Trym: Tro stavas beroende

Den muslimska mystikern Rabia Basri lär på 800-talet ha vandrat runt på Baghdads gator med en fackla i ena handen och en hink vatten i den andra. När hon fick frågan varför svarade hon att hon ville kasta facklan i himlen och hinken i helvetet för att dessa illussioner skulle upplösas, så att människor istället skulle älska Gud för hens egen skull. För mig är det här en av de där berättelserna som aldrig riktigt släpper taget om mig. Som väcker nya insikter varje gång jag tänker på den.

Vad innebär det att tro. Väldigt ofta definieras tro som ett för-sant-hållande. Tron som utgångspunkt för hur vi tolkar tillvaron. Men är verkligen det den tro Jesus predikar? Är detta vägen till frihet och räddning? En annan tolkning av begreppet tro stötte jag första gången på, på ett EFS-läger för länge sedan. Nämligen att tro stavas beroende. Tro är att sätta sitt hopp och sin tillit till Guds nåd. En sådan tolkning av vad det innebär att tro har kommit att betyda allt mer för mig eftersom den ställer frågor istället för att servera svar. Vad innebär det att lita på Gud när det känns som att hen inte finns där? Vad innebär det att tro på Gud när jag väljer att göra det jag vet är fel? När jag ifrågasätter mitt självförtroende eller ser brister i min egen integritet? Varför ska jag göra gott när det motsatta lönar sig och Gud ändå förlåter? Jag har hittat svaret på de frågorna i en sådan kärlek som Rabia Basri försökte beskriva med sin symboliska handling. Jag vill inte att min tro ska baseras på hoppet om en belöning, utan ett gensvar till den Gud som älskat mig först.

En tro som stavas beroende hänger inte på att jag accepterar alla trossatser. Det spelar mindre roll om Jesus föddes av en jungfru eller om senapsfröet verkligen, verkligen är minst. Vad som är centralt är vilken roll jag låter evighetens perspektiv spela i mitt liv. Jag vill inte leva ett liv i Jesu efterföljd av rädsla för helvetet, eller i hopp om himlen, utan för att det är så jag kan visa Gud att jag älskar henom. Tyvärr räcker inte det för att verkligen ska leva mitt liv så som jag och Gud egentligen vill att jag ska leva det. Men det räcker för att jag ska fortsätta fråga hur jag kan bli bättre på det. Det räcker för att jag ska fortsätta hoppas.

Annonser

4 kommentarer

  1. Tack så mycket för dina tankar Jonathan! Jag håller dock inte helt med. Tron är absolut tillit, men jag skulle inte alls säga att detta står i kontrast till försanthållande, utan faktiskt snarare förutsätter det. När Jesus säger till Marta ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?” (Joh 11:25-26) så är det inte direkt irrelevant om Gud kan uppväcka döda och ge evigt liv åt de som förlitar sig på Jesus – Paulus säger ju att den kristna tron är ”meningslös” om döda inte kan uppstå i 1 Kor 15:12-20.

    På samma sätt har jag svårt att tänka mig att tilliten/tron skulle vara helt oberoende ett försanthållande i Rom 10:9: ”Om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst.” Att lita på att Gud har uppväckt Jesus från de döda förutsätter liksom att en tror att Gud just uppväckt Jesus från de döda. Faktum är att Hebreerbrevet definierar tro just som en visshet om det vi inte ser: ”Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser.” (Hebr 11:1)

    Guds välsignelse!

    • Nja, en motsats måste det inte vara. Men jag tycker att det är en intressant diskussion och det var lite därför jag skrev texten. För mig handlar det mest om vart en lägger fokus. Vilket perspektiv som är mest centralt.

      • I min uppväxt inom frikyrkan så var (och är) det väldigt fokus på att tron skulle vara en relation mellan mig och Gud. Och ett väldigt fokus på Paulus brev och utan att det var uttalat så kändes det som (och känns som när jag tänker tillbaka) att det som lärdes ut var att om jag inte tro och bekänner min tro så kommer något dåligt att hända med mig. Typ hamna i helvetet.
        Men min känsla idag när jag läser evangelierna och breven till viss bit med är snarare att vi är kallade till att bygga Gudsrike här på jorden och att vi i det snarare behöver lita på att Gud är med oss och vill oss väl, istället för att vara så fromma som möjligt som var min känsla av det som lärdes ut i min uppväxt.

        Jag vet inte om jag nu glid iväg bort från era kommentarer, men det var det här jag vart å tänka på efter å ha läst det.

        Fred och frid!

  2. Tack! Det här formulerade en del av mina tankar som jag inte riktigt har kunnat formulera helt.


Comments RSS TrackBack Identifier URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s