Pingsten innebär egendomsgemenskap

Pingsten är den mest ofirade högtiden i Sverige även bland kristna, och när till och med många pingstvänner firar kanelbullens dag mer än pingstdagen är det tydligt att vi har ett problem. Det måste vi ändra på, eller hur? Inte genom att starta någon konstig tradition där man hänger upp små eldstungor i träd och äter duvformade chokladpraliner – utan genom att intensivt be för den Helige Andes utgjutande. Pingsten, som den beskrivs i Apostlagärningarna 2, är upprepningsbar, och det är fantastiska nyheter för den sovande kyrkan i Sverige.

När den Helige Anden blev utgjuten i Apg 2 skedde en explosion av Andens mirakulösa gåvor – tungotal, helande, profetior mm. – och även av Andens karaktärsdanande frukter – kärlek, glädje, frid mm. Dessa frukter stannar inte som en mysig känsla inombords utan innebär en radikal livsstil. På pingstdagen praktiserade de första kristna egendomsgemenskap, de utjämnade klyftan mellan rik och fattig, samtidigt som de utförde tecken och under. Karismatiken förenades med fattigdomsbekämpning.

Jebiwot och mötesledaren dr. Owour

Teresa Jebiwot föddes helt blind och saknade hornhinna, hon kunde inte ens se dagsljus utan hade levt hela sitt liv i konstant mörker. Hon gick på Chepsigot Special School for the Blind i Kenya. 2010 besökte hon ett väckelsemöte som hölls i Kisumu, sydvästra Kenya (nära Viktoriasjön). När mötesledaren utropade att Jesus helar blinda ögon kunde hon plötsligt se.

Teresa undersöktes av ögonspecialisten dr. Agnes Maiyo på Itendistriktets sjukhus. Maiyo hade undersökt Jebiwot tidigare och bekräftat att hon hade varit helt blind. Nu kunde hon konstatera att Jebiwot hade en hornhinna, något hon inte kunde förklara. Hon genomförde flera tester som bekräftade att Jebiwots syn var helt återställd, och hon behövde inte längre gå på blindskola.

Dr. Agnes Maiyo

Jebiwots helande blev känt i hela Chepsigot och i många områden runt omkring, och flera lärare på blindskolan samt medlemmar i Jebiwots församling kunde bekräfta att hon hade varit helt och hållet blind. Arrangörerna för väckelsemötet dokumenterade det hela och publicerade det i tidningen Repentence and Holiness Magazine, decembernumret 2010.

Jag tycker det är så vackert: det är inte lätt att vara blind i ett så fattigt land som Kenya, men Guds undergörande kraft grep in och gjorde det ingen biståndsorganisation kan göra. Teresas helande utgör en nutida parallell till Bartimeus helande i Markus 10:46-52. Han var en ”blind tiggare” som var på desperat jakt efter Jesus, och när Jesus botade honom skedde tre saker: För det första, folk utropade ”Hoppsan, Gud finns.” För det andra, Bartimeus kunde se Guds fantastiska skapelse. För det tredje, han behövde aldrig mer tigga. Jesus bröt fattigdomens bojor i den Helige Andes kraft.

Detta var det centrala i Jesu verksamhet. I Matteus 11 står det att ett gäng kom fram till Honom och sade: ”Johannes Döparen undrar om du är den som skulle komma [dvs. för att frälsa oss och ge oss evigt liv] eller om vi skall vänta på någon annan.” Jesus svarade dem: ”Gå och säg till Johannes vad ni själva har sett och hört: Blinda ser, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda uppstår och för de fattiga predikas ett glädjens budskap.” (v. 4-5). De tecken som visar att Jesus är Messias är för det första att Han gör mirakler och för det andra att Han gör de fattiga glada. När Han påbörjade sin verksamhet gick Han enligt Lukas4 ini en synagoga, lyfte upp bokrullen med Jesajas profetior och började citera kapitel 61 och applicera profetian på sig själv: ”Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig till att predika glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet och predika ett nådens år från Herren.” (v. 18-19)

En uppdelad kyrka

Kyrkan har ofta delat in sig i olika grupper som ignorerar viktiga delar av Evangeliet. Vissa kristna talar mycket om den Helige Andes smörjelse och att ge syn åt de blinda medan de predikar ett glädjebudskap för de rika snarare än de fattiga, och de ägnar inte mycket energi åt att ge frihet åt de förtryckta. I slutändan kommer de, likt församlingen i Korinth, tappa bort kärleken så att deras längtan efter Andens gåvor inte blir något annat än ett sug efter en spektakulär show. I andra hörnet har vi kristna som engagerar sig för fred, rättvisa och miljö men som inte ägnar sig åt det karismatiska, och även om flera av dem tror att Gud i teorin kan göra under ser de det inte i sina egna liv och anstränger sig inte för att det ska realiseras. När de inte ser Guds kraft i vardagen kommer de i slutändan få en svag tro och ägna väldigt lite tid åt Bibelläsning, bön och evangelisation.

Jag har rört mig mycket i båda dessa grupperingar och upptäckt att de har samma favoritbibelställe – men de läser det helt olika – nämligen Apostlagärningarna 2. Antingen läser man om under eller om egendomsgemenskap. Och det är underbart på alla sätt när vi ber och arbetar för samma karismatiska intensitet som på pingstdagen, men om vi inte också praktiserar egendomsgemenskap uppväcker vi bara halva pingsten.

Egendomsgemenskap

Då tar vi och läser Apg 2, kontexten är att den Helige Ande slagit ned som en atombomb så att 120 lärjungar talar på alla möjliga språk vilket väcker folkets uppmärksamhet så att Petrus kan hålla en eldig pingstpredikan för dem som uppmanar dem att vända om från sina synder och låta sig döpas i Herren Jesu Namn vilket 3000 av dem gör så att den första församlingen bildas som därefter skildras på följande sätt: ”De höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna. Och fruktan kom över alla, och många under och tecken gjordes genom apostlarna. Alla troende var tillsammans och hade allting gemensamt. De sålde sina egendomar och allt vad de ägde och delade ut till alla, efter vad var och en behövde. Varje dag var de endräktigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och höll måltid med varandra i jublande, innerlig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av allt folket. Och Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta.” (Apg 2:42-47).

När man upptäcker att ens församling inte är lika fantastisk som urförsamlingen kan man reagera på två olika sätt: antingen börjar man omedelbart be och arbeta för att ens församling ska bli mer Biblisk eller så börjar man argumentera för att urförsamlingen var någon slags abnorm avart som utgör ett extremt undantag för hur en församling ska se ut. Detta gäller framför allt egendomsgemenskapen. På något sätt menar man att anledningen till att Lukas beskriver egendomsgemenskapen så detaljerat i Apg 2 och än mer detaljerat i Apg 4 inte är för att andra församlingar ska ta efter utan för att folk ska förstå att apostlarna, som hade fått personlig undervisning av Jesus i flera år och alldeles nyss blivit döpta i den Helige Ande, gjorde något som Jesus och den Helige Anden inte tänkte sig att de flesta församlingarna ska ägna sig åt. Man påstår att Jerusalem var ensamma om att praktisera egendomsgemenskap.

Kyrkofädernas vittnesbörd

Det vet vi dock att de inte var. Didaché, en kyrkoordning skriven ca år 90, säger: ”Du skall inte vända dig bort från den som behöver utan ha allt gemensamt med din broder och inte säga, att det är ditt eget. Ty om ni har gemenskap i det oförgängliga, hur mycket mer bör ni inte ha det i det förgängliga!” (Did. 4:8). Justinus Martyren (100-165) skrev: ”Vi som värdesatte rikedomens och ägodelarnas vinst, lägger nu vad vi har i en gemensam hög, och delar ut till alla som lider nöd.” (Första apologin 14). Tertullianus (160-225) skrev: ”Vi som är ett hjärta och en själ tvekar självklart inte att leva i egendomsgemenskap. Vi har allt gemensamt – utom våra hustrur.” (Apologi, kap. 39). Lukianos, en grekisk satiriker som levde på 100-talet, skrev: ”Kristna föraktar alla ägodelar och delar dem inbördes”. (Perigrinus 13).

Den tidiga kyrkan levde i egendomsgemenskap därför att på den tiden läste man inte bara vad Jesus sa, man lydde Honom också. I Lukas 12:33 sa Han att Hans lärjungar ska sälja vad de äger och ge åt de fattiga, då kommer de få en skatt i Himlen. Många västerländska kristna vill inte ha den skatten, de vill behålla sin skatt här på jorden istället. Till dem säger Jesus i Matteus 6:19-21: ”Samla inte skatter på jorden… samla er skatter i himlen… ty där er skatt är, där kommer ert hjärta att vara.” Folk argumenterar: ”Visst har jag många ägodelar och mycket pengar, men det kan jag ha, för jag sätter dem inte högre än Gud, jag är inte slav under pengarna. Jag kan behålla mina pengar för mitt hjärta är hos Gud.” Det håller inte av två anledningar: För det första, där din skatt är kommer ditt hjärta att vara, du kan inte ha skatter på jorden och ha ditt hjärta i Himlen. För det andra, oavsett vad du känner för dina pengar måste du hjälpa de fattiga. Jesus sade aldrig ”sälj vad du äger” utan att lägga till ”och ge pengarna åt de fattiga”. 16 000 barn dör varje dag av hunger. Vi vet hur hemskt de fattiga har det, vi vet att organisationer som Läkare utan gränser och Unicef lindrar nöd och räddar liv, och vi har resurser att ge av. Om vi trots detta inte hjälper de fattiga syndar vi. 5 Mos 15:9 säger att synd kommer vila på oss om vi inte hjälper de fattiga när vi kan.

Radikalt

Det här är radikal undervisning, för Bibeln är en radikal bok, inspirerad av en radikal Gud som vet vad de fattiga går igenom och känner de 16 000 barn som kommer dö idag. Jakobsbrevet 5 säger att de fattigas rop har nått Herren Sebaots öron, ”så lyssna ni som är rika, gråt och klaga över de olyckor som kommer att komma över er.” (v. 1). Plötsligt inser man att alla människor är syndare, att ingen finns som gör det goda. Men Jesus har dött för alla våra synder, Han älskar oss och förlåter oss när vi vänder om från våra onda gärningar. Han försonar oss med Gud och ger oss den Helige Anden som fyller oss med Guds kärlek till människor. Och när man verkligen älskar de fattiga står man inte ut med att behålla rikedomar för sig själv. Det var det som skedde på pingstdagen. De första kristna ”var ett hjärta och en själ, och ingen enda kallade något av det han ägde för sitt, utan de hade allt gemensamt.” (Apg 4:32). De utgjorde en kärleksfull enhet, och sann enhet innebär inte bara ekumeniska rådslag och hopslagna samfund utan egendomsgemenskap. Och detta ska förenas med karismatiken, det finns inte på något sätt en motsättning. När den Helige Anden kommer vill Han nämligen inte bara göra så att vi profeterar och utför mirakler – Han vill uppväcka hela pingsten. Amen.

Annonser

1 kommentar

  1. Spännande Micael!
    Jag tror mycket på egendomsgemenskap. Att våga se kommuniteter och lokala församlingar som ”radikala samhällen”, som experimenterande med att leva gudsriket, leva ickevåldet. Då reduceras kommuniteter och församlingar inte till instrument för något annat, till ett medel för ett fjärran mål (gudsriket är snarare nära rumsligt).
    Förutom brytningen med det instrumentella så blir egendomsgemenskapen också en brytning med duktig-radikal-livsstil. Lösningen är inte individen, att individen lever radikalt. Utan att vi tillsammans experimenterar med att leva goda samhällen, leva gudsriket, leva kristi kropp.

    Micael: Den tidiga kyrkan levde i egendomsgemenskap” ”I Lukas 12:33 sa Han att Hans lärjungar ska sälja vad de äger och ge åt de fattiga,”

    Micael: ”Det vet vi dock att de inte var. Didaché, en kyrkoordning skriven ca år 90, säger: ”Du skall inte vända dig bort från den som behöver utan ha allt gemensamt med din broder och inte säga, att det är ditt eget.”


Comments RSS TrackBack Identifier URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s