Alla kristna är feminister?

Det här är något smått revolutionerande – en kvinna bloggar på Kristen Underjord! Jag tackade stolt och glatt ja till erbjudandet om att få bidra med mina tankar och tar nu risken att bli bortförklarad endast för den gråa schablonen jag fyller genom att skriva om jämställdhet det första jag gör. Skitsamma.

Egentligen är det här inget jag brinner för. Det är sedan jag börjat studera teologi som något hänt. Det kan vara den påtagliga bristen på kvinnliga föreläsare, författare och föredömen i den teologiska världen som väcker känslor i mig. Jag muttrar åt de grabbiga kommentarerna vid lunchen, förfasas över hur mycket de kvinnliga studenterna har svårare att få tjänster än de manliga efter studierna. Även om jag blivit ”den arga feministen” på skolan känner jag mig mer sårad än ilsk. Min ärliga fråga ”Är inte alla kristna feminister?” har blivit ett stående skämt på skolan. Jag tänker att det här är ännu en orättfärdiga boja vi måste lossa.

Jag vill akta mig för att göra offer av några som inte alls uppfattar sig som offer. Verkligen. Samtidigt verkar det oundvikligt att vi som kristna skulle undsluppit att ta med den ojämlika maktstruktur som skapar orättvisor och diskriminering i samhället in i vår gemenskap. Min egen erfarenhet säger samma sak; kvinnor har inte lika förutsättningar som män i den kristna gemenskapen, kvinnor värderas lägre, t.ex de gåvor som brukar ses som specifikt kvinnliga. Länge har den kristna gemenskapen präglats av mönster som placerar kvinnor, utifrån just kön, inget annat, lite under männen liksom. Men Bibelns presenterar en annan syn på Guds rikes-gemenskapen: här är ingen jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är vi ett i Kristus Jesus (sjukt bra!). Varje kvinna är en individ med sina egna erfarenheter och villkor, men det vi har gemensamt är vi alla måste förhålla oss till den hierarki som ordnar kvinnor under män. Det jag menar med feminism är att kvinnor ska vara likställda med männen, och kanske borde det inte heller finnas några sådana maktstrukturer överhuvudtaget. Ett gott föredöme i det här, som i allt annat, är Jesus – han vakade inte över sin egen jämlikhet med Gud utan underordnade sig frivilligt. Möjligtvis är det enda sättet att uppnå jämlikhet att göra detsamma, att frivilligt underordna sig.

En annan fråga är förstås hur det ska se ut i den nya sociala ordningen som Jesus Kristus praktiserade och inbjuder oss alla att delta i. Jag står ödmjuk inför de åsikter som finns bland kristna, att Gud lagt ner en ordning där kvinnor underordnar sig. Tro inget annat. Jag tror också att en ordning som Gud skapar är god. Fast så var det den där bojan jag ändå tycker skava… alltså vill jag skapa ett samtal. Finns det inom den kristna gemenskapen strukturer som ger kvinnor sämre förutsättningar, låter kvinnor få/ta sig mindre plats och värderar kvinnors egenskaper och insatser lägre än männens?
Hur kan vi tillsammans uppmuntra kvinnor i den kristna gemenskapen?

Frid och fred!
/Maja

Annonser

20 kommentarer

  1. Åh vad roligt med en kvinna här i underjorden!
    Jag håller med dig i sak Maja men skulle samtidigt vilja tillägga att min erfarenhet är samtidigt att församlingsliv ofta betonar klassiskt kvinnliga sidor! Fikasamtalen, bibelsamtalen, dela med sig av sina känslor, är-det-nåt-speciellet-vi-ska-be-för-samtalen… Det är mindre sällan man gör något praktiskt ihop (många av mina manliga vänner samlas kring något praktiskt, typ tv-spel, fotbollsmatch osv.).

    Ett strukturellt problem jag har tänkt på är ledarkulturen i gemenskaper jag varit del av. Ofta är ledarskapstänk och struktur hämtat ifrån mandominerade områden i samhället (företagsvärlden) där vissa värden lyfts fram som är traditionellt manliga. På så sätt kan det bli så att kvinnor som är ledare inte lyfts fram eller måste förändra sig på ett sånt sätt att man passar in i ramen för hur en ledare skall vara. Och de kvinnor som får ledarposition kanske har flera klassiskt manliga drag vilket gör att allt går i cirklar.

  2. Tja, vi kan ju börja med att sluta kalla oss feminister. Hur kan vi jobba mot ett mer jämställt samhälle när vi utgår från kvinnans perspektiv hela tiden? För att uppnå jämställdhet måste vi börja se varandra som individer, vilket är svårt att göra med begreppet feminism. Det undanröjer inte könsklyftan. Varför inte börja kalla oss för parilister, från latinets ‘parilis’, likvärdig? Det är ett könsneutralt begrepp.

    Skrev ett blogginlägg om detta förra året inför EU-valet. Kika gärna.

    • Johan, din invändning om att inte använda feminism är en klassisk sådan. Den kommer relativt ofta också från män. Det är också en radikal missuppfattning att feminism handlar om något slags ”kvinnligt perspektiv”. Att prata om ”kvinnliga perspektiv” är väl i sig en motsats mot det feminismen vill uppnå?

      Radikal jämställdhet och ett samhälle där de patriarkala strukturerna rensas bort är liktydigt med just feminism, och jag ser ingen anledning till att avskaffa det ordet. Feminism, liksom anarkism och pacifism, är en ideologi som alltid kommer vara jobbig för de privilegierade att hantera. Det kommer vara jobbigt för pratiga män att vara tysta när kvinnor eller annars tysta män tar ton, precis som det kommer vara jobbigt att inte kunna ringa till polisen när slagsmål bryter ut på bussen. Vi behöver alla lära om oss och vissa av oss behöver ibland ta ett kliv tillbaka. Det är vad jag tror. Feminism FTW!

  3. Nyfiket: Maja, var pluggar du teologi?

    • Hm, det är inte meningen att svartmåla min skola på något sätt. För det mesta trivs jag bra där, och jag tycker det finns en medvetenhet bland både personal och elever. Jag tror att alla teologiska utbildningar får kämpa med det här – och inte bara de utan alla gemenskaper med kristna.

  4. Maja. Preach it. Några tankar. Alltför långa;

    -min erfarenhet är att jag som man har blinda fläckar när det gäller detta, trots att jag (oftast) tror att jag är medveten. Både män och kvinnor drabbas av den patriarkala ordningen, tror jag, men på olika sätt. Därför tror jag det är viktigt att du och andra kvinnor som sett detta och längtar efter en friare värld delar med er av era erfarenheter och berättar vad ni ser, även om det kan vara ruskigt obekvämt.

    -jag tror inte att talet om (ömsesidigt) underordnande är tillräckligt. Det är också viktigt att betona mer offensiva dygder som frimodighet, mod, kamplust, vilja att ta plats, och att avslöja hur dessa gåvor ofta har berövats kvinnor i kyrkan.

    -sen funderar jag just nu mycket över arbetsdelning-specialisering och andliga gåvor. Min känsla är att undervisningen om ”gåvor” (åtminstone som den praktiseras i kyrkorna av idag) bidrar till att cementera förtryckande strukturer. Under- och överordning motiveras med gåvo-termer. (I sin tydligaste form: Jag bestämmer, för jag har en ledargåva och det har inte du.)

    Hoppas att kvinnor kommenterar på ditt inlägg också. Eller kanske det är säkrast att vi låter männen hantera detta med feminism så det inte går över styr?

  5. Bra skrivet!

    Ett stort problem i kyrkan ar att vi inte pratar om jamstalldhet overhuvud taget. Trots att kyrkan lange har kampat for rattvisa, verkar man fortfarande ignorera den orattvisa som drabbar kvinnor just for att de ar kvinnor.

    I en del kyrkliga sammanhang ar det Istallet vanligt att fnysa at feminister, overbetona skillnaderna mellan man och kvinnor och ta for givet att kvinnorna i forsamlingen hellre vill vara barnledare eller baka till kyrkfikat istallet for att tex. hjalpa till med ljud och ljus.

    For att bryta konsmonstrena i kyrkan och ge alla, man som kvinnor en chans att utvecklas till sin fulla potential, maste vi borja ta upp det har i vara forsamlingar och borja samtala om hur kyrkan blir mer jamstalld.

  6. Jag vill också se fler tjejer som kommenterar… Kanske inte detta är ett forum som passar? Ett fikasamtal vore nog bättre 😉

  7. Har just skrivit om våldtäkterna i Örebro och vårt ansvar till det inträffade, lite feministiskt är det allt.
    http://reclaim–life.blogspot.com/2010/10/valdtakt-inte-bara-valdtaktsmannens.html

  8. Ursäkta, men varför måste något vara på ett visst sätt bara för att det står i bibeln? Att använda det som undanflykt för något som i grunden är fel har använts av alla från slavdrivare till kolonialister till missionärer, och nu av de som anser att kvinnor står under män. Att blint följa en skrift ställer bara hinder i vägen för kärleken och rättvisan.

  9. Det samhälle vi har växt upp i har aldrig direkt främjat det Gud säger genom Jesus. Vi människor har alltid haft liten eller stor påverkan på hur samhället skall utvecklas. De som har haft stort inflytande och haft stor påverkan på vårt samhälle har inte varit Lärjungar till Jesus Kristus utan följt villoläror i dess helhet. Dvs att dessa ”stora män” har följt vad de själva vill och inte följt Guds vilja genom Jesus Kristus.

    Utifrån detta har Maja rätt, kvinnor har inte främjats lika mycket som männen inom nästan alla samhällsaspekter fram tills denna moderna tid. Där vi i Sverige börjar ge samma rättigheter och skyldigheter till både man och kvinna, men bara ”nyligen” börjat. Med tiden kommer detta ändras mer och mer.

    Däremot inom kyrkorna och församlingslivet kommer vi inte närmare Guds vilja såvida vi inte tar oss närmare Jesus Kristus. Gud talar om att vi skall underordna oss varandra, som människor och som man och kvinna (främst inom ett äktenskap). Efesier 5:21-33, Titus 2:1-5 samt 1 Petrus 3:1-12.

    Så allt gick och blev fel från första början då ”stora män” med egna ambitioner fick styra och ställa. Men vi som vet sanningen och är världens salt har väl inget annat att säga än att: ”Samhället följer inte Jesus, och för oss som följer Jesus är det jämställdhetensväg att gå och underordna oss varandra i kärlek.”

  10. Amen! Men själv har jag slutat kalla mig feminist sedan jag förvägrades mat enbart för att jag är man. Försöker använda ordet ekvivalist istället, säger mer om vad jag tycker och ingen behöver läsa in ”alla-är-egentligen-precis-likadana-och-är-de-inte-det-får-de-ta-och-bli-det-med-detsamma”-¨åsikter, och inte heller ”alla-män-är-våldtäktsmän”

    • klipp snopp klippe klippe klipp snopp. 🙂

      jag tror iofs det finns poänger med att jobba seperatistiskt ibland, men det kanske inte var det du syftade på Calle?

      • se då krypa våldtäktsmän upp ur vrårna, upp ur vrårna.

        Men det var inte den gången jag syftade på, det har jag bearbetat klart nu. Får inte kallsvettningar varje gång jag ser en tjej med sax längre.

  11. Maja, bra att du finns här. Dels för att jag har funderat huruvida Kristen Underjord är en helt manlig företeelse, men framför allt för att det du skriver är bra och viktigt.

    Jag har funderat en del kring rädslan för att benämna detta problem – ”Hej här kommer feminismen och raderar ut gudagivna olikheter och förtrycker män”. Visst är det ett dike, men från min synvinkel är vi som kyrka inte riktigt där, utan snarare det motsatta. Ett dike där det talas om ”talare” och ”kvinnliga talare”, där Guds gåvor begränsas av våra förutfattade meningar om hur människor ska bete sig.

    Och jag kan inte nog uttrycka hur mycket jag håller med Malina. Kvinnoförtrycket är en rättvisefråga, så låt oss ta med den i våra böner och vårt handlande. Själv upplever jag mig inte särskilt förtryckt som enskild person/kvinna, men jag kommer aldrig kunna förneka att mina systrar överallt i världen blir systematiskt nedtrampade, både av stat och kyrka. Risken för diket att betona kvinnans värde för mycket blir i kontrast till prostituerade i Etiopien och ensamstående mödrar i Uganda inte riktigt lika skrämmande.

    Mindre dike, mer Gudsrike helt enkelt. Inklusive kvinnor.

  12. ”….att frambära glädjebud till de betryckta
    och ge de förkrossade bot,
    att förkunna frihet för de fångna,
    befrielse för de fjättrade,
    att förkunna ett nådens år från Herren….”

    Välbekanta ord och en daglig utmaning – vare sig man är kvinna eller man, slav eller fri….

    Väl medveten om mitt eget ansvar och min egen synd i frågan, så tror jag att mycket handlar om att förändra vårt beteende i vardagen – alltifrån skämten kring vissa bibeltexter (hm….), till att inte säga ifrån när någon annan blir förtryckt (vare sig det handlar om kön, nationalitet eller så tråkiga omständigheter som att råka vara på fel plats). Var borde förtryckets bojor vara brutna, om inte i kyrkan? Var borde befrielsen finnas, om inte i kyrkan?

  13. […]  -Maja på Kristen Underjord, ”Alla kristna är feminister?” […]

  14. En radikalfeministisk reflektion skulle kunna vara att när de äntligen ber en kvinna skriva här så frågar de en som inte har särskilt djupa kunskaper om feminism. Så kan man också lira boll.

    • Nej det har jag inte. Jag tror också att en anledning till att så få kvinnor kommenterar och säger sin åsikt på till exempel kristen underjord är för att man tänker att man måste vara expert på ämnet i fråga…

  15. De flesta av oss som hittar hit verkar vara överens om att detta är en viktig fråga, och som jag förstått vår frikyrkohistoria har det alltid varit en viktig fråga för oss – var inte baptisterna de första som gav kvinnor lika rösträtt i Svenska organisationer? Bröt sig inte Örebromissionen (som nu ingår i EFK) ut ur baptistsamfundet mycket på grund av frågan om kvinnliga evangelister? Personligen har jag min inspiration i denna fråga från Buber och hans perspektiv att inre förringa människan till sina egenskaper – där man/kvinna egenskapen är så stigmatiserande, (fast kanske inte lika stark som etnicitet och hudfärg?)

    Det är en fråga om makt… vi (vita) män har fått makt genom de patriarkala strukturerna (och de (post)koloniala strukturerna). Men Jesus upphäver inte makten eller hierarkierna – inte än i varje fall. Han vänder dem uppochner. Där herren tjänar slaven. Jesus upphäver inte sin ställning, utan fortsätter ”ojämnställdheten” när han utser Petrus till ledare. Men på samma sätt som det många av Jesu efterföljare var viktiga för slaveriet avskaffande tror jag att vi har ett kall att göra upp med patriarkatet.

    Är det inte en makt som krävs för att motarbeta patriarkatet? Kan jag genom de orättfärdiga snedfördelningarna som gett mig mer makt än kvinnor upphäva dem? Eller måste kvinnorna ta den kampen, skapa världen på nytt till en makt som är fördelad på mer rättfärdiga grunder? Blir vår välmenande vänlighet snarare ännu mer passiviserande för kvinnor?

    Rent praktiskt är nog den väg som ligger framför mig (oss) att försöka hantera min (vår) vilja till makt i detta syfte. Vi kanske ska försöka hantera de starka drifterna innom oss, och be om nåd att att få en starkare vilja till efterföljelse.


Comments RSS TrackBack Identifier URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s