Rasister i regeringen är inget nytt

Över gårdagskvällen och under natten uppdaterades det med sorgsna statusuppdateringar, arga blogginlägg och upprörda mail. SD har kommit in i riksdagen, och kanske regeringen…

Mina vänner, det är bra att ni är upprörda över att det finns rasism i maktens korridorer, men… trodde ni verkligen att rasismen inte funnits där innan? Under flera år har papperslösa flyktingar, de som växt upp i miljonprogramsförorten och de som råkar ha andra seder och bruk än vad som uppfattas normalt, stängts ute, mobbats, diskvalificerats, diskrimineras, dödats, misshandlats… endast av den enkla anledningen att dem inte verkar ha samma ursprung som ”en vanlig svensk” eller inte råkar vara medborgare i Sverige. Detta mina vänner är rasism, och det är inget nytt med det.

Att SD nu sitter i maktposition, ger oss kanske en ny glöd att kämpa mot den här rasismen, bra i så fall. Men om det blir SD som är fienden och inte rasismen, ja då är kampen helt i onödan.

Lämna nu hoppet till att makthaveriet och 4deårs avlatsröstningen skall kunna stoppa rasismen, forma gemenskaper som släpper in, välkomnar, stöttar, gör aktioner, lever ut, festar in, ett annat system… och gör det fort.

för det har suttit rasister i regeringen i aldelles för många år.

(soundtrack till inlägget: Svenska Akademien – Framåt)

Annonser

visa på ett annat system

Anti-rasistisk valinsamling!

Ge 100:- för varje % Sd får i valet till Ingen människa är illegal

http://www.ingenillegal.org, Pl.g.472543-8

(Sprid ordet!)

Härskarringen och Kyrkan (ur senaste Nod)

Artikeln har tidigare publicerats i tidningen Nod.

Härskarringen och kyrkan

Som en postmodern reggaelyssnande hedning som försöker följa Jesus och som växt upp inom Svenska Kyrkan och tillslut prästvigdes för tjänst i den samme förvånar jag mig själv med vilken kärlek den anabaptistiska traditionen har hjälpt mig att få en teologi för hela livet. Genom denna rörelses bidrag till kyrkohistorien har jag och många vänner funnit hjälp att hitta tillbaka till ett politiskt engagemang som är församlingsbaserat, socialt och samtidigt högst fokuserat på Jesus Kristus.

När jag blev övertalad av min lärare att läsa John Howard Yoders bok Jesu politik2 trodde jag den inte om så mycket. Jag hade inget större hopp att finna mer hjälp i denna utläggning av Jesus och hans budskap än vad jag fått i mina tidigare sammanhang. Frågorna om hur bergspredikan skall läsas och vad som är församlingens roll i världen, var för mig frågor utan tillfredsställande svar. Varken lutherska eller karismatiska varianter av två-regementsläran hade övertygat mig. Inte heller folkkyrkotanken eller pietismen gav mig någon hjälp i orienteringen. Jag var ganska nöjd med att Jesus hade dött för mina synder och en tro på att evangeliet handlade om syndernas. Guds rike var för mig bara en synonym till himlen, och då tänkt som platsen dit de troende kommer efter döden.

Nu skall jag inte säga att Jesu politik gav mig alla svar. Men boken rörde om mig och min teologi, och Yoders utläggning av Lukasevangeliet fick frågorna att landa i sitt rätta sammanhang. Genom en politisk läsning av evangelietexten, som inte väjde för det politiska språket, fick jag en smäll som fördjupade evangeliet för mig.

Jag tror fortfarande att det handlar om syndernas förlåtelse, men evangeliet är så mycket mer än så: Guds Rike är nära.  Genom att våga ta Jesus politiska språk på ser vi hur församlingen är kallad att leva ut ett annat rike, ett annat system än världens riken.  Och då får mina frågor sin rätta plats. De blir nya utgångspunkter för ett utforskande, istället för hinder på vägen, som måste förklaras bort.

Dagens kyrka befinner sig i ett landskap som liknar den tidiga kyrkans mer än vad vi kanske tror. Därför finns det en gnutta hoppfullhet i kyrkans marginalisering i vårt samhälle. För i marginalerna, i öknen, kan vi hitta vår väg igen. Det blir lättare för oss att ta den tidiga kyrkans radikala avståndstagande av makt, våld och rikedom på allvar, jämfört med när vi levde i det så kallade enhetssamhället, där alla som föddes i Sverige blev medlemmar i kyrkan. Vi kan, om vi vågar, ta vår kallelse på ett annat och större  allvar. Se att vår roll som kyrka (och då menar jag inte som organisation utan som människor) inte handlar om att ha makt. Vi kan bli befriade från kampen om makten och kan koncentrera oss på att leva ut Bergspredikan. Det kan man aldrig göra utifrån en maktposition.

Under min tonårstid var jag engagerad i djurrättsrörelsen, blockerade porrbutiker, engagerade mig i olika vänsterorienterade rörelser och i antirasismen. Idag är jag fortfarande engagerad för djuren, mot porr, mot rasism och jag finner mig ofta stå på samma sida som folk inom vänstergrupperingar. Men något har förändrats. För där jag förut kände mig hemma så känner jag mig nu oftare som en främling.

Varför har det blivit så?

Jag tror det går tillbaka på frågan om Makt.   Under samma tonårstid läste jag Tolkiens Sagan om Ringen. Där är Härskarringen den starkaste symbolen för makt. Med ringen i sin hand får bäraren otrolig makt. Utan att definiera ringens kraft mycket mer än så, fångar Tolkien ändå det grundläggande i mänsklighetens kamp mot ”de andra”.  Med ringen får vi makt att göra det vi vill – varför då inte söka vinna den här ringen?  Jo, för att ringen alltid korrumperar. Ringen tjänar inte bärarens syften, utan bäraren tjänar ringens. Sådan är maktens natur.

Den kristne anarkisten Jacques Ellul uttrycker kyrkans roll i förhållande till makten så här: ”Kristna måste finna sig i att andra härskar över dem och att deras liv just nu fungerar som ett offer, vilket pekar tillbaka på Jesus Kristus.”3  Som människor har vi alternativ. Vi kan, likt Boromir, välja att försöka ta Härskarringen och försöka använda den för våra syften. Vi är ju de goda! Vi är inte Sauron eller Hitler, vi kommer inte korrumperas av makten! Gud ställer oss faktiskt inför ett val:  Vi kan välja att ta ringen och vi kan välja att inte ta ringen. Vi kan välja makten, eller välja att låta den gå oss ur händerna. På så sätt ger Gud oss den yttersta friheten.

Men även om vi kan välja makten, betyder det inte att detta är vår kallelse. Vi får som kristna, som kyrka, finna oss i att det inte är vår uppgift att styra världen. Vår uppgift är att peka tillbaka på Jesus, att vara tecken på Guds rike, ett rike som personifieras av snickaren från Nasaret. Världen kommer alltid vara världen. Vi kan leva i en demokrati, och där ha alternativet att försöka bli statsminister, eller leva i en diktatur och ha alternativet att göra en väpnad revolution. Men vi bör i båda fallen finna oss i att detta inte är vår kallelse. Jesus kallar oss som får in bland vargar, inte som drakar in bland vargar.

All teologi eller kyrklig retorik som bygger på effektivitet, inflytande och önskan att styra världen, om än så bara vår lilla del av världen, är oförenlig med den Gud som kallar oss att ta vårt kors på oss och följa.

Alla de grupperingar som jag till viss del sympatiserar med, vill inte ta makten. Men de vill på något sätt, allt som oftast, använda maktens medel för att nå sina mål. Även anarkisterna glömmer bort sitt avståndstagande från makt allt för ofta, och övergår till makt i dess renaste form: våld.

Jag tror att det alternativ som presenteras för oss kristna, det som är vår kallelse, handlar om att forma och formas av små vardagsnära gemenskaper, som Anden har börjat blåsa liv i. Istället för att försöka ta makten och lagstifta fram Guds Rike, kan vi genom att leva i marginalerna finna att Guds Rike finns där hela tiden: nära.

Som kyrka bär vi aldrig riket, vi utforskar det. I livet tillsammans så får vi chans att se Bergspredikan bli kött och blod i en kropp. En kropp som inte bär ett svärd, utan som likt sitt ursprung, sitt huvud, bär ett kors och har sår.  En kropp som tvättar fötter, förlåter och älskar ”de andra”. En gemenskap som ser ut som Jesus.

Då har vi några frågor att försöka svara på:  Hur ser en gemenskap ut som formar oss till att se ut som Jesus? Vilka praktiker formar oss till detta? Vilka medel används för att nå dit? Hur undviker man fördömande och elitism? Svaren tror jag ligger närmare i vardagsnära relationer som i förlåtelse lär sig leva med varandra och stödjer varandras kamp och längtan i kärlek. I de stora övergripande gemenskaper där vardagslivet är långt borta och man inte kan vara ansvariga för varandra i kärlek, fungerar det sämre. För där känner man helt enkelt inte varandra.

Som alltid så lever vi som kyrka i en frestelse att allt för mycket följa med tidsandan.  Idag verkar det som om ungdomar är allt mindre engagerade i partipolitiken och allt oftare i utomparlamentariska grupper, eller i enfråge-grupper som Ingen Illegal och Djurens rätt. Speciellt på vänsterflanken ser man hur fokus har skiftat bort från parlamentet och ut på gatan och i vardagen. Är min och mina vänners längtan efter en nära vardagsliv i Jesus efterföljd en reflektions av tidsandan? Eller är det så att vi utforskar en helt annan berättelse, som kommer med goda nyheter till såväl stenkastande AFA anhängare som till Fredrik Reinfeldt? En kallelse att avstå från våld och makt och sluta upp i den dans och rymd som trummats på och dansats till sedan fredsfurstens fötter trampade jorden? Kanske inte så mycket i palatsen, men i rännstenen och i marginalerna?

Jag väljer hoppfullt att tro det senare.

att inte delta i kröningen av kejsaren..

Jesus svarade: ”Mitt rike hör inte till denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag.” /Joh 18:36

in company of janne

att välja arbete i ett annat system

Med min egen församlingsbakgrund var det självklart, att man sökte sig till gudstjänsterna i en kyrka på den plats, där man hade sitt arbete. Men om firman ville förflytta en till någon annan stad, eller om man fick ett bättre arbete någon annanstans, gav man sig iväg. Och på den nya platsen sökte man upp en annan församling. Arbetet påverkade dagligen människors liv. Församlingslivet, gemenskapen med de troende, gjorde det inte. Jag fick också intryck av att Andens ”gåvor” förknippades med personliga förutsättningar.
[…]
Mitt arbete fick mindre betydelse för mig, när jag förstod att Gud ”‘gav människorna gåvor’ …för att utrusta de heliga för deras tjänargärning, så att Kristi kropp blir uppbyggd” (Ef. 4:8, 12). Med andra ord: de gåvor Gud ger oss är direkt knutna till Kristi kropp – den ska uppbyggas, den ska fungera, den ska växa i mognad. Nya testamentet betonar starkt att gåvorna inte är till för att en enskild individ ska bli en framgångsrik affärsman eller räknas till höginkomsttagarna eller bli känd som en framstående konstnär, utan för att uppbygga en skara människor som förhärligar Jesus Kristus. Detta är grunden för det kristna livet, och detta måste ligga bakom mina beslut som rör arbete och yrke.

/Neta Jackson, Gemenskap i en söndrad värld, s184f

Är det självklart att församlingen ska vara med i den enskilde medlemmens beslut när det gäller yrkesval och arbetsplats? Själv har jag väldigt sällan (aldrig?) hört om någon som fått sluta sitt jobb för att få vara kvar i en församling, eller om någon som lyft frågan till den kristna gemenskapen när det gäller ett beslut om nytt jobb på annan ort. Har Jackson en poäng eller är hon fel ute?

röstar på ett annat system

Så du menar att du inte röstar för att så att säga det inte finns något parti som passar dina värderingar och du vill inte rösta på det rådande systemet, och skulle det finnas ett parti som passa dina värderingar skulle det innebära att det inkluderar att inte sitta i maktposition, så det går inte?

– precis

(ur en längre konversation jag var med om idag)