet av ett samhälle där det finns plats för alla. Till och med före detta fascister, det behöver AFA och RF fortfarande förklara. Inte för Janne, men väl för andra anti-fascister. När anti-fascistiskt våld drabbar människor som inte är fascister är det definitivt en anledning till självkritik.

 

Antifascism är alltid självförsvar
Jag tror att det finns en risk för en kristen anarkist att bli ett självgott as. Att bli skenheliga och missa vårt delansvar i imperialistiskt, kapitalisktisk och till viss del fascistiskt förtryck. Ett samarbete kräver någon form av tolerans, och jag tror inte att vi svartvita kan stå ensamma och heliga i konflikten mellan solidaritetsrörelsen, majoritetssamhället och fascisterna. Vi kristna aktivister behöver vara ödmjuka inför att vi faktiskt inte fattar hur livet på gatan är alla gånger, och att det kanske behövs våld ibland, även om vi kanske känner att vi behöver delta på annat sätt. Janne Josefssons tendetiösa ”granskningar” av vänsterrörelser ställer vissa utmanande frågor till oss som kristna aktivister.

  • Litar vi tillräckligt mycket på Gud för att försvara våra Antifa-syskon med våra kroppar?
  • Hur kan vi visa fascister kärlek?
  • Kan Jesu undervisning lära oss konkreta motståndsstrategier i en anti-fascistisk kamp?

Om vi kan svara på de frågorna så hoppas jag att våldsverkande antifascister kan vara ödmjuka och toleranta inför alla de motståndskraftiga, kreativa, effektiva, kärleksfulla och lekfulla kampformer som vi använder.


Kajsa Ekis Ekman skriver ett mycket relevant inlägg om hur Uppdrag granskning förtalar här

Annonser

Micael: Vi vill att tiggarna ska vara rika och kriminella så vi kan skita i dem

Idag har denna bild börjat spridas vilt på sociala medier:

Metros tiggartest

Bilden är baserad på denna artikel i Metro som blivit tidningens tredje mest lästa idag (efter den absurda nyheten om att Stockholm förbjuder aktivister att dela ut mat till hemlösa, men det är ett ämne för ett annat blogginlägg). Inte få av dem som delar är Sverigedemokrater och andra som har lite förtroende för tiggare och som vill förbjuda tiggeri.

När jag läser Metros artikel noterar jag dock att för det första är den från 2009, dvs. fem år gammal. Tiggarna från Östeuropa som vi idag är vana vid var mycket färre då. För det andra är Metros testperson en vit, ung svensk kille som heter Oscar. Och för det tredje sätter han sig inte direkt vid vägkanten med en pappersmugg, utan han går fram till folk och frågar om han kan få lite pengar till tåget.

Det säger sig självt att detta är en helt annan situation än den östeuropeiska tiggare har. De är inte unga, svenska och stiliga, utan de allra flesta går förbi dem utan att ens titta åt dem. Oscar däremot berättar att två tredjedelar av dem han frågade gav pengar till honom när han ”tiggde”. Att använda Oscar som argument för att Gabriela från Valea Seaca tjänar 200 kronor i timmen är som att använda en fågel för att bevisa att sköldpaddor kan flyga.

Jag misstänker att de som delar en sån här artikel fem år efter den skrevs och misstolkar den så grovt inte gör det för att utbrista ”tjohoo, titta vad bra tiggare har det, ge ännu mer så blir de ännu gladare!” Utan man vill förstås antingen ”bevisa” att tiggare egentligen är rika eller att de är involverade i kriminalitet och nån maffiaboss tar massa pengar från dem. Och varför vill man bevisa detta? Ja, då finns det ju ingen som kan anklaga en för att man inte ger någonting.

Om jag skulle få seriösa belägg för att ligor står bakom en del av tiggarna, vilket det hittills är stor brist på, så skulle min reaktion vara ”Åh vad tråkigt, vi måste hjälpa dessa fattiga, utsatta människor ännu mer!” Nu när det inte finns särskilt många seriösa belägg för ligors involvering men tiggarna har det förfärligt ändå är min reaktion ”Åh vad tråkigt, vi måste hjälpa dessa fattiga, utsatta människor ännu mer!”

Låt oss vara ärliga: folk vill bara ha argument för att inte ge, så att deras samvete slipper tala om för dem att de ignorerar de fattigas lidande. Folk vill förbjuda tiggeriet så de slipper möta tiggarna. Jesus har dock gjort mig tvärtom – jag dras till dem. Idag satt jag i en timme med en rumänsk vän och ringde socialtjänst, sökte bostadsannonser och gjorde en intervju som jag ska lägga upp på YouTube. Imorgon bitti ska jag jobba som volontär på Fyrisgårdens center för rumänska barn och undervisa dem engelska. Framöver ska jag och några vänner starta en hemsida där vi ska samla fakta och information om tiggare och försöka bemöta fördomarna, myterna och feltolkad information som den ovan.

Och ni, kära vänner, kan också hjälpa till på er ort! I de flesta städer börjar kyrkor och organisationer vakna upp och organisera hjälp för våra rumänska syskon. Engagera er i soppköken, på härbärgena och i nattvandringen. Uppmana kyrkor att låta hemlösa sova i dem och erbjud er själva som volontärer. Pressa på kommunerna att upprätta fler härbärgen och låta barnen gå i någon form av skolverksamhet. Låt oss kväva fördomarna och egoismen med varm kärlek och aktivism.

Alice: Sköna maj välkommen..?

”Idag stinker gatorna av ruttet ägg och jag känner doften av hat i betongens vägg”

Så känner jag när jag går på Jönköpings gator och ser spåren av rosa färgbomber på asfalten. Den första maj hade Svenskarnas Parti fått tillåtelse att demonstrera och det väckte enorma reaktioner från hela staden. Sofiakyrkan kallade till utomhusgudstjänst och det blev samlingspunkten för de flesta Jönköpingsbor som gett sig ut på gatorna för att visa sitt missnöje. Vi stod där och sjöng ”Tryggare kan ingen vara” medan polishelikoptern susade över våra huvuden, påminde oss om att hos Gud är trygghet oavsett vad, oavsett vad. Vi bad om mer kärlek också till oss själva, om att också vi skulle bli bättre människor, ha lättare att älska. Vi var alla väl medvetna om att det ett kvarter bort stod ett hundratal människor som förespråkade en politisk ideologi som inte vill väkomna människor till detta land, oavsett om de flyr från våld och förtryck.

Så de tunga kyrkklockorna ringde för fara, för första gången sedan andra världskriget.

Sedan blockerades vägen för SvP:s planerade deomstrationsväg, bland annat av psalmsångare som vägrade resa sig, som sjöng ”Jesus älskar alla barnen” och ”Sjung lovsånga alla länder och prisa Herrens namn” trots att folk skrattade åt oss. Sjöng tills några poliser ledde eller släpade iväg oss. Vuvozelor och nycklar skramlade för att försöka överrösta SvP:s taktfasta trummor och talkörer. Gatorna fylldes av människor. Svarta hästar, svarta piketbussar, svarta luvtröjor, svarta korset, gula västar och rosa färg.

 

Något skrorrar skevt i mig vid dagens slut, trots att jag är glad över den stora mängd människor som gick ut på gatorna och sa NEJ till nazism, placerade SvP i deras rätta ideologiska fålla och tydligt markerade att Jönköping inte vill se några nazister tåga på sina gator.

Men jag undrar.. Ska vi kristna ge oss ut på gatorna för att visa vårt missnöje på samma sätt som andra motdemonstranter? Ska vi visa missnöje? Är inte vår kallelse att berätta och det Rike som kommer, om den värld som är möjlig, om den Gud som älskar? Säga: ”vi behöver Gud, kom så lär vi känna Rikets arkitekt och lär oss bygga det vackra

Jag tänker på hur Jesus botar den romerske officerens tjänare i Matteus 8, trots att det var en företrädare för ockupationsmakten. Vi kristna är kallade till att möta alla dem som är fångade i mörker med ljus. Älska dem till himlen.

 

Gud, hjälp oss att inte ställa oss varken till höger eller vänster,

utan komma ihåg att vi är medborgare i ett Rike utan såna gränser