Jesu politik

Jesu politik finns inte längre att få tag på på svenska, men våra medkonspiratörer i Kristna Pirater (som också lagt ut intervjun med elof och andra från Människor och Tro på youtube, har fixat fram en pdf på denna eminenta bok.

Den finns på denna länk: se till att ni skänker en slant till nått bra ändamål, eller om ni träffar översättaren bjuder honom på en god bit mat eller nått. Verbum äger inte längre rättigheterna och ingen ny utgåva av boken planeras, den är för värdefull för att folk inte ska kunna läsa den, så därför väljer vi att länka den. Vill du ladda ner den följ då denna länken

View this document on Scribd

Fred

anton: rapport från ”Gemenskap i en splittrad tid”

Tämligen nyss hemkommen från Örebro och helgen ”Gemenskap i en splittrad tid”, arrangerad av Korsvei, Nod och Örebro Missionsskola, tänkte jag delge lite reflektioner av vad som hände och sades.

Fredagskvällen inleddes med ett seminarium då Roland Spjuth delade några tankar kring gemenskap och omvärlden. Senare följde en skara på fem personer som levde/lever i olika typer av kommuniteter, och där även flera generationer fanns representerade, något som för övrigt var talande för hela helgen (av de 120 deltagarna gissar jag på att åtminstone en fjärdedel hade passerat 50-strecket). Aftonen avrundades med bön i Taizé-anda.

Lördagen inleddes med ett föredrag av Magnus Malm som med utgångspunkt i 1 Joh 1 pekade på några av Guds egenskaper, och hur dessa bör inkarneras i en kommunitet/gemenskap och vilka hinder som finns eller kan uppstå för oss på vägen. Efteråt blev det indelning i smågrupper om ungefär tio personer, där samtalet fortsatte. Här blev personligen den största behållningen att lyssna till de i gruppen som vart med förr; att ta del av deras erfarenheter och kamp. Eftermiddagen såg i princip ut på liknande sätt, men här koncentrerades samtalet kring tolv punkter som Malm formulerat, med sådant han ansåg var viktiga bitar för att de misstag som gjordes på 70-talet inte ska upprepas. Det blev först lite reflektioner i den större gruppen för att sedan återigen ges utrymme för vidare samtal i smågrupperna. Kvällen utgjordes av måltidsgemenskap, diabildsvisning från en resa till olika kommuniteter i Europa som gjordes 1976, öppen scen och en avslutande bönestund.

Idag, söndag, samlades vi till gudstjänst och sedan ett storforum med rubriken ”hur går vi vidare?”. Här blandades tankar på olika plan, men sammanfattningsvis fanns intresse för en liknande samling igen nästa år, och önskan om något slags nätverk mellan de befintliga kommuniteterna/kollektiven.

Helgen blev ett tillfälle då jag både bokstavligt och bildligt fick andas in frisk vårluft, då hela arrangemanget präglades av en stor ödmjukhet  inför den stora och viktiga uppgiften att gestalta Kristi kropp på jorden. Att få möta både äldre och yngre gav en dynamik i samtalen, och en uppmuntrande bekräftelse på att kommunitetsliv inte bara är en hajpad ungdomspryl, utan något som kan få gestaltas av alla olika åldrar. Det är med stort hopp om framtiden och med tacksamhet jag skriver dessa rader, och det ska bli mycket spännande att se vad Gud vill göra i och genom våra olika gemenskaper.

Ni som var där: komplettera gärna med era perspektiv !
Ni som inte var där: fråga gärna om ni vill veta nåt mer specifikt, de ovanstående raderna är bara en kort sammanfattning ur (det något bristfälliga) minnet.

Samuel: Erfarenheter av Downshifting

mintaxibil

mintaxibil

För drygt ett år sedan sa jag upp min heltidtjänst för att istället jobba mindre. Det är det som kallas downshifting.

Jag började jobba heltid efter en utbytestermin i Sydafrika. Jag var i behov av en stadig inkomst och eftersom jag redan innan hade kört taxi förut var det lätt för mig att få jobb. Men efter ett tag började det slita otroligt på mig på fler sätt. Dels rent fysiskt blev jag mycket trött, kunde börja hallucinera att det var var djur på vägen och annat skumt, men socialt var det också en jobbig sits eftersom chefen ville att jag skulle jobba när jag ville umgås.

Samtidigt märkte jag själv hur mammon tillvänd jag blivit. Jag gjorde mycket saker som inte en kristen ska göra och det började växa fram en längtan att förenkla mitt sätt att leva. Så tillslut gjorde jag ett av få aktiva val jag gjort i mitt liv. Jag sa upp mig för att istället jobba extra, vid behov som det heter (det syftar på deras behov men i verkligheten blir det mitt behov). I praktiken funkar det så att jag ringer dom dagar jag vill jobba men vill jag ha ett schema så kan jag skicka in dom dagar jag vill jobba så får jag det också. Men för mig är det skönast att bestämma dag för dag. Det har fungerat jättebra överlag. Brukar snitta 12 arbetspass i månaden, ungefär 90 timmar istället för 180.

Visst får man ändra på sin livstil vilket kan både ta lång tid och ibland kännas knepigt. Jag går sällan ut på finare restauranger numera vilket jag hade råd med förut. Jag har inte varit på många bio besök heller. Mina kompisar har mycket finare skidor och jag kunde inte följa med dom till alperna. Samtidigt har jag en helt annan ork och har sakta men säkert börja leva i mer efterföljelse. Fortfarande har jag mycket att lära mig själv i hur man inte slösar bort pengar men det känns som att jag har fått en mycket bättre riktning på mitt liv.

Ett moraliskt dilemma för mig nu är att jag har det mycket bättre än mina arbetskamrater.

anton: teknikens under?

Något jag funderat på i omgångar, och som väcktes på nytt då jag för ett tag sen läste Magnus Malms utmärkta bok ”Fotspår i glastrappan”, rör teknikens stora framsteg och hur den påverkar oss människor och vår efterföljelse. Malm menar att våra teknologiska framsteg, främst inom kommunikation men också matproduktion och annat, bidrar till att göra oss mindre mänskliga. Det är enklare att skicka ett mail än att ringa, och enklare att ringa än att besöka en vän, kommunikationshjälpmedel som förvisso minskar distansen mellan människor, men samtidigt bidrar till konstlade relationer där det fysiska mötet enkelt kan undvikas.

När vi inte längre själva producerar vår egen mat, tappar vi också mycket av den tidigare så naturliga kontakten till skapelsen (och även i viss mån Skaparen?). Växter och djur förvandlas till opersonliga bitar, behändigt paketerade i glada, konstlade, färger. Distans även här, således.

Vidare kan man fundera kring en så enkel sak som telefonen: i min uppväxt fanns blott en telefonlinje till vårt hus, vilket gjorde att man kunde få prata med vänner till både föräldrar och syskon innan telefonen skickades vidare. Idag har vi varsin telefon och distanseras smidigt från våra närmastes kontaktnät.

Internet har ju också en stor roll i det hela: istället för att odla den närmaste gemenskapen (familj, kombos, grannar) tycker jag det är bekvämare att sitta själv framför en skärm och betrakta omvärlden och kommunicera med människor genom kalla ettor och nollor.

Hur påverkar då allt detta mig i min efterföljelse? På många sätt, kanske fler än jag själv förstår. I allt distansskapande frångår jag Kristi grundkallelse: atta älska Gud över allt och min nästa som mig själv. Hur kan jag praktiskt lära känna och älska mina grannar om jag hellre sitter bakom min lägenhetsdörr och surfar än tar det ”jobbiga” steget att lära känna en annan människa. Genom mänsklig, fysisk kontakt och inte ”Lägg till som vän” på det digitala nätverket.

Det finns mer att säga i ämnet, men jag väljer att avrunda här för att du ska få ge dina tankar kring det hela! Hur bör vi förhålla oss till den digitala världen utan att uppslukas av dess cynism och kyla?

Elof: En andlig övning

Genom att jag just nu genomgår en ganska ruffig period så har jag återvänt mer och mer till en andlig övning där jag genom att andas och sitta schysst påminner mig om mitt beroende av Jesus och Guds nåd för att orka och kunna leva i hans efterföljelse. Detta är ett sätt att be den klassiska Jesus bönen på.

Herre, Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig, en syndare

Jag sitter i en ställning där jag knäböjer och har en kudde mellan mina vader och mina lår, på en matta så knäna klarar av att sitta så ett tag. Sen sitter jag så rakt jag kan med ryggen och knäpper händerna eller låter de vila i varandra.

Sen andas jag lungt med magen, in genom näsan och ut genom munnen. För varje andetag jag andas in så säger jag/tänker jag/ber jag ”Jesus Kristus, Guds son…”. I detta påminns jag om vem som är fokus i mitt liv, vem som uprätthåller världen, att Jesus är Befriaren, Kristus, Messias, Guds son! När jag andas ut så säger jag/tänker jag/ber jag ”..förbarma dig över mig, en syndare”. Denna mening kommer från Jesu liknelse om publikanen och farisén. Där den senare säger ”Herre, tack för att jag inte är som denna publikan!” medan publikanen bad ”Gud förbarma dig mot mig en syndare.” Sedan upprepar jag allt för varje andetag, efter ett tag kommer orden i huvudet automatiskt, och jag kan koncentrera min bön på att antingen bara vila inför Gud, eller att be för andra ämnen.

Jag är ganska lik farisén ofta, jag tänker ibland att ”nu bad jag snyggt”. Denna bön påminner mig om att bönen inte är något annat än att komma i kontakt med den Helige, och att jag skall leva och vandra ödmjukt i Guds skapelse. Att jag är beroende av Gud. Att posta ett sånt här blogg inlägg kan ju lätt tolkas som att jag vill skryta med min andlighet, så det är lika bra att säga det, jag skriver detta för att jag är kass på att be och leva i bönen, men denna övning har i alla fall hjälpt mig att bli bättre, så jag hoppas den kan hjälpa andra.