Återkommande när jag det senaste året har samtalat med olika vänner om kyrka, lärjungaskap och kristenhetens framtid är frågan om överlåtelse/hängivenhet och den rastlösa generation jag själv tillhör. Hur kan vi forma (hållbara) kristna gemenskaper när det ingår i vårt tänk att, liksom i tecknandet av mobilabonnemang, endast ge en begränsad bindningstid (eller helst ingen alls)? Det är svårt att lova saker för lång tid: man kan ju ändra sig, något roligare kan dyka upp eller så kan jag helt enkelt tröttna. Ett tänkande som inte helt oväntat går stick i stäv med erfarenheten från de som gått före: i beslutet att stanna oavsett dagsform eller känslor ligger ett stort värde (jmf. Athanasios som avsattes och drevs på flykten av sin egen kyrka fem gånger men inte gav upp utan återvände varje gång).
Inte sagt att man krampaktigt ska hålla sig fast i ett osunt sammanhang bara för sakens skull, men det räcker att gå till mig själv för att se hur överlåtelseglöden snabbt falnar när det börjar bli lite ”jobbigt” eller ”tråkigt”. Jag tror inte det är någon tillfällighet att antalet personer som ger sig ut i korttidsmission idag vida överträffar de som är beredda att lägga ner hela sina liv i mission (ett antal som i Sverige tyvärr minskat betänkligt de senaste 50 åren).
Personligen är jag trött på min egen oförmåga att helt överlåta sig/stanna kvar, och blir ledsen över att tendensen är så spridd hos oss lärjungar. Hoppfull blir jag dock igen när jag träffar eller får höra om människor som gått in i långsiktiga engagemang (det må så vara kommunitet, församlingsgemenskap, mission eller något helt annat) och längtar efter att själv få göra det snart.
Håller du med om att bristen på långsiktighet är förödande för den kristna gemenskapen? Varför/varför inte?
Kristen underjord 
Jag tillhör dem som inte byter. Jag har bytt kyrka en gång, när jag konverterade till RKK för 21 år se’n och då hade jag funderat på saken i 15 år.
Rent praktiskt menar jag att tidegärden är ett effektivt vaccin. Den påverkas inte av vad jag känner för stunden utan bönens ord är givna och de är mestadels hämtade ur skriften. Vesper och Laudes (afton- och morgonbön) dag efter dag efter dag. Den bär genom de torra tiderna som egentligen är de som utvecklar gemenskapen med Kristus.
Bra och viktig post, det är verkligen en viktig beståndsdel om man vill vara trovärdig som ”ny rörelse”. Dettta var ju problemet med 70-talsrörelsen som jag ser det, att de inte höll ut när tidsandan och åldern ändrade sig. Vet inte om det är extra svårt för vår genaration, kanske. Det är viktigt iaf.
Jag tänker att det är viktigt att lära sig uthållighet och att stanna kvar men samtidigt att kunna fråga sig varför man är just där man är. en viktig ingrediens för mig är om det finns en tanke med varför kyrkan/församlingen existerar. Finns det ett mål eller ett syfte med den här gemenskapen? Om detta är något jag kan ställa mig under så kan man lära sig att gilla det runt omkring. En snubbe i den gemenskap jag är en del av sa en gång: ”Jag har mycket att säga om gudstjänsterna. Jag skulle vilja ha mer bibelkörer och annorlunda predikan men jag är kvar här för att jag älskar vår vision och jag ser att den ‘fungerar’.”
Apropå att hålla kvar när det går emot: Björn Horst skrev idag på sin blogg liknande tankar, han säger att han tänker hålla kvar i Svenska kyrkan så länge han lever, hur förfallen hon än är och blir, liksom Hosea höll fast vid sin otrogna hora till hustru: http://bjornhorst.wordpress.com/2009/05/11/svenska-kyrkan-det-lackande-skeppet/
Viktigt. Jag lutar försiktigt åt att det kan vara bra att på något sätt ge upp sin självbestämmanderätt när man joinar en gemenskap. Bruderhof, hutteriterna (anabaptister) och många kloster har ju livsstidslöften. En mildare variant är att gruppen inte ok:ar att man lämnar om inte alla är överens om att detta är Guds vilja. Detta förutsätter givetvis också att ingången i gruppen blir väldigt tydlig, kanske med novis-tid eller liknande.
en sådan föreslagen praktik minner (tyvärr!) om de missbruk som skett inom olika sekter, där medlemskapet inte kunnat avbrytas av egen vilja…men annars är det en intressant tanke.
jag märker av kommentarerna att inlägget uppfattades att främst gälla medlemskap i en specifik kyrka/samfund, och det var ju delvis det jag ville åt. men jag tänker också mer specifikt: när vi väl är medlemmar etc, hur ”aktiva” är vi då? tjänar vi gemenskapen när det passar eller oavsett dagsform? (nota bene: jag har full förståelse för att man lätt blir bränd av dåligt samvete och prestationsångest, det är inte där jag vill hamna, utan mer i en längtan efter en djupare överlåtelse till Kristi kropp, hur den än ser ut i de sammanhang vi står i!)
Anton. Vi behöver bli mer sekteriska på det sättet. Vi är för sekt-rädda, i synnerhet i Sverige. Hellre sekt än status quo. Man behöver inte associera till sekter heller, utan tex till familj och äktenskap…
Sen kan man ju förstås lämna en sådan gemenskap också. Många lämnar både kloster och sekter. Till skillnad från nationalstaten och andra sekter som man inte kan lämna utan att drabbas av svärdet…
är inte helt med på din linje, även om jag förstår tanken. dock känner jag mig själv för väl för att se hur lätt ett sådant system kan komma att missbrukas.
sen ligger det ju förstås en hel del i vad man lägger i ordet ”sekt” (antar att du inte ser sekten som en sluten grupp med en stark ledare vars vilja är lag), och tja, varför inte isf! så länge det finns en genomskinlighet i gruppen, där man inte är för stolta för att få tillrättavisning/undervisning av utomstående. det tror jag är avgörande för att hålla en sund gemenskap levande.
håller med.
Amen Jonas. Det har jag också tänkt på. Den första kyrkan var en sekt med dagens mått mätt. Det finns goda sekter. och sådana måste vi skapa.
Jag tänker att lämnandet inte är det viktiga i sammanhanget (däremed inte sagt att det inte är en viktig fråga) utan faktiskt vad man ställer sig under medan man är med i gemenskapen, hur skall det gemenskapen bestämmer få konsekvenser för medlemmarnas val? Kan jag gå emot gemenskapens konkreta vilja och fortfarande vara en del av gemenskapen, även om jag inte omvänder mig? Det är sådana frågor vi måste fundera kring, för det är svåra och lättantändliga ämnen.
Elof. Vad tänkte du på för typ av situation? Vi försöker praktisera konsensus, vilket för oss inte innebär att vi är överens om allt, utan att gemensamma praktiker endast förändrats då alla kommit överens. Gruppen kan därför inte genomföra några förändringar om inte alla är med på det. Gruppen är ju alla. Däremot skulle situationen kanske bli annorlunda om en person blir tillrättavisade enl Mt 18:15-, och inte omvänder sig eller blir övertygad. Är det mer sådana situationer du tänker på? Hur gör ni i Hammarkullen i båda dessa fall, tror du?
Jag tänkte nog inte så specifikt, tror inlägget lät mer som frågor till dig en allmäna frågor jag ville ha hjälp att fundera kring.
I hammarkullen är det svårt att säga, vi har bara börjat ta våra små första stamplande steg, så kan inte uttala mig om det.
tänkte nog mer på t.ex. om man bestämt en regel som folk gått in under frivilligt, t.ex. om långsiktighet, matlagning eller hur man skall tala till ett syskon, och sedan bryter mot detta.
Håller med!
Wilfrid Stinissen skriver:
”‘Se, jag gör allting nytt!’ säger Gud (Upp 21:5). Vi får ta det nya på allvar. Du får lita på att Gud ger dig nya möjligheter, visar nya vägar, ingjuter en ny längtan i dig. Det är något stort och vacker att ingenting i livet behöver vara stereotypt eller en upprepning av gamla mönster och klichéer. Ditt liv kan bli förnyat, och oupphörligt förnyas om och om igen.
Du blir visserligen kvar i samma livsomständigheter, till det yttre: i samma land, med samma man eller hustru. Men det är inte de yttre om ständigheterna som är avgörande, utan din instänning, ditt sätt att reagera på dem. Där finns möjlighet till ständig utveckling och förvandling.”