(A)nden – del 1

Anden. Kanske är det den del av Gud som flera av er läsare har svårast med att förstå. I vars namn en del av er kanske sårats, eller skrämts. Som lämnat en del av er förvirrade över osynliga ting, över tungotal, profetior och mirakel. Som drev er bort från det som inte gick att ta på, från den o-kroppsliga till den kroppsliga andligheten, till blockadnattens och demonstrationstågens motståndsdoftande lovsång. Måste det finnas en motsättning mellan dessa läger? Vem är den helige Anden bakom den bajsnödigt uppumpade stämningen? Jag vet inte vart ni är i er relation med Gud eller vad ni har för erfarenheter med Anden men jag hoppas att vi i denna bloggpost ska kunna lotsa oss framåt mot lite mer klarhet. 

Jag kan dra min story snabbt först: Själv har jag länge vart skeptisk till Anden trots att jag är uppvuxen i en pingstkyrka där karismatiska uttryck inte är ovanliga. Då blev jag rädd för att jag inte förstod. Jag hörde hur ord från språk som inte fanns studsade mot väggarna, ljudmassan i rummet sköljde över mig. Ropen och rörelserna kändes inte äkta, det var något som hände i kyrksalen och som stannade där inne. Äkta vet jag inte om de var och jag tackar Gud för att det inte är min sak att bedöma det så här i efterhand. Vi kan aldrig veta vad som händer i en människas hjärta när hen ber.

Med detta i ryggen blev jag skeptisk mot Anden. Jag talade lite i tungor med otrolig tveksamhet eftersom jag inte visste om det var min mun eller något annat som formade orden. Efter ett tag slutade jag. Inom mig fanns en stark motvilja gentemot dem som upplevde Gud starkt och synligt – jag förstod inte vad som hände dem och vad det skulle vara bra för.

 

Min vandring med Gud gick på tomgång ett tag tills jag hittade Jesus i en bokhylla. Eller, en väg fram till Honom. Jag läste ”Den oemotståndliga revolutionen” av Shane Claiborne och blev kär i himmelriket, och ville kristen på riktigt. Jag bröstade upp mig och tänkte ”in ya face” åt pingstvännernas bänknötande och gav mig av mot protestlistor, klimatrapporter och demonstrationståg. Sen fattade jag hur svårt det var att leva upp till de ideal som jag fått nys om. Radikala kollektiv-konstellationer, gästfrihet, olydnad, enkelhet, DIY-kultur, Jesus for president och kärlek, allt detta vackra, fina hävdes mot min otillräcklighet och feghet. Jag fattade inte hur jag skulle orka ett sånt liv. 

Där ungefär började jag på bibelskola och träffade för förta gången (tror jag) människor som brann av kärlek av till Gud. Som verkade gå på nån slags love-speed, orka berätta om Gud, öppna sitt hem dela med sig och inte var så rädda. Det gick inte ihop i mitt huvud tills jag insåg att de fick hjälp. Att det var Guds kraft som sken igenom en människa som gjort sig liten.

Jag började fatta att jag behöver Gud. Nu lär jag mig ”knävägen” igen. Jag börjar förstå att bön verkligen är vägen till förändring och jag försöker lära känna Gud, försöker förstå det otroliga i att Gud låter sin Ande bo i oss.

Att min kropp är ett tempel för den helige Anden. Att Guds Rike finns inom mig.

 

Vi behöver Anden för att vi ska orka kommunicera det glada budskapet om Gud och börja bygga de himmelska strukturerna. Anden måste forma om oss så vi blir nya människor, fyllda av Guds kraft. ”Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit. Allt detta har sitt upphov i Gud som har försonat oss med sig genom Kristus..” (2 Kor 5:17-18). Om vi tror att vi kan klara av et här själva, utan Gud så kan vi ge upp, säga tack och ajö och gå och tälja en barkbåt.

Annonser

Lämna en kommentar

Inga kommentarer ännu.

Comments RSS TrackBack Identifier URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s