Pengar

När den ekonomiska krisen kom tillbaka till Europa och USA 2008 gjordes en hel del jämförelser mellan inställningen till pengar och religion. Konjunkturen liknades ofta vid en naturkraft som låg bortom vanliga dödligas kontroll. Andra röster glömdes bort. Som att en del analytiker förutspått krisens intåg och att marxistisk ekonomisk analys pekat på att krisen inte uppstått ur intet utan snarast flyttar runt i ett relativt förutsägbart mönster.

Pengar är i grunden en överrenskommelse om en abstraktion av värde, för att värde ska kunna flyttas runt, handlas med och spekuleras i. I kapitalismens skruvade tidevarv spekuleras det på spekulation, det betyder att högfrekvenshandeln med valuta gör vinst på att gissa hur mycket pengar som går att tjäna, på gissningar om hur mycket pengar som går att tjäna på en viss vara. Det här systemet kallas ironiskt nog för det mest rationella alternativet.

Redan i evangelierna finns en skepticism mot pengar. När Jesus får frågan om det är rätt att betala skatt till kejsaren i Matteus 22:15 frågar han vems bild som finns på myntet. Eftersom det är Kejsarens bild som är på myntet säger han: ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud”. Det är alltid de rika och resursstarka som får ta emot Jesu kritik. De fattiga och marginaliserade får ta emot Jesu kärlek och visionen om ett liv bortom de monetära relationerna går som en röd tråd vid sidan om kyrkohistorien.

Kyrkan själv, eller det som är mainstream inom kyrkan är ungefär lika dålig på att hantera pengar som de flesta av oss. Girigheten finns också i kyrkan, som en smärtsam insikt om att Jesu kropp fortfarande blöder ymnigt från sina sår. Samtidigt finns exemplen i Marginalen, av de som levt radikalt annorlunda liv. Något som slagit mig när jag läst texter av den kristne ickevåldstänkaren Thoureau och den kristne anarkisten Ammon Hennacy är att de båda pratar mycket om pengar, vad saker kostar och hur de bär sig åt för att använda så lite pengar som möjligt. Jag tror att det är något vi kan ta intryck av. Anarkistpastorn Shannon Kearns skriver att han ofta är avundsjuk på de personer som kan samla ihop pengar för att resa med Christian Peacemaker teams och att det sällan talas om hur människor som köper ett hus för att starta en kommunitet får ihop pengar till detta. Jag känner igen mig i mycket av Kearns tankar. Jag kommer på mig själv med att tänka på alla de coola, radikala grejer en skulle kunna starta om en bara hade råd. På väg till pizzerian samtidigt går jag förbi en person i nöd och tycker att det är på gränsen till för mycket att ge bort en tia, för att sedan gå och köpa en falafeltallrik för 70 spänn.

Pengar är ett problem, i samhället, och för oss som funderar på hur vi kan leva radikala liv. Men problem försvinner inte för att en sopar under mattan, i stället är det nog dags att ta tjuren vid hornen och prata om pengar.

Ps.
Jag kände för att dela lite info kring min ekonomiska situation. Jag blev glad för att jag upptäckte att min sista CSN-utbetalning var större en jag trodde så idag ska jag köpa en bättre cykelhjälm, det är fåfängt och lite girigt, men så är det. Efter den utbetalningen kommer jag inte få några pengar på ett tag. Trots att jag vet att Hen är större är jag orolig för hur jag kommer att klara mig. Min uppsats handlar om EU-migranter, och att en del romer flyttat hit för att be om sin beskärda del av kakan, istället för att fortsätta bo i misär i bostadsläger i Rumänien är ett hett diskussionsämne i Götet. Jag vill utmana mig själv att bjuda en av de människor som sitter på stan på lunch, det känns som ett rimligt baby-step denna månad. Budgetekvation för Juni (CSN – 400:- cykelhjälm, – 200:- lunch = en massa pengar jag antagligen inte behöver). Vi sitter i samma båt, men kanske lite olika långt fram i båten, prova gärna att prata om pengar. Det kanske är befriande.

PsPs.
Publicerade det här på min egen blogg också, men tänkte det kunde passa på underjorden

Pingst!

I söndags var det pingstdagen, själv glömde jag det och kollade på film hela dagen men det är en dag att fira egentligen. Så vi kan väl göra bakläxan och kika lite på texterna i efterhand.

Alltså. Detta är dagen då de skräckslagna och förvirrade lärjungarna äntligen vänat, bett och svettats klart inne det lilla rummet i Jerusalem, då äntligen kommer det som Jesus lovat, Anden, Guds hjälpare till dem. Fega harkrankar väcks till liv och blir helgalna vitten (Apg 2:13) som inte kan hålla tyst om det glada budskapet.

Alla fylldes av Helig Ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem.

Vänta, vad hände där? Pingsten doftar anti-nationalism. Anden går över alla språkbarriärer och enar de troende till ett folk, en kropp. Yea! Bättre än högtiden som firas om två veckor. Skönt, vi kristna kan ha en egen o-nationaldag. Fira dagen då gränserna tappade sin betydelse och Gud grep in och inbjöd oss att laga jorden tillsammans med henom.Oavsett bakrgrund. Oavsett status. Oavsett fysiskskt eller mentalt hälsotillstånd.

Vidare.

Alla människor bävade: många under och tecken gjordes genom apostlarna. De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje.

Nämen! Egendomsgemenskap och under. Allmänt beroende av Gud och människor. Det här  andas hopp. Bra texter. Glad pingst hörni! Nästa år tror jag att jag ska fira lite mer ordentligt.

Under tiden, Låt ropen skalla, Guds ande är utgiven år alla!

Resist the rasist utan hat & resignation

Tja! Ny skribent igen. Alice är namnet, 20 år är åldern, studier är den officiella sysselsättningen och Jesus är Herren. Underjorden började locka mig mot den svarta vägen för några år sedan och det faktum att jag nu får vara skribent här på bloggen gör mig väldigt glad.

 

Jag tänker mycket på motstånd och på hur vi som kristna ska praktisera motstånd. Att det behövs människor som ställer sig upp mot världens skit är det ingrn tvekan om. Vi behöver höja våra röster och skrika, vi behöver våga presentera ett alternativ.

Det är lätt att skrika slagord och vara rak mot dem en inte känner men det är jobbigt när vi plötsligt står öga mot öga med gamla vänner och tjafsar. Just nu har jag en lång facebook diskussion med en vän om att vara kristen och nationalist. Min vän och jag har verkligen olika åsikter och jag blir arg och ledsen när vi inte förstår varandra.

Mitt i detta dök en intressant sak upp. I vår diskussion kan jag inte bortse från det faktum att vi är vänner och bröta på med vilka argument som helst. Jag tycker för mycket om min vän för att göra något sånt eftersom jag antagligen skulle såra hen då. Först tyckte jag det var hämmande, jag kunde inte gräva en skyttegrav och öppna verbal död-köttar-eld mot min kompis.

Det kanske låter mjäkigt av mig att vara diplomatisk i en sån här diskussion men jag tror att vi vinner på att se våra meningsmotståndare som vänner. Att det kanske är vad Jesus menade när han sa att vi ska ”älska våra fiender och be för dem som förföljer oss”. Att älska the local smygrasist, vapendealer eller – håll i dreadsen nu – polis* är inte att acceptera ondska, det ger inger snarare en starkare längtan att bekämpa onskan. Vi vill ju liksom inte att våra vänner ska vara onda. Att min meningsmotståndare också är min vän hindrar mig från att verbalt puncha hen i ansiktet eller mejja ner hen med skarpslipade argument. Istället måste jag anstränga mig för att vi ska kunna mötas, förstå varandras perspektiv och hjälpa varandra vidare i tanken.

”Know your enemy” heter det. Förstår vi hur våra ”fiender” tänker, förstår vi vad är rädda för och vilka deras intentioner egentligen är så hjälper det oss att bli mindre dömande och vi får en bättre chans presentera alternativa lösningar för dem.

Sen är det klar att vi måste ha guts att säga emot och markera tydligt när vi inte håller med. Även om det kostar en vänskap. Att ärligt leende kunna säga som bandet Psalters:

”Come on patriots – you can bring your flags,

we’re washin’ feets and need some rags

Cops & soldiers you can come too –
lay down your guns & c’mon thru”

 

Peace! /Alice

* Detta resonemang rör sig på indivisnivå. På en strukturell nivå så tror jag vårt motstånd lär se annorlunda ut. Poliskåren som institution rymmer exempelvis inte mycket gott. Men pilatara.. banne mig de måste älskas sönder.

Fader vår

198372_523669264357833_832853497_n

Rebecca Davidsson bidrar med en tolkning av Fader vår, formulerad i egna ord utifrån en bibelskoleuppgift och en utmaning att gå utanför bekvämlighetszonen och dela med sig av texten.