anton: myten om ”nationen” vs den nya gemenskapen

Under våren har jag, med stor behållning, läst Greg Boyds ”The Myth of A Christian Nation”. Boken, som är skriven i church_state1amerikansk kontext, gör upp med många av de myter om staten som kyrkan (alltför ofta) svalt med hull och hår. I tider då nationalromantiken blomstrar, och en mer extrem variant av ”vi och dom”-tänk uppstår mellan stater och folkgrupper kan det vara på sin plats att lyfta några tankar kring hur man kan se på nationstillhörigheten.

När Jesus kallar oss till sig, är det till en ny gemenskap, där grupptillhörighet/nationalitet har spelat ut sin roll (Gal 3:26-28). Här spelar inte heller vår tidigare politiska tillhörighet någon större roll, bland Jesu lärjungar rymdes både statstrogna (Matteus, även kallad Levi) så väl som motståndsmän (Simon seloten). Våra gamla, värdsliga, indelningar i ”vi” och ”dom” gäller inte längre, i Kristus blir vi ett (en ”ny skapelse” 2 Kor 5:17).

I idén om nationen handlar det mycket om att skapa en stark ”vi”-känsla, och att odla myten om den egna nationen som ”överlägsen” andra (även om detta inte alltid är uttalat, eftersom det inte är särskilt PK). För att skapa denna känsla används traditioner och festdagar kring minsta gemensamma nämnare som motiveras med att de är ”svenska traditioner” och ”så här gör/är vi svenskar”. Detta behöver i sak inte vara fel (även om jag personligen är starkt tveksam till nationaldagsfirande etc.),men om Guds folk låter sig definieras av nationella intressen och tillhörigheten till en viss nation tar överhanden växer sakta men säkert en uppdelning och ett främlingsskapande mot andra nationaliteter fram.

En annan myt som figurerar är den om att en stat kan vara ”särskilt utvald” av Gud, ja, till och med instiftad av Gud själv. Om vi får höra kallelser till krig från överheten med motiveringen att det ”sker enligt Guds vilja”, och att ”Gud har utvalt oss (nationen) till att bekämpa ondskan”, gäller det att ha skillnaden mellan Guds folk och en särskild nations intressen klar för sig. Jesus är den som en gång för alla bekämpat ondskan, på korset, och en dag ska återupprätta skapelsen efter sin vilja, en skapelse där ingen ondska och ingen djävul finns mer. Detta kan aldrig en nation åstadkomma i sig själv! (Dessutom sa väl Jesus något om att älska sina fiender…)

Tvärtemot vad myten om nationen vill göra gällande, finns inga premisser i Bibeln för vad som är en ”god nation”, och således bör vi hålla oss restriktiva till överheten även om den verkar göra ”gott”. Om vi tänker att vi bor i en ”rättfärdig nation”, och som goda medborgare låter denna fortsätta sälja vapen till krigszoner eller upprätthålla orättfärdiga lagar, har vi gått på myten och bör lyssna till Johannes ord om att ”dra bort från [Babylon] … så att ni inte deltar i hennes synder och drabbas av hennes plågor” (Upp 18:4).

Låt samtalet fortsätta, och om du vill få mer djupgående utläggning kring de olika myterna så rekommenderas den i inledningen nämnda boken varmt!

Annonser

11 kommentarer

  1. jag tycker hauerwas pratar bra när han snackar om tonto(kommer jag ihåg rätt?)-principen. när nationen talar om ett ”vi” så ska kyrkan passa sig för att vara en del av det ”vi-et”

  2. jag tycker att hauerwas har rätt när han snackar om tonto(kommer jag ihåg rätt?)-principen. dvs att när nationen talar om ett ”vi” så ska kyrkan passa sig för att vara en del av det ”vi-et”.

    • låter som en sund inställning!

  3. Vart kan man beställa den boken ifrån (inom Sverge)?

  4. Om vi älskar Gud av hela vårt hjärta – hur kan det då finnas plats för nationen i hjärtat?

  5. Ja, det finns många myter kring (national)staten som vi sällan reflekterar över. William Cavanaugh har på ett övertygande sätt klätt av myten om staten som frälsare (bl a i sin bok Theopolitical Imagination, som jag har recenserat här http://cruciformphronesis.blogspot.com/2009/04/myth-of-state-as-saviour.html). Det är en myt som vi dagligen möter i den politiska och kulturella retoriken om att vi måste hålla isär politik och religion, och att det finns en inbyggd våldsbenägenhet i religionen (som nationalstaten kan rädda oss från).

    • Ooops, det kom visst felaktigt med en högerparentes i länken till recensionen…

  6. […] att lyfta en del frågor kring hela den här prylen. Att Svenska kyrkan (vilket i sig är ett olyckligt namn) fortfarande, separationen från staten för tio år sedan till trots, styrs av valda […]


Comments RSS TrackBack Identifier URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s