Grogrund

I dokumentären “A peace of the Anarchy” beskriver en av de intervjuade, Tom Cornell hur den ikoniska kristna anarkisten Ammon Hennacy uppmanade människor att vara ärliga mot sig själva och agera utifrån det. Det inspirerande med Ammon Hennacy är att hen så ofta verkar ha lyckats med just det, att vara ärlig mot sig själv i både ord och handling. Jag är fortfarande inte klar med Ammons självbiografi, men att läsa den känns både hoppfullt, som en utmaning och som en anklagelse samtidigt. Att få en utmaning som ger oss hopp är en skön känsla. Det är den där känslan som kan dröja kvar efter en riktigt bra predikan eller föreläsning, där vi känner att ta mig tusan, det finns möjlighet att förändra, förbättra, bevara eller förnya det vi längtar efter eller hoppas på. Men för den som försökt gå från ord till handling och umgås med andra som vill förändra, eller den som känner radikala människor, för den är den där andra biten, anklagelsen, också väldigt bekant.

Gudsriket inom oss

Jesus säger i att Gudsriket finns mitt ibland oss, eller inom oss i Lukas 17:20. Det fanns nog människor som kände sig anklagade av Jesus också, och ibland kanske den där anklagelsen behövs. Men ofta tror jag att den gör mer skada än nytta. Jag vill verkligen inte peka mer på någon annan än mig själv, för jag är ett bra exempel på en person som utan att tänka på det levererat sådana anklagelser. Patrik Hagmans bok ”Om kristet motstånd” är en jätteinspirerande text. Den handlar mycket om motståndet i det lilla, att förändra genom att förändra sig själv. Men när jag läste den saknade jag motstånds-aspekten. När Jesus uppmanar oss att inte värja oss mot onda människor i Matteus 5:39, behöver det betyda att vi bara bör lägga oss platt och acceptera alla orättvisor i ett apokalyptiskt hopp om livet efter detta? Jag har svårt att acceptera den tolkningen, (och det är inte riktigt så jag förstår Hagman heller) men samtidigt blir jag ofta rädd för den passivitet med vilken människor låter många orättvisor passera.

Det finns ganska många människor som jag nog har sårat genom att ifrågasätta deras livsvanor utifrån normer som jag har bestämt mig för att följa (nu låter jag jättenegativ om mig själv, men jag är egentligen rätt okay med att jag har tillkortakommanden 😉 ). Det kan handla om att köpa Fair Trade märkta varor (vilket jag inte gör själv ens, för de kostar ganska mycket pengar, och jag har typ inga pengar) eller äta vegetariskt (fast jag egentligen tycker att jag borde sluta äta ägg och mjölk också). Vad det handlar om spelar inte så stor roll, däremot spelar det roll hur vi möter människor med frågan om hur de vill bidra till en strävan efter en bättre, rättvisare värld. För vi behöver andra människor, vi behöver alla människor, du, jag och Gud (annars hade hen knappast brytt sig om Jesus-stuntet).

Objektifiering eller inspiration

När jag har försökt uppmana människor till omvändelse av något slag. (Ett slags mission när allt kommer omkring) har jag ofta utsatt dem för någon typ av Objektifiering. I mitt bemötande av de människorna har jag gjort dem till föremål för mitt förändringsprojekt. Jag har försökt få dem att acceptera mina värderingar och göra dem till sina egna. På ett sätt är det lika illa som den sexistiska objektifiering som reklamen kommer med, eller den våldsobjektifiering som polisen har utsatt fattiga människor för så länge den organisationen har funnits. Ett sådant bemötande är inte direkt snällt, eller särskillt konstruktivt/strategiskt. Och kanske inte speciellt bibliskt…

Därför vill jag falla på knä för Fadern, efter vilken allt vad fader heter i himlen och på jorden har sitt namn. Måtte han i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande, så att Kristus genom tron kan bo i era hjärtan med kärlek. Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er. Han som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka, hans är härligheten genom kyrkan och genom Kristus Jesus, i alla släktled i evigheters evighet, amen.” – Efesierbrevet kapitel 3

I antologin ”I stundens hetta – om svarta block och vita overaller” finns ett par texter om att ”ge upp aktivismen”. Dessa handlar om hur många sociala rörelser i allt högre grad företräds av proffessionella aktivister, som inte är någonting annat än aktivister. Det har blivit ganska vanligt att tidningar, eller tv-sändningar citerar människor som just aktivister. Jag blev intervjuad i radio angående REVA, jag har engagerat mig lite kring rörlighetsfrågor, men jag känner så otroligt många som gör så mycket mer. Ändå väljer journalisten att citera mig som aktivist. När det händer gör jag mig till representant för människor som kanske inte alls håller med mig, som kanske har helt andra mål eller motiv med sitt engagemang, som om jag vore mer än en människa som reagerar på saker som jag ytterst upplever som hot mot min egen trygghet, säkerhet eller integritet (som rasism, religionsförakt eller klassklyftor). Om vi behandlar orättvisor som någonting som är ”aktivisternas ansvar” blir de inte längre ”allas ansvar” (det är i och för sig bättre än att de blir ”ingens ansvar” men ändå).

Grogrunder
För oss som av någon anledning brinner, engar oss, låter oss radikaliseras på olika sätt, borde uppgiften kanske inte så mycket vara att förändra, utan kanske snarare att göra dörren till förändringens väg bredare och bredare. Mission kanske borde handla mindre om objektifiering, där nya efterföljare stöps om till vår avbild. Allt för ofta är det det mission har handlat om. Istället kanske målet med mission borde vara att skapa utrymme där människor kan hitta tillbaka till sig själva, och att hitta tillbaka till den Guds avbild de är skapade att vara. Jag tror att vi gör det bäst genom att gestalta, vad det är vi menar med att vara kyrka, hur det där Gudsriket vi längtar efter bör se ut. En bra början vore kanske att ockupera en Gudstjänst, eller varför inte låta ett McDonalds bli en nattvardslokal där maten delas ut gratis. Jag kan fantisera, men jag vill verkligen inte diktetera, för jag tror att det enda sättet på vilket något kan bli verkligt bra är om det motsvarar summan av de gnistor av helig ande som Gud planterat inom oss alla.

Jag läste någonstans, jag tror att det var i samma antologi ”I stundens hetta”, en tanke om att kapitalismen (ni vet, mammon satt i system) inte fungerar för att vi tror på den, tycker om den, eller vill att den ska fungera. Den fungerar för att vi inte har något annat val än att delta i den. Om vi vill skapa någonting radikalt annorlunda, en vision om ett Gudsrike, eller en plats fri från hierarkier och maktdominans, tror jag att vi måste börja med att upptäcka hur vi kan låta det ske frivilligt, utan att utse representanter, makthavare eller ens aktivister som ska göra saker åt oss. Istället tror jag att fokus behöver ligga på att skapa grogrunder där Guds ande i oss kan växa och vakna i människorna runt omkring oss.

Annonser

Lämna en kommentar

Inga kommentarer ännu.

Comments RSS TrackBack Identifier URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s