anton: rapport från ”Gemenskap i en splittrad tid”

Tämligen nyss hemkommen från Örebro och helgen ”Gemenskap i en splittrad tid”, arrangerad av Korsvei, Nod och Örebro Missionsskola, tänkte jag delge lite reflektioner av vad som hände och sades.

Fredagskvällen inleddes med ett seminarium då Roland Spjuth delade några tankar kring gemenskap och omvärlden. Senare följde en skara på fem personer som levde/lever i olika typer av kommuniteter, och där även flera generationer fanns representerade, något som för övrigt var talande för hela helgen (av de 120 deltagarna gissar jag på att åtminstone en fjärdedel hade passerat 50-strecket). Aftonen avrundades med bön i Taizé-anda.

Lördagen inleddes med ett föredrag av Magnus Malm som med utgångspunkt i 1 Joh 1 pekade på några av Guds egenskaper, och hur dessa bör inkarneras i en kommunitet/gemenskap och vilka hinder som finns eller kan uppstå för oss på vägen. Efteråt blev det indelning i smågrupper om ungefär tio personer, där samtalet fortsatte. Här blev personligen den största behållningen att lyssna till de i gruppen som vart med förr; att ta del av deras erfarenheter och kamp. Eftermiddagen såg i princip ut på liknande sätt, men här koncentrerades samtalet kring tolv punkter som Malm formulerat, med sådant han ansåg var viktiga bitar för att de misstag som gjordes på 70-talet inte ska upprepas. Det blev först lite reflektioner i den större gruppen för att sedan återigen ges utrymme för vidare samtal i smågrupperna. Kvällen utgjordes av måltidsgemenskap, diabildsvisning från en resa till olika kommuniteter i Europa som gjordes 1976, öppen scen och en avslutande bönestund.

Idag, söndag, samlades vi till gudstjänst och sedan ett storforum med rubriken ”hur går vi vidare?”. Här blandades tankar på olika plan, men sammanfattningsvis fanns intresse för en liknande samling igen nästa år, och önskan om något slags nätverk mellan de befintliga kommuniteterna/kollektiven.

Helgen blev ett tillfälle då jag både bokstavligt och bildligt fick andas in frisk vårluft, då hela arrangemanget präglades av en stor ödmjukhet  inför den stora och viktiga uppgiften att gestalta Kristi kropp på jorden. Att få möta både äldre och yngre gav en dynamik i samtalen, och en uppmuntrande bekräftelse på att kommunitetsliv inte bara är en hajpad ungdomspryl, utan något som kan få gestaltas av alla olika åldrar. Det är med stort hopp om framtiden och med tacksamhet jag skriver dessa rader, och det ska bli mycket spännande att se vad Gud vill göra i och genom våra olika gemenskaper.

Ni som var där: komplettera gärna med era perspektiv !
Ni som inte var där: fråga gärna om ni vill veta nåt mer specifikt, de ovanstående raderna är bara en kort sammanfattning ur (det något bristfälliga) minnet.

Annonser

25 kommentarer

  1. kan du inte detaljera de hinder och problem malm snacka om?

    • ah nu är jag ju tyvärr inte en sån som antecknar saker å ting…men (fritt ur minnet) var det tre punkter han tog upp från 1 joh 1:
      * Gud blev människa för att återupprätta en brusten gemenskap -> vi är kallade att gestalta den gemenskapen och bjuda in människor. (problemet minns jag inte hur de var formulerat)

      * Gud är ljus -> vi ska leva i ljus (dvs öppenhet och sanning) -> problem: det är lätt att undvika sanningen, och en god princip för att upprätthålla öppenheten är att, likt bruderhof, ha som grundregel att aldrig prata negativt om någon annan i gemenskapen med andra, utan alltid först gå direkt till den enskilde. (ett av flera exempel)

      * den sista punkten tror jag hade med Gud som förlåter att göra, men här brister vidare utläggning….andra får hemskt gärna komplettera.

      • lite mer ljus har fallit över den första punkten, jag tror problemet var att vi lätt ser varandra som klättrare mot mer ”andlighet” (gnosticism, that is) och att detta kan bli ett problem om vi inte bejakar det mänskliga. vidare finns en risk att blanda ihop vår mänsklighet med synd, vilket kan leda till stora skador.
        typ så.

  2. Tack Anton – hade varit kul att vara med.
    Trots att jag har en del farhågor kring det som sker nu (alltsom ofta när jag talar med människor i landet så fascineras de mer av kommunitetstanken än Jesus själv) så är detta positivt. Ett ekumeniskt kommunitetsnätverk låter schysst!

    • just det var en viktig sak som återkom under helgen: att som i den benediktinska traditionen alltid ställa frågan ”söker du Gud” när vi närmar oss kommunitetstankarna. att kommunitet i sig inte är något ”högre syfte”, och malm utfärdade också en varning för att kommunitetsbyggande lätt kan bli avguderi. det var bla denna medvetenhet som gjorde att helgen gav mig mersmak.

      • va bra! viktigt. Gud välsigne Magnus Malm.

    • Jag kan hålla med om detta, jag saknade också ett tydligt fokus på Jesus o hans undervisning. Det vore trist om detta blev en ”enfrågerörelse”.

  3. Jag har haft lite samma tankar som du, David, men den här helgen kändes väldigt bra. Det var ödmjukt inför att alla inte måste bo i kollektiv, och klarsynt om att vi som gör det precis som alla andra lätt fastnar i avguderi (mitt ordval) av andra grejer än Jesus. Det togs upp både i smågrupperna och i Magnus undervisningspass.

    Några axplock från magnus eftermiddagspass-stencil som adresserar det du skriver ovan (jag hara inte frågat om lov, citaten tas ur sitt sammanhang, om nån hittar nåt som verkar konstigt så bör man först försöka få tag på stencilen, och om det inte går så bör man bli arg på mig, inte magnus):

    Ur punkt 5. ”…också här gäller novismästarens avgörande fråga till nybörjarna: si vere Deum quareit, om han verkligen söker Gud.”

    Ur punkt 7.” Att bygga en kommunitet blir oerhört lätt en väg till avguderi, där vårt projekt till slut står i vägen för Gud och människor…”

    Ur punkt 10. ”Det är absolut nödvändigt att krossa alla föreställningar om kommunitet som en högre form av lärjungaskap.”

    Ur punkt 12: ”Drivkraften i en kommunitet kan inte vara problemen – vare sig världens eller våra egna. Drivkraften måste vara godhet, en erfarenhet av Gud.

    ”Djupast sett handlar det inte om ett gensvar på världens individualism, eller på vår egen längtan efter gemenskap. Det som föds ur brist tenderar att föda brist och besvikelse, och blir kortlivat.

    ”Det enda som bär i längden är ett gensvar på Jesus Kristus, där gemenskapen blir ett sätt att tacka och tillbe honom.”

  4. Är lite nyfiken på reflektionerna kring 70-talets misstag. Vad gjorde dessa grupper för misstag, vaför splitrades 99% av alla gemenskaper? Vad kan vi kan lära oss av? Dök det upp några konkreta tips eller så från personer som var med under den tiden?

    • här fanns ju flera orsaker, men något som jag fångade upp var bl.a. att strukturer/visioner fick större fokus än människorna, vilket aldrig är bra. ytterligare en orsak som kom upp var att man från början hade Jesus i centrum, men att det skedde en långsam förskjutning där idealism och teologi kring livsstilsfrågor etc kom i centrum istället.

    • Under helgen handlade det mer om antydningar än tydliga förklaringar. Men förutom det anton pekar på här så tyckte jag mig här att förändrade familjesituationer var en orsak. När det kom barn och så. Pekka pratade också om hur karriären förändrade det hela. Malm tryckte flera gånger under helgen på vikten av att bejaka dom lokala församlingarna och inte se kommuniteten som en högre form av lärjungaskap, och gladdes över att dom inte ”bildade församling”. Själv undrar jag om inte just detta kan vara en orsak till att vissa kommuniteter rann ut i sanden – det är ju lättare att lägga ned något som inte är församling utan bara en form av efterföljelse bland andra likvärdiga.

      • Hans Sundberg (ledare för Vineyard i norden) brukar tala om samma problematik… Jesusrörelsen på 70-talet blev aldrig en församlingsplanteringsrörelse vilket i efterhand kan beklagas. Det var lite tabu att starta nya församlingar under 70-talet… om de etablerade samfunden öppnat upp för detta och stöttat nya initiativ hade den kyrkliga situationen i Sverige sett annorlunda ut idag.

  5. Det finns lätt ett romantiskt skimmer över 70-talet, och jag upplever att nästan alla kristna idag som var unga vid denna tid identifierar sig med Jesusrörelsen på ett eller annat sätt. Samtidigt finns ju extremt lite av detta liv i gemenskap kvar idag, om ens någonting. Tycker verkligen det är värt att luska lite i detta, vad som gjorde att efterföljelse i nära gemenskap inte fungerade för de flesta. Enligt min mening är det cyniskt nog det som vi främst har att lära av 70-tals vågen; vad som gick fel.

    Men intresant vad som kom upp i Örebro, om än mer subtilt; att det berodde på att komuniteterna inte var församlingar och att medlemmarna fick barn eller karriär. Dök det även upp andra skäl vid sammankomsten?

  6. Jag var inte där men det var kul (och oväntat) att träffa dig på tågstationen Anton! 🙂 Vi ses!

    Långa dagar och ljuva nätter/ Samuel Varg Thunberg

    • ja det var fint! vore nice att se dig in action nån gång.
      allt gott /a

  7. LITE BILDER FRÅN HELGEN:

    http://picasaweb.google.com/jakobsandin/09032022GemenskapshelgOrebro#

    • helt okej att du länkar till mina bilder. jag länkar ju till din rapport. bra skrivet!

  8. Genom hela kyrkans historia finns kommuniteter av olika slag. Mest uttalat var det på Irland från St Patrik fram till 700-talet, under den tiden var den iriska kyrkan organiserad med en kommunitet som centrum, den kunde vara celibatär eller bestå av gifta par. Efter 700-talet övergick irerna till den kontinentala modellen med biskopsstift.

    Men det finns en annan modell, obs att den inte står i motsats till kommuniteterna, och det är tanken på att dela ”vanligt folks” lott. Ensamhet, ekonomisk utsatthet, bostadsbrist, arbetslöshet, farliga arbeten, o.s.v. Det största projektet i den riktningen var de (franförllt) jesuitiska arbetarprästerna (läs: Broeckhoven, Egied van – Vänskapens sakrament).

    Kort uttryckt handlar det om att göra Kristus närvarande i helvetiska miljöer. Det är en missionsstrategi där det första steget är att etablera Kristi närvaro och få ”vanliga” vänskapsförhållanden med människorna. För deras egen skull, inte som missionsobjek. Och utan att leva i den trygga miljö som en kommunitet erbjuder. Att dela deras utsatthet.

    Än en gång: Det handlar inte om ett motsatsförhållande utan om komplementära sätt att leva Evangeliet i världen, att vara saltet. Att jag skriver det här i kommentaren är för att visa på ytterligare ett sätt att fullgöra vårt uppdrag. Ett sätt som är värt vår uppmärksamhet.

    Arbetarpräströrelsen har sin fortsättning i befrielseteologin.

    i Kristus
    Jörgen Thorhard

    • tack för detta perspektiv!
      en spännande tanke är att ha en kommunitet som bas för just denna typ av ”mission”? känns inte helt långt borta 😀

      • Instämmer,
        framförallt i funktionen som plats för vila, återhämtning och vidareutbildning.
        Ungefär som jägartrupperna har långt tillbakadragna baser för att vila upp sig mellan uppdragen bakom fiendens linjer.

        Det finns knappast någon ”rätt” organisationsform för kykan. Den är situationsberoende, uppdraget och ”stridsmiljön” bestämmer, den vanliga församlingen är en struktur som är baserad på bondesamhället. en vi har ju skådat allt från okeneremiterna till Tempelriddarnas militära organisation.

  9. http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=165767

    • …läste igenom först efteråt…och tänker att den kanske inte gjorde någon direkt klokare? tycker artikeln var oklar, inte minst sammanblandas begreppen kollektiv/kommunitet. jaja.

      • dessutom är titeln ”Unga lockas av ett radikalare alternativ” något missvisande, då det i min mening var många av de äldre som också var minst lika ”lockade”!


Comments RSS TrackBack Identifier URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s