Är det rätt att stjäla sexistiska kalendrar från en kiosk och bränna upp dem?

Lapparna som tjuvarna lämnade efter sig

Lapparna som tjuvarna lämnade efter sig

Jesus Radicals är en samlingssajt för kristna anarkister och aktivister, som jag själv bidragit till några gånger. Jag tycker det har blivit mindre och mindre Jesus på den sidan under de senaste åren men den har fortfarande en hel del godbitar. Häromdagen publicerade de en anonym post om hur tre personer stal en butik på 200 kalendrar med sexistiska bilder. En distraherade, en höll utkik och en packade ner kalendrarna i en väska och satte dit lappar med budskap som ”The female body is not a commodity” och ”Fuck the patriarchy”. Artikeln är skriven i vi-form och innehåller tips på hur andra kan stjäla från sina lokala affärer, och är förstås under polisutredning.

Först tänkte jag att inte de är kloka. ”Du skall icke stjäla”, hallå. Sen tänkte jag efter lite. Artikelförfattarna var tydliga med att de förstörde kalendrarna efter att de stulit dem, eftersom syftet var att göra sig av med skiten. Handlar det då om stöld? Juridiskt ja, men Bibliskt? Är inte det syndiga med stöld att man fråntar andra sina grejer eller att man själv använder sig av dessa grejer som man tagit?

Eftersom kalendrarna förstördes handlar det snarare om skadegörelse à banka på vapen, som jag hittills har försvarat i många sammanhang. Att klättra in på Bofors och hamra sönder bazookas är att förbättra dem eftersom de inte kan döda folk. Faktum är att kalenderincidenten hade varit identisk med en Boforsaktion om de bränt upp kalendrarna där och då, men eftersom de flyttade på dem räknas det som stöld.

Mark van Steenwyk som är en av de ledande skribenterna på Jesus Radicals försvarar aktionen med att hänvisa till hur Jesus drev ut kapitalisterna ur templet:

I templet fann han dem som sålde oxar, får och duvor, och sådana som satt där och växlade pengar. Då gjorde han en piska av rep och drev ut allesammans ur templet med deras får och oxar. Han slog ut penningväxlarnas mynt och välte omkull deras bord, och till dem som sålde duvor sade han: ”Ta bort det här! Gör inte min Faders hus till en saluhall!” Hans lärjungar kom då ihåg att det stod skrivet: Iver för ditt hus skall förtära mig. (Joh 2:14-17)

En kille av en annan åsikt försökte dock invända med att Jesus inte snodde pengar från dem utan bara välte ut dem på marken så att de kunde plocka upp dem sen, men det tycker jag är en försköning av händelsen – Jesus kanske inte stal men Han ställde till det rejält för kapitalisterna och förstörde deras business, åtminstone temporärt.

Så var det en bra handling av de anonyma Jesus Radicals-skribenterna att råna butiken? Mitt svar blir ändå nej. För det första, den lokala butiken hade med all säkerhet redan betalat kalenderproducenterna för sina produkter, och kommer med all sannolikhet bli tvungna att köpa in nya. Kalenderföretagen får mer pengar medan den lokala butiken förlorar pengar. Som en kritiker skrev i Jesus Radicals Facebookgrupp, ”det är ett rån av arbetarklassen”.

För det andra, förövarna har ännu inte tagit ansvar för sina handlingar. Det som gjort mig någorlunda sympatisk till plogbillsrörelsen är att de efter att de förstört vapen väntar på polisen (och ibland bjuder dem på medhavd matsäck), står för det de gör och tar straffet för det. Enligt lokalnyheterna säger till och med Jesus Radicals att de inte vet vem som gjorde det, trots att artikeln finns på deras hemsida.

Vad säger ni? Är det rätt att stjäla sexistiska kalendrar från en kiosk och bränna upp dem?

Annonser

Rasmus: Ska vi engagera oss i politik?

Jag tycker att politik är sjukt intressant. Jag följer med i de senaste nyheterna och försöker vara uppdaterad på vilka frågor som är hetast och viktigast just nu.

Men den senaste tiden har jag gått och funderat på hur mycket vi som kristna egentligen ska engagera oss i politiken. Att engagera sig partipolitiskt tycker jag är uteslutet. Men det här med att vara uppdaterad och ha en åsikt i alla ”viktiga” frågor som hela tiden dyker upp. Är det något som vi är kallade till?

Jag har svårt att se hur ett kristet liv inte kan få politiska konsekvenser, men jag har börjat tro att det ständiga flödet av nyheter och (för min del) viljan att vara uppdaterad med det senaste, gör att vi blir hämmade i vårt handlande. Istället för att faktiskt leva ett liv som gör skillnad i världen och för människor runt om oss, så blir vi stillasittande framför facebook eller twitter och försöker vara med i diskussionen kring det senaste ämnet, som i morgon är ett annat.

Men jag kan också se flera fördelar med både facebook och twitter. Det är lätt att hålla kontakten med andra, man uppdateras i viktiga frågor och det har underlättat mycket för att se vad som kan behövas ändras på här i världen. Men ibland funderar jag ändå på om det faktiskt ändå kunde ha varit så att det var lättare att engagera sig praktiskt i en fråga förr, än idag. Idag känns det allt för ofta svårt att i överhuvud taget sålla bland alla frågor. Vilken fråga ska man välja och vad är relevant att göra?

Nej, vi skulle kanske stänga ner våra datorer, gå tillbaka till icke-smarta telefoner och gå ut ur våra hem och möta människor i våra samhällen och där se vilken fråga som man kan jobba med.

Med dagens informations spridningen så blir frågorna oftast så stora så att det känns som att man måste förändra hela världen för att det ska vara värt att göra något. Jag vet inte hur det är med dig, men jag brukar sällan känna mig så bra att jag kan ändra de stora strukturerna och systemen i världen. Allt för ofta så slutar det med att jag går runt hemma, lyssnar på punk och är arg på allt som är fel i världen, men det hjälper ju inte den som drabbas av det som är fel.

Jag tror att det finns en risk att politiken tar upp allt av ens tid och gör att man tappar relationen med Gud och kärleken till medmänniskorna som fick en att engagera sig i början. För egen del så behöver jag bli bättre på att vårda min relation med Gud, att be om hans sätt att se på världen och människor och att komma ihåg moder Theresas ord om att göra små gärningar med mycket kärlek.

Vad tänker du? Ska vi engagera oss politiskt och hur i så fall?

Illustration av Rebecca Davidsson

 

ingenillegal

(A)nden – del 2

 

Ni fick alltså min story i förra inlägget, men vad säger bibeln om Anden då? Jesus säger att Anden är en hjälpare och den gör det möjligt för Gud att vara hos oss alla människor samtidigt. Här kommer ett axplock med bibelord och lite frihetliga reflexioner kring dem.

 

Jag ska be Fadern, och han skall ge er en annan hjälpare, som ska vara hos er för alltod: Sanningens ande” (Joh 14:16)

Men Hjälparen, den helige anden som Fadern ska sända i mitt namn, han ska lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er.” (Joh 14:26)

Men ni ska få kraft när den helige anden kommer över er, och ni ska vittna om mig..” (Apg 1:8a)

 

Vi får alltså Anden som hjälp, för att täcka upp för någonting vi inte klarar av själva.

Gud lovar att hjälpa oss och bibeln säger att vi kan be om kraft. Hjälpen kommer i form av anden, som tröstar och stöttar och från de gåvor som anden ger. Det där som brukar kallas nådegåvor (det grekiska ordet charisma betyder nådegåva). Nådegåvor är inte medaljer vi får i nån slags andlig brottningsmatch utan helt enkelt Guds sätt att kompensera områden där vi är svaga för att vi ska klara av att gå den väg som Gud leder in oss på. Vi får nådegåvor för att vi är dåliga och behöver bli bättre, inte för att vi har förtjänat dem. 

Gud har inte gett oss modlöshetens ande utan kraftens, kärlekens och självbehärskningens” (1 Tim 1:7)

 

Sen är Gud inte nån maskin. Det går inte att bara söka Gud för spexets skull, för att bli ande-hög och skrika hysteriskt en liten stund men inte är beredd att ärligt söka och möta den levande Guden, välja att vandra på Guds vägar och vända sig bort från dåliga grejer och vanor i sitt liv. Det här är på riktigt.

När ni lyfter era händer i bön vänder jag bort blicken. Hur mycket ni än ber lyssnar jag inte. Ni har blod på era händer. Tvätta er, rena er! Låt mig slippa se era illdåd. Sluta göra det onda och lär er göra det goda. Sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte. För den faderlöses talan, skaffa änkan rätt.” (Jesaja 1:15-17)

 

Gud ger åt alla, hög och låg, ung och gammal, kvinna och man. Ingen ålders- eller könsdiskriminering här inte! Läs vad profeten Joel sa: 

Det ska komma en tid då jag utgjuter min ande över alla. Era söner och döttrar ska profetera, era gamla män ska ha drömmar, era unga män se syner. Också över slavar och slavinnor skall jag då utgjuta min ande.” (Joel 2:28-29)

 

Det här är gräsrotskraft!!! Det här är bättre proletariatets diktatur, starkare än arbetaruppror, blodigare än revolution. Räddningen för alla maktlösa. Gud vill väcka oss till liv så att vi kan börja sprida Riket på jorden, berätta för alla om de glada nyheterna:

 

Kristus finns hos er, hoppet om härligheten. Honom förkunnar vi genom att vägleda alla människor och undervisa dem alla med all vishet för att kunna föra fram alla som fullvuxna i Kristus. Det är för detta som jag strävar och kämpar med den kraft som han så mäktigt låter verka i mig” (Kol 1:27-29)

 Vad kan vara mer anarkistiskt än detta? All ande åt alla så vi blir bröder och systrar! Det spelar ingen roll vilken social bakgrund vi har eller vilka grejer vi råkat ut för i livet. Gud vill skapa något nytt i oss så vi orkar kämpa för Riket, så vi förstår hur Riket ser ut.

 

Som Svarteskerm sjunger, ”Helig Ande kommer som en plogfåra” sen vår vi så frön i, vattna och ta hand om varandra så ser Gud till att det växer så det knakar.

Gå och be nu hörrni. Gud är god.

 

Vilka är era erfarenheter av Anden? Vad tänker ni? Kommentatorsfältet är ert! 

http://svarteskerm.wordpress.com/lock-stock-and-some-smoking-songs/ (kolla in låten plogfåra, googla sen texten)

 

 

(A)nden – del 1

Anden. Kanske är det den del av Gud som flera av er läsare har svårast med att förstå. I vars namn en del av er kanske sårats, eller skrämts. Som lämnat en del av er förvirrade över osynliga ting, över tungotal, profetior och mirakel. Som drev er bort från det som inte gick att ta på, från den o-kroppsliga till den kroppsliga andligheten, till blockadnattens och demonstrationstågens motståndsdoftande lovsång. Måste det finnas en motsättning mellan dessa läger? Vem är den helige Anden bakom den bajsnödigt uppumpade stämningen? Jag vet inte vart ni är i er relation med Gud eller vad ni har för erfarenheter med Anden men jag hoppas att vi i denna bloggpost ska kunna lotsa oss framåt mot lite mer klarhet. 

Jag kan dra min story snabbt först: Själv har jag länge vart skeptisk till Anden trots att jag är uppvuxen i en pingstkyrka där karismatiska uttryck inte är ovanliga. Då blev jag rädd för att jag inte förstod. Jag hörde hur ord från språk som inte fanns studsade mot väggarna, ljudmassan i rummet sköljde över mig. Ropen och rörelserna kändes inte äkta, det var något som hände i kyrksalen och som stannade där inne. Äkta vet jag inte om de var och jag tackar Gud för att det inte är min sak att bedöma det så här i efterhand. Vi kan aldrig veta vad som händer i en människas hjärta när hen ber.

Med detta i ryggen blev jag skeptisk mot Anden. Jag talade lite i tungor med otrolig tveksamhet eftersom jag inte visste om det var min mun eller något annat som formade orden. Efter ett tag slutade jag. Inom mig fanns en stark motvilja gentemot dem som upplevde Gud starkt och synligt – jag förstod inte vad som hände dem och vad det skulle vara bra för.

 

Min vandring med Gud gick på tomgång ett tag tills jag hittade Jesus i en bokhylla. Eller, en väg fram till Honom. Jag läste ”Den oemotståndliga revolutionen” av Shane Claiborne och blev kär i himmelriket, och ville kristen på riktigt. Jag bröstade upp mig och tänkte ”in ya face” åt pingstvännernas bänknötande och gav mig av mot protestlistor, klimatrapporter och demonstrationståg. Sen fattade jag hur svårt det var att leva upp till de ideal som jag fått nys om. Radikala kollektiv-konstellationer, gästfrihet, olydnad, enkelhet, DIY-kultur, Jesus for president och kärlek, allt detta vackra, fina hävdes mot min otillräcklighet och feghet. Jag fattade inte hur jag skulle orka ett sånt liv. 

Där ungefär började jag på bibelskola och träffade för förta gången (tror jag) människor som brann av kärlek av till Gud. Som verkade gå på nån slags love-speed, orka berätta om Gud, öppna sitt hem dela med sig och inte var så rädda. Det gick inte ihop i mitt huvud tills jag insåg att de fick hjälp. Att det var Guds kraft som sken igenom en människa som gjort sig liten.

Jag började fatta att jag behöver Gud. Nu lär jag mig ”knävägen” igen. Jag börjar förstå att bön verkligen är vägen till förändring och jag försöker lära känna Gud, försöker förstå det otroliga i att Gud låter sin Ande bo i oss.

Att min kropp är ett tempel för den helige Anden. Att Guds Rike finns inom mig.

 

Vi behöver Anden för att vi ska orka kommunicera det glada budskapet om Gud och börja bygga de himmelska strukturerna. Anden måste forma om oss så vi blir nya människor, fyllda av Guds kraft. ”Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit. Allt detta har sitt upphov i Gud som har försonat oss med sig genom Kristus..” (2 Kor 5:17-18). Om vi tror att vi kan klara av et här själva, utan Gud så kan vi ge upp, säga tack och ajö och gå och tälja en barkbåt.

En enkel kvällsbön…

När jag var liten brukade jag alltid läsa Gud som haver barnen kär tillsammans med min pappa och bror, men någonstans slutade det. Sen skulle jag lära mig två olika varianter av Fader vår på konfirmationen vilket bara slutade i att jag inte lärde mig någon.

Jag har svårt för att be och när jag väl ber fritt så brukar min önskan om att utveckla min bön-relation finnas med på något hörn. Jag gillar bön och den ro som jag känner inom mig när jag ber, men ändå blir det lätt att jag tappar bort mig i vardagens stress eller att jag är för fokuserad på hur hemskt orättvis världen är för att kunna sätta mig ner i lugn och ro och be. Kanske är inte alltid just nersittandet och lugnet det som måste känneteckna en bön?

Böner tror jag är grunden för relationen mellan människa och Gud, ett fokuserat och känslofyllt samtal, en dialog eller en stund av eftertänksamhet. Jag ber genom stilla böner, men mina flesta böner sjunger jag ut eller låter jag surra i mitt huvud till musik. Vi är inte alla likadana och därför tror jag att även om bön syftar till samma sak, så kan den ta oändligt många uttryck. Jesus gav oss ett exempel med Fader vår och det är mallen, men hur det gestaltas utöver det är upp till var och ens personliga relation. Hur ber du?

För några veckor sen kom jag och tänka på Gud som haver barnen kär, men kände att den inte passade det jag kände, så jag bad följande istället:

 

Gud som haver alla kär

Se till mig som minst är

För vart jag mig i världen vänder

Ser jag död i maktens händer

Blodet strilar ner i ränder

Därför nu vår Gud oss sänder

Syster, bror i alla länder

Kampen kommer, här vi står

Du förbliver Fader vår

Amen