Resist the rasist utan hat & resignation

Tja! Ny skribent igen. Alice är namnet, 20 år är åldern, studier är den officiella sysselsättningen och Jesus är Herren. Underjorden började locka mig mot den svarta vägen för några år sedan och det faktum att jag nu får vara skribent här på bloggen gör mig väldigt glad.

 

Jag tänker mycket på motstånd och på hur vi som kristna ska praktisera motstånd. Att det behövs människor som ställer sig upp mot världens skit är det ingrn tvekan om. Vi behöver höja våra röster och skrika, vi behöver våga presentera ett alternativ.

Det är lätt att skrika slagord och vara rak mot dem en inte känner men det är jobbigt när vi plötsligt står öga mot öga med gamla vänner och tjafsar. Just nu har jag en lång facebook diskussion med en vän om att vara kristen och nationalist. Min vän och jag har verkligen olika åsikter och jag blir arg och ledsen när vi inte förstår varandra.

Mitt i detta dök en intressant sak upp. I vår diskussion kan jag inte bortse från det faktum att vi är vänner och bröta på med vilka argument som helst. Jag tycker för mycket om min vän för att göra något sånt eftersom jag antagligen skulle såra hen då. Först tyckte jag det var hämmande, jag kunde inte gräva en skyttegrav och öppna verbal död-köttar-eld mot min kompis.

Det kanske låter mjäkigt av mig att vara diplomatisk i en sån här diskussion men jag tror att vi vinner på att se våra meningsmotståndare som vänner. Att det kanske är vad Jesus menade när han sa att vi ska ”älska våra fiender och be för dem som förföljer oss”. Att älska the local smygrasist, vapendealer eller – håll i dreadsen nu – polis* är inte att acceptera ondska, det ger inger snarare en starkare längtan att bekämpa onskan. Vi vill ju liksom inte att våra vänner ska vara onda. Att min meningsmotståndare också är min vän hindrar mig från att verbalt puncha hen i ansiktet eller mejja ner hen med skarpslipade argument. Istället måste jag anstränga mig för att vi ska kunna mötas, förstå varandras perspektiv och hjälpa varandra vidare i tanken.

”Know your enemy” heter det. Förstår vi hur våra ”fiender” tänker, förstår vi vad är rädda för och vilka deras intentioner egentligen är så hjälper det oss att bli mindre dömande och vi får en bättre chans presentera alternativa lösningar för dem.

Sen är det klar att vi måste ha guts att säga emot och markera tydligt när vi inte håller med. Även om det kostar en vänskap. Att ärligt leende kunna säga som bandet Psalters:

”Come on patriots – you can bring your flags,

we’re washin’ feets and need some rags

Cops & soldiers you can come too –
lay down your guns & c’mon thru”

 

Peace! /Alice

* Detta resonemang rör sig på indivisnivå. På en strukturell nivå så tror jag vårt motstånd lär se annorlunda ut. Poliskåren som institution rymmer exempelvis inte mycket gott. Men pilatara.. banne mig de måste älskas sönder.

Annonser

4 kommentarer

  1. Å vad glad jag blev nu! Kul att du börjat skriva här Alice!:)
    Och ja så viktigt det du skriver. Så lätt att bara vilja argumentera sönder människor. Kärleken är är väl det evigt hållbara rakt igenom.

    • Madde: Tack för cred, det värmer!
      Ja det är svårt, speciellt svårt att veta vart gränsen går och när kärleken måste uttryckas i ifrågasättande och tillrättavisande.

  2. Jag tycker också att det här är klurigt. T.ex. inom feministisk kritik har det ju varit en viktig poäng att det personliga är politiskt. Det innebär kanske att behöva vara jobbig mot vänner ibland, men det kanske går att göra på ett kärleksfullt sätt som inte skrämmer bort dem.

    Det du skriver är helt i linje med en viktig poäng inom retoriken, om målet är att omvända våra vilsna fasco-syskon så är det bästa sättet att utgå från deras världsbild i sina argument. Inte så att en behöver låtsas vara rasist, men verbala eller fysiska slag kommer nog alltid att i första hand väcka fientlighet hos dem som träffas av dem.

    • Teorin om det personliga som politiskt är nog just det som kan vara svårt för många att greppa till en början. Ens kritik kan mer komma att uppfattas som personangrepp än som kritik av en rasistisk struktur som fått fäste i en människa. Det kräver tid och kreativt argumenterande. Och kärlek!


Comments RSS TrackBack Identifier URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s