reserapport från israel/palestina

————–
Under två veckor i september besökte Tomas tillsammans med festivalen Frizons ledningsgrupp Palestina och Israel. Det här är några av hans intryck därifrån. (bläddra ner för bilder)
————————————————————-

Jag skulle vilja berätta så mycket om de upplevelser och möten jag fick
när jag för ett par veckor sedan besökte Palestina och Israel.

Jag vill berätta om Awad som av israelisk militär tvingats sitta i sin
varma bil i tre timmar för att ta sig från jobbet den dag vi träffade honom.

Jag vill berätta om Isac som fick sitt badrum stormat av israelisk
militär när han duschade och sedan tvingades upp på taket för att spana
efter eventuella krypskyttar.

Jag vill berätta om mannen i Hebron som hittade sin fru ihjälskjuten av
israeliska bosättare på taket under tvättlinan.

Jag vill berätta om skolbarnen på FN-skolan som blev beskjutna av
israelisk militär i flyktlängret Aida utanför Bethlehem.

Jag vill berätta om fader Firas i Zababdeh som tvingades ta av sig sitt
kors och sina kläder i en checkpoint för att en israelisk soldat ville
se om han bar på bomber.

Jag vill berätta om den israeliske soldaten som hatade
militärtjänstgöringen men som inte vågade sluta på grund av det hat som
finns mot avhoppare.

Jag vill berätta om Heliga Birgitta-systrarna i Bethlehem som under
andra intifadan upplät klostret till skydd för palestinier som flydde
för sitt liv från den israeliska militärens kulor.

Jag vill berätta om den sjuåriga flickan i Bilin som, under beskjutning
av tårgas och gummikulor, varje vecka demonstrerar för frigivningen av
sin pacifistiske far som i snart ett år suttit fängslad för att han
visat folk vilka vapen den israeliska militären använder.

Jag vill berätta så många berättelser. Men det är svårt att göra det så
det blir levande.

Istället vill jag berätta att jag först nu verkligen förstår hur våld
föds. Våld föds genom våld. Och våld kommer nästan alltid ovanifrån.
Från gevärskulor som bärs av poliser och militärer.

Jag ber till Gud att israelerna ska befrias från sin djävulska
militarisering och sin djupa rädsla för sina grannar. Och jag ber till
Gud att palestinierna blir befriade från förtryck och från sin egen
spirande nationalism.

– Tomas

I Palestina råder stor vattenbrist. På de flesta håll finns bara vatten att tillgå från tankbilar och kranar under ett par timmar en gång
i veckan. Detta samtidigt som de israeliska bosättningarna på kullarna ovanför de palestinska städerna har vatten 24 timmar om dygnet och ofta swimming pools. Detta är en bild från en kvinna som samlat vatten i ett flyktingläger i Nablus på Västbanken.


Den israeliska armén och ockupationen möter motstånd från den palestinska befolkningen. Ibland våldsamt sådant. Ibland från terrorister. På bilden ser vi en palestinsk terrorist som, efter att ha kastat sten mot soldater och muren, får ett hostanfall av den tårgas som armén svarat med.


Där det nybyggda huset tidigare stod fanns ett hus som demolerades av den israeliska militären i jakt på terrorister. Det stod i vägen för pansarvagnarna och revs av den anledningen. De boende i huset varnades inte i innan, men de flesta hann ut. En familj gjorde inte det och dog i rasmassorna. På husväggen finns en minnestavla där orden ”vi glömmer aldrig – vi förlåter aldrig” står skrivna.


Flickan som varje vecka demonstrerar för att få sin pappa släppt ur israeliskt fängelse. Hon är sju år gammal.


Den israeliska militären använder smarta vapen. På bilden syns Nassir som visar märken från ett vapen som är till för att inte göra för
stor skada på byggnader, utan främst på människor. Vapnet kallas för ”nail bomb” och innehåller således spikar som tränger in i de kroppar som befinner sig i närheten. Bilden är tagen i ett flyktingläger i Nablus.


I Hebron skyddar flera tusen israeliska soldater ett par hundra extremt våldsamma bosättare. Här stoppar dom en helt fredlig demonstration mot bosättarnas våld och ockupationen.

Annonser

idéerna kommer inte frälsa världen

Jag läser mycket böcker, jag analyserar mycket argument, jag läser mycket mer texter på nätet och jag diskuterar det jag läst med mina vänner, främmande människor på krogen eller i kyrkan, har föredrag, samtalskvällar och diskussioner. Jag predikar mycket med ord, jag läser bibeln.

Jag gillar organic church, emerging church, anabaptism, post-strukturalism, fornkyrkotext samlingar. Jag gillar anarkism och anti-hierarki.

Jag läser mycket, tänker mycket. Jag gillar ickevåld…

 

som idé.

 

Jag gillar gästfrihet

 

som idé

 

Jag gillar rättvisa, jämnställdhet, enkelhet, deltagandekultur

 

som idéer.

 

Men det är aldelles för lätt att jag bara läser böcker och slukar idéer om detta och detta, om att va kyrka i en postmodern tid, om att söka leva lärjungaskap, om att vi skall ta Jesus undervisning som vägledande för oss idag. Och så stannar det där. Till och med idéer om HUR detta skulle gå till stannar oftast där, som en slags hypotes att teoretiskt testa.

 

Kära pappa! Rädda mig undan min skolträning där jag är allt för bra på att teoretiser, kritisera och analysera, men som inte tränat mig på att kramas, bråka, lösa konflikter och förlåta.

 

Visst teoretiskt kan jag tänka att även texter och tankar är praktiker, absolut. Men de ger ändå allt för sällan genomslag i min livsstil, i min livsföring.

förlåt världen

 

och ironin finns där, du läser nu en text.

Alla kristna är feminister?

Det här är något smått revolutionerande – en kvinna bloggar på Kristen Underjord! Jag tackade stolt och glatt ja till erbjudandet om att få bidra med mina tankar och tar nu risken att bli bortförklarad endast för den gråa schablonen jag fyller genom att skriva om jämställdhet det första jag gör. Skitsamma.

Egentligen är det här inget jag brinner för. Det är sedan jag börjat studera teologi som något hänt. Det kan vara den påtagliga bristen på kvinnliga föreläsare, författare och föredömen i den teologiska världen som väcker känslor i mig. Jag muttrar åt de grabbiga kommentarerna vid lunchen, förfasas över hur mycket de kvinnliga studenterna har svårare att få tjänster än de manliga efter studierna. Även om jag blivit ”den arga feministen” på skolan känner jag mig mer sårad än ilsk. Min ärliga fråga ”Är inte alla kristna feminister?” har blivit ett stående skämt på skolan. Jag tänker att det här är ännu en orättfärdiga boja vi måste lossa.

Jag vill akta mig för att göra offer av några som inte alls uppfattar sig som offer. Verkligen. Samtidigt verkar det oundvikligt att vi som kristna skulle undsluppit att ta med den ojämlika maktstruktur som skapar orättvisor och diskriminering i samhället in i vår gemenskap. Min egen erfarenhet säger samma sak; kvinnor har inte lika förutsättningar som män i den kristna gemenskapen, kvinnor värderas lägre, t.ex de gåvor som brukar ses som specifikt kvinnliga. Länge har den kristna gemenskapen präglats av mönster som placerar kvinnor, utifrån just kön, inget annat, lite under männen liksom. Men Bibelns presenterar en annan syn på Guds rikes-gemenskapen: här är ingen jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är vi ett i Kristus Jesus (sjukt bra!). Varje kvinna är en individ med sina egna erfarenheter och villkor, men det vi har gemensamt är vi alla måste förhålla oss till den hierarki som ordnar kvinnor under män. Det jag menar med feminism är att kvinnor ska vara likställda med männen, och kanske borde det inte heller finnas några sådana maktstrukturer överhuvudtaget. Ett gott föredöme i det här, som i allt annat, är Jesus – han vakade inte över sin egen jämlikhet med Gud utan underordnade sig frivilligt. Möjligtvis är det enda sättet att uppnå jämlikhet att göra detsamma, att frivilligt underordna sig.

En annan fråga är förstås hur det ska se ut i den nya sociala ordningen som Jesus Kristus praktiserade och inbjuder oss alla att delta i. Jag står ödmjuk inför de åsikter som finns bland kristna, att Gud lagt ner en ordning där kvinnor underordnar sig. Tro inget annat. Jag tror också att en ordning som Gud skapar är god. Fast så var det den där bojan jag ändå tycker skava… alltså vill jag skapa ett samtal. Finns det inom den kristna gemenskapen strukturer som ger kvinnor sämre förutsättningar, låter kvinnor få/ta sig mindre plats och värderar kvinnors egenskaper och insatser lägre än männens?
Hur kan vi tillsammans uppmuntra kvinnor i den kristna gemenskapen?

Frid och fred!
/Maja

De heligas gemenskap

Medan vissa kristenunderjordare får sina tankar och artiklar publicerade i fina tidskrifter som NOD så får vi andra hanka oss fram på distriktsnivå. Denna lilla artikeln publicerades i EFS i Sydsveriges distriktstidning Livsluft nyligen. Håll till godo!

De heligas gemenskap
I den apostoliska trosbekännelsen (apostolicum) säger kyrkan tillsammans att vi tror på ”de heligas samfund”. I en nyare ekumenisk översättning säger man ”de heligas gemenskap”. Dessa små ord är lätta att inte stanna upp inför, speciellt när man bett dem många gånger. Men de utgör den yttersta identiteten för den kristna kyrkan i världen. Nya testamentets författare är tydliga med att tilltala de troende som heliga. Gör gärna en genomläsning av NT eller sökning på ordet och se hur ofta de troende kallas just heliga.

Helig betyder avskild, annorlunda eller satt åt sidan. En helig gemenskap är alltså en gemenskap som är kallad att vara en annorlunda gemenskap. Kyrkan är avskild åt Kristus, kallade att leva annorlunda liv, liv i Kristi efterföljd. ”Ni skall vara heliga, ty jag är helig” påminner Petrus sina åhörare om i sitt första brevs första kapitel. Det är ett eko från Guds ord till Israels folk i 3 Mos 19:2. På samma sätt som Guds folk i det gamla förbundet var kallade att vara annorlunda, att tillsammans vara ett tecken för världen på ett annat sätt att leva tillsammans (en annan politik), så är det nya, utvidgade Gudsfolket, kyrkan, kallade till samma sak. Att kyrkan är helig handlar inte om att den är felfri eller perfekt utan att Gudsfolkets yttersta identitet ligger i att de är avsklida, kallade att vara annorlunda.

Kallade till helighet
Vad innebär det då att som gemenskap leva annorlunda liv? Vari ligger det annorlunda? Här går svaren isär beroende på hur vi väljer att se på kyrkans gemenskap. I vår tid, som är en splittrad tid, ser jag två dominerande sätt att se på kyrkan. Den är endera en retreatplats dit vi går en timme eller två en gång i veckan för att ”komma undan” livets stress och krav och hämta kraft och få stillhet. Eller så är det ännu en fritidsförening att engagera sig i, inte olikt bokklubben eller fotbollsföreningen. I båda fallen förpassas kyrkan till ”fritidsdelen” av våra liv och är skiljt från de andra sfärerna hemmet, jobbet/skolan, dagis osv.

Jag tänker mig församlingslivet som ”vårt gemensamma liv” för det är endast då bibelns undervisning ger mening för mig. Kyrkan, det är de som tillhör Kristus, som följer Kristus och som tillsammans försöker att gestalta ett annat sätt att leva. Detta nya sätt att leva kallas ”det eviga livet” eller livet i ”Guds rike”. Det är ett LIV som innefattar alla delar av vår existens. Hur vi lever tillsammans, hur vi tar beslut, hur vi hanterar makt, våra pengar, våra fiender och konflikter sinsemellan, vittnar om Kristus. Det annorlunda med kyrkan är att vi, med Andens hjälp, först och främst är trogna mot Kristus, hans person, hans verk och hans undervisning. Det är där vår främsta lojalitet ligger. Inte hos marknaden, regeringen eller samhällstrender.

Vi behöver varandra
Att bekänna sig till de heligas gemenskap utmanar också vår individualistiska förståelse av tron. En personligt bekänd tro är något oerhört positivt och någon som EFS betonat och fortfarande betonar med rätta. Men det finns en stor risk att personlig blir individuell och sedan privat. De heligas gemenskap utmanar oss att se oss själva som del i en större helhet. ”Min tro” blir ”vår tro”. Ett liv i Kristi efterföljd kan inte levas isolerat från andra troende, från den stora kroppen, ifrån Kyrkan. Livet i Kristi efterföljd är mer omfattande än endast mitt personliga liv och mina personliga val.

Förenade med Gud genom Kristus
Med Andens hjälp, kraft och stöd, lever kyrkan, de heligas gemenskap, mitt i en trasig värld. Där, mitt bland missbruk, ensamhet, hopplöshet, främlingsfientlighet, obetalda räkningar, svek från vänner, är kyrkan, själv påverkad av samhällets trasighet, kallade att tillsammans gestalta en annorlunda gemenskap. En gemenskap som är för världen vad Kristus är för oss, som offrar sin kropp och blod för att ge andra liv. En gemenskap som inte har föreställningar om försoning, förlåtelse och frälsning utan som förkroppsligar det. En gemenskap som förvaltar och förmedlar vad det innebär att vara förenade med Livets Herre själv. Eller för att avsluta med lånade ord:

I stormiga tider,
bland töcken och grus,
en skara dock skrider
mot himmelens ljus.
Dess hopp och dess härlighet
världen ej ser,
men före går Herren,
men före går Herren,
ja, före går Herren
med segerns baner.

psalm 59:2 i den Svenska Psalmboken.

att komma vidare

nå.

vad ska kristen underjord göra?

va tycker ni vi är bäst på?

varför läser ni vår blogg? kommer till virustälet? eller annat?

ska vi fortsätta?