Är jag galen?

Lite nu och då så händer det att tanken slår mig: är jag helt galen? Är det jag som är tokig att sträva efter det jag strävar efter? Är jag helt ute och cyklar? Är det alla andra som har rätt, kanske är jag på fel väg?

Jag går ändå omkring och tror (tyvärr ofta bara i huvudet) att en snubbe slutade vara död för 2000 år sedan och att han går att lära känna idag och är den ende mästare som är värd att följa. Jag tror ändå att ett annorlunda liv är möjligt, att en annorlunda värld är möjlig. Jag tror ändå att Gud kommer att vinna tillslut över all ondska och död och regera över allt och allt i alla. Jag tror ändå att allt detta gör att det redan nu är möjligt att leva annorlunda, som om den där Guden redan regerade. Att förlåtelse, försoning, kärlek och rättvisa är möjlig redan nu och värt att arbeta för redan idag.

Men så går jag och handlar och inser att jag inte alls handlar som om jag trodde på ovanstående. När jag lämnar på dagis så verkar det inte vara någon skillnad på mig och de andra föräldrarna. När jag träffar mina vänner som inte delar min tro så är jag ofta så feg, varför vågar jag inte visa och berätta mer om den där Jesus jag älskar?

Som om inte detta inte vore nog, är det inte alltid jag känner att kristna syskon förstår min tro. Att prata om tron som något att öva sig i, inte bara något att ha i huvudet. Att prata om att Jesus utmanar inte bara oss som individer utan också maktstrukturer och politik väcker ofta många frågor och oförstående.

Så vad gör man när dessa tankar kommer?

Jag gör några saker.

Jag ringer en vän. En vän som kan säga sanningen till mig även om den är obekväm. En vän som kan påminna mig om att jag inte är helt väck (än i alla fall…).

Jag går i gudstjänst. I bönerna, i liturgin blir jag påmind om den stora berättelsen om en älskande Gud som kallar ett annorlunda folk genom sin son och som utrustar det folket med sin ande. Jag får delta i bönerna, ge av mig själv, lämna över mig själv till Gud och ta emot Kristus i bröd och vin.

Jag läser en bok, jag lyssnar på en podcast, jag sjunger en sång. Det är mina små vardagssaker som jag försöker göra nu och då för att de centrerar mig. Det är mina speciella små saker som funkar för mig.

Vad gör du för att inte tappa tron eller glöden?

Annonser

4 kommentarer

  1. jag delar dina tankar! och behöver också bra knep för att klara av det. gudstjänstrutin, nattvard hemma varje torsdag, sjunga sånger som talar sant, träffa medkonspiranter att peppa och be med…såna grejer håller mig på rätt kurs.

  2. bönen, gemenskapen och läsningen. ofta hittar jag nytt hopp när man träffar syskon och ser att man inte är ensam. ibland kan även en titt på omvärlden få mig att komma ihåg varför jag valt den här vägen. då känns det hoppfullt att det finns ett alternativ!

  3. Har du läst något om själens dunkla natt, och sånt? Det är ett uttryck som har kommit att få stå för den känsla jag tror alla troende känner någon gång, då det känns som att Gud tystnar och tar sin hand ifrån oss.

    Om du gillar mysticism och sånt kanske du vill kolla på det här:

    http://www.catholictv.com/shows/default.aspx?seriesID=43&videoID=522

  4. Låt min kommentera med vår 2000-åriga påskhälsning.

    KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN!
    iI SANNING UPPSTÅNDEN !

    Jörgen
    hel Anna av Novgorods Ortodoxa församling


Comments RSS TrackBack Identifier URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s