Elof: att misslyckas

Det är viktigare att lära sig hur man misslyckas än hur man lyckas. För när vi lärt oss misslyckas är vi inte längre rädda för nått, och då kan ingenting stoppa oss från att försöka lyckas.

Annonser

Elof: Att rösta eller inte rösta 2

IMG_0099IMG_0100

Anton:att rösta…

rösta

…eller inte rösta, det är frågan.

anton: myten om ”nationen” vs den nya gemenskapen

Under våren har jag, med stor behållning, läst Greg Boyds ”The Myth of A Christian Nation”. Boken, som är skriven i church_state1amerikansk kontext, gör upp med många av de myter om staten som kyrkan (alltför ofta) svalt med hull och hår. I tider då nationalromantiken blomstrar, och en mer extrem variant av ”vi och dom”-tänk uppstår mellan stater och folkgrupper kan det vara på sin plats att lyfta några tankar kring hur man kan se på nationstillhörigheten.

När Jesus kallar oss till sig, är det till en ny gemenskap, där grupptillhörighet/nationalitet har spelat ut sin roll (Gal 3:26-28). Här spelar inte heller vår tidigare politiska tillhörighet någon större roll, bland Jesu lärjungar rymdes både statstrogna (Matteus, även kallad Levi) så väl som motståndsmän (Simon seloten). Våra gamla, värdsliga, indelningar i ”vi” och ”dom” gäller inte längre, i Kristus blir vi ett (en ”ny skapelse” 2 Kor 5:17).

I idén om nationen handlar det mycket om att skapa en stark ”vi”-känsla, och att odla myten om den egna nationen som ”överlägsen” andra (även om detta inte alltid är uttalat, eftersom det inte är särskilt PK). För att skapa denna känsla används traditioner och festdagar kring minsta gemensamma nämnare som motiveras med att de är ”svenska traditioner” och ”så här gör/är vi svenskar”. Detta behöver i sak inte vara fel (även om jag personligen är starkt tveksam till nationaldagsfirande etc.),men om Guds folk låter sig definieras av nationella intressen och tillhörigheten till en viss nation tar överhanden växer sakta men säkert en uppdelning och ett främlingsskapande mot andra nationaliteter fram.

En annan myt som figurerar är den om att en stat kan vara ”särskilt utvald” av Gud, ja, till och med instiftad av Gud själv. Om vi får höra kallelser till krig från överheten med motiveringen att det ”sker enligt Guds vilja”, och att ”Gud har utvalt oss (nationen) till att bekämpa ondskan”, gäller det att ha skillnaden mellan Guds folk och en särskild nations intressen klar för sig. Jesus är den som en gång för alla bekämpat ondskan, på korset, och en dag ska återupprätta skapelsen efter sin vilja, en skapelse där ingen ondska och ingen djävul finns mer. Detta kan aldrig en nation åstadkomma i sig själv! (Dessutom sa väl Jesus något om att älska sina fiender…)

Tvärtemot vad myten om nationen vill göra gällande, finns inga premisser i Bibeln för vad som är en ”god nation”, och således bör vi hålla oss restriktiva till överheten även om den verkar göra ”gott”. Om vi tänker att vi bor i en ”rättfärdig nation”, och som goda medborgare låter denna fortsätta sälja vapen till krigszoner eller upprätthålla orättfärdiga lagar, har vi gått på myten och bör lyssna till Johannes ord om att ”dra bort från [Babylon] … så att ni inte deltar i hennes synder och drabbas av hennes plågor” (Upp 18:4).

Låt samtalet fortsätta, och om du vill få mer djupgående utläggning kring de olika myterna så rekommenderas den i inledningen nämnda boken varmt!

Kristen Underjord återvänder till Frizon 09

även denna sommar kommer Kristen Underjord ockupera en bit mark på Frizon festivalen tillsammans med tjeckerna i Tentwork, de blir seminarier, diskussioner, te, bibliotek, bartertown, baktaktsfest och mycket folk. Dessutom är årets nyhet att vi har en aldelles egen liten scen, där band som (håll i er nu): Tekla Knös, Svarteskerm. Nixon For president mfl. kommer spela..

Så har du än inte tjackat dina biljetter till festivalen är det dags!

Så här fint var det

Så här fint var det

anton: bindningstid?

stanna kvarÅterkommande när jag det senaste året har samtalat med olika vänner om kyrka, lärjungaskap och kristenhetens framtid är frågan om överlåtelse/hängivenhet och den rastlösa generation jag själv tillhör. Hur kan vi forma (hållbara) kristna gemenskaper när det ingår i vårt tänk att, liksom i tecknandet av mobilabonnemang, endast ge en begränsad bindningstid (eller helst ingen alls)? Det är svårt att lova saker för lång tid: man kan ju ändra sig, något roligare kan dyka upp eller så kan jag helt enkelt tröttna. Ett tänkande som inte helt oväntat går stick i stäv med erfarenheten från de som gått före: i beslutet att stanna oavsett dagsform eller känslor ligger ett stort värde (jmf. Athanasios som avsattes och drevs på flykten av sin egen kyrka fem gånger men inte gav upp utan återvände varje gång).

Inte sagt att man krampaktigt ska hålla sig fast i ett osunt sammanhang bara för sakens skull, men det räcker att gå till mig själv för att se hur överlåtelseglöden snabbt falnar när det börjar bli lite ”jobbigt” eller ”tråkigt”. Jag tror inte det är någon tillfällighet att antalet personer som ger sig ut i korttidsmission idag vida överträffar de som är beredda att lägga ner hela sina liv i mission (ett antal som i Sverige tyvärr minskat betänkligt de senaste 50 åren).

Personligen är jag trött på min egen oförmåga att helt överlåta sig/stanna kvar, och blir ledsen över att tendensen är så spridd hos oss lärjungar. Hoppfull blir jag dock igen när jag träffar eller får höra om människor som gått in i långsiktiga engagemang (det må så vara kommunitet, församlingsgemenskap, mission eller något helt annat) och längtar efter att själv få göra det snart.

Håller du med om att bristen på långsiktighet är förödande för den kristna gemenskapen? Varför/varför inte?

Elof: Det går?