Elof: Får man må dåligt i en församling?

Ibland när jag förespråkar en mer vardagsnära gemenskap, och där jag förespråkar ett tydlig medlemskap av de man faktiskt träffar i församlingens vardag, och allas medverkan i gudstjänsten.. så får jag ibland av mina blivande präst studenter till vänner frågan om de som ”bara” vill sitta i en bänk och vara med på detta sätt i gudstjänsten, eller de som är utbrända och inte orkar komma till gemenskapens samlingar osv. Frågan är kort och gott, fungerar denna församlingssyn på folk som är slitna, utbrända, deprimerade och odiciplinerade individer?

Jag hoppas verkligen det, för annars är jag helt körd själv.

Jag har mina förhoppningar därför att:

– i en vardagsnära gemenskap (där församlingen inte är för stor och anonym) kommer man samtidigt kunna möta, lära känna och ta hand om varandra på ett bättre och mer naturligt sätt.

– vi i Jesus ser mönstret att ta hand om de som inte kan själva, vi kan skjutsa, peppa, krama, stödja, laga mat till och betala psykolog för de i gemenskapen som har behovet.

– om det skall vara en vardagsgemenskap är inte fokus på aktiviteter och möten (även om dessa såklart förekommer) utan mer på vardagsliv: matlagning, hänga, plugga, bygga, städa, engagera sig i gemensamma mål osv. Där gudstjänster/andakter är en rytm ungefär som att borsta tänderna.

– men framför allt för att ett liv i Jesu efterföljd är av nåd och inte krav för att kunna vara kvar. Pauser i kampen har vi tid med, eftersom vi inte är kallade att vara effektiva utan trogna, och om vi inte fungerar som människor så fungerar inte församlingen heller som Gud tänkt det. Visst, detta kanske resulterar i att vi inte lyckas undervisa kring hela uppenbarelseboken, hjälpa alla ungdomar på ungdomsgården eller att vi inte riktigt orkar egnagera oss i konsensus mötena. Men vi har tid, vi har inte brottom.. för om inte Gud bär oss när inte vi kan bära oss själva, eller församlingen bär oss, kan vi lika gärna lägga ner. Det är därför Jesu undervisning ges till ett kollektiv, en gemenskap och inte till autonoma individer, för när vi inte ensamma orkar be, kämpa och arbeta, så orkar församlingen det åt oss.

Men visst finns det ändå risker, men vad tror ni? har ni erfarenheter? har jag fel?

Annonser

12 kommentarer

  1. Vad menar du med ”tydligt medlemskap”? Allting bygger väl på relationer, och om man har vänner så är väl det ömsesidigt? Hur ska man förtydliga vänskapsband? Om man inte har några vänner i en gemenskap så är väl något snett?

    Jesu undervisning var väl både till gemenskap och till individ? Vissa saker sa Jesus bara till Petrus, eller Zacceus, eller Simon.

  2. Jag har faktiskt inte en så positiv bild av att det där någonsin går att få igång och hålla igång under en längre tid (men det är kanske inte så viktigt å andra sidan, att gruppen ska hållas igång, viktig poäng). Jag menar, visst, alla vill ju ha det så. En storfamilj av acceptans. Men grejen är att det finns människor som ingen vill krama eller peppa eller umgås med. Det kommer alltid att vara så. Och relationer knakar och blir statiska och utvecklas åt olika håll, och snart sitter man där med en gruppdynamisk problematik som blir i själva huvudfokus för gemenskapen (vilket iockförsig, återigen en viktig poäng, kan vara det som är att vara i en kyrka/familj/relation). Jag är tveksam. Jag har uppskattat mässorna i Svenska kyrkan för att jag inte behöver tycka om de andra där, de behöver inte tycka om mig, vi behöver inte TYCKA, vi behöver inte överhuvudtaget prestera något annat än att i anonymitet dela Herrens måltid tillsammans. Det har jag upplevt som radikal demokrati och ursprunglig gemenskap. En koncentration i mässan som genererar energi för vardagen. Ett ögonblick av nåd. Å andra sidan så längtar vi människor ju efter något mer. Kanske livet måste få vara ett testande och en rörelse och att det finns en poäng med att det finns olika sorters sammanhang.

    Hursomhelst så tror jag att det där med storleken på gruppen ska man inte hänga upp sig alltför mycket på. Ta Allhelgonagemenskapen eller Klaradito i Stockholm, de är bägge mycket stora med människor som med alltifrån jämt till bara som gästbesökare. Det funkar. Och så finns det små, små församlingar med mycket större ofrivillig anonymitet trots att människorna där sett varandra många gånger och borde ha hälsat. Det som lever växer och det är ju svårt att säga åt folk att de inte får komma till. Men det måste nog växa organiskt och inte genom förelagda planer från ledningens sida. Kvaniteten är inte poängen.

  3. >> Jag kanske drar det lite långt, men att vara bara en “lös” grupp av
    >> vänner utan ett definierat mål och liknande syn på vad gemenskapen
    >> innehåller tror jag inte blir någon gemenskap.

    Jag respekterar dig fullt ut, men jag håller inte med. Det gemensamma målet för alla kristna är att följa Jesus, och det räcker för gemenskap. På det sättet kan man sätta sig på en buss och uppleva gemenskap med en främmande människa som också följer Jesus. Man kan dela en bön, bibelord, vittnesbörd, profetiskt ord eller uppmuntran. Man behöver inte bo ihop med människor för att uppleva kristen gemenskap. Det är så enkelt som att ”där 2 eller 3 är församlade”. Inte där ”2 eller 3 bor ihop”. De ”2 eller 3” behöver inte ha någon annan gemensam nämnare än att följa Vägen.

  4. Elia: poängen med en tydlig gemenskap är just att det inte skall hänga på vanlig vänskap, vi väljer inte alltid vilka vi skall dela livet i den kristna gemenskapen med, ex.seloter måste ”tvingas” att leva i gemenskap med ex.tulltjänstemän.

    Jag håller med dig i det du skriver, men Josefin har klara poänger med sitt resonemang.

    Pågrund av det Maja tar upp, att de finns människor som är svåra att älska och bry sig om, så behöver gemenskapen medlemskap vara tydligt (men inte stängdt!!!!) för att det inte bara skall bygga på de som liksom ”känner för att vara vänner”.

    Sen tror jag inte på att det bara finns ETT sätt att vara kyrka på som gäller i alla tider, men detta sätt som jag förespråkar menar jag bygger på att vi är ömsesidigt överlåtna åt varandra, så att vi dels hjälper de som är medlemmar och de som ”bara” är vänner (oavsett om de är kristna eller inte).

    fred

  5. Ok! tack för svaren allihop. Jag ska ta tid att bearbeta det som skrivits. Under tiden vill jag säga att jag uppskattar att vara här och dela eran gemenskap. 🙂

  6. Jag vill bara säga att jag läst inlägget och följer samtalet med stort intresse. Jag håller med Elof och Josefin i det mesta, samtidigt som det är bra invändningar från Maja o Elia.

  7. för att kommentera själva inlägget så har jag tyvärr aldrig mött en församling som jag känt mig hemma i när jag mått dåligt. Om jag bryter ihop på en gudstjänst möts man ofta med fina ord som ska fixa allt. eller en bön. Jag vet inte men det känns alltid så krystat. Kunskapen om att må riktigt dåligt är så låg. det är något man ska förtrycka. Liv och liv i överflöd ska det vara.

    Det som behövs är ju framförallt att det måste vara okej att brottas med livet. Jag tror att det kan vara bra med en mindre vardagsgemenskaps kyrka men det kan också bli helt fel. Det bygger ju helt på vilka personer som är med. Jag tror inte att det går att hitta en teori som hanterar dessa frågor.

  8. Samuel har helt klart poänger med det här med att det inte går att hitta en teori som tar bort dessa problem, men jag tror ändå att strukturer och formulerade tankar kan göra det lättare eller svårare att ha en gemenskap där man kan må riktigt dåligt. Men visst hänger det på människorna som är där.

  9. Den typen av anonyma mässor/gudstjänst som Maja nämner är en konsekvens av vårt individualistiska tidsålder – bibelns gudstjänstliv präglas snarare av kollektivism… Jag såg ett seminarium med Mc Clung (Simple church) nyligen och han berättade att en stor del av de husförsamlingar som startas också läggs ner efter några år. varför? jo, det kostar för mycket att vara en församling som ser varandra i ögonen ist för i nacken. Men om man ”jobbar sig igenom” dessa år – söker vägar där alla känner att de kan uttrycka sin åsikt, komma i funktion med sina gåvor, öva sig i konliklösning etc så kan församlingen bli levande och organisk – aldrig fri från problem men med redskap att möta problemen.

  10. David har poänger, men jag skulle istället för att säga att de mässor/gudstjänster som Maja beskriver är obibliska säga att de bara är ett av många sätt att möta Gud på, som vi kan ta tillvara på, de kan va mycket gott att få sitta mer i ensamhet fast tillsammans i en gudstjänst.

    MEN, detta sätt att fira gudstjänst har ofta blivit normen och det enda sättet, vilket jag har problem med, (nu säger jag inte att Maja förespråkar detta alltså). Och att de mönster vi kan se i den tidiga kyrkan var mycket mer gemenskapsbaserade.

  11. självklart Elof – Gud möter hängivna hjärtan oberoende av plats el form.

  12. bra samtal!
    dock får jag problem med Majas idé om att vi aldrig kan omfamna alla människor…det kan möjligen vara så att det är oerhört SVÅRT att göra detta, men om vi utgår ifrån att det är ”omöjligt” kommer man kanske inte ens försöka.

    att leva församling, mer än nacktitt och hej-du-mår-bra?-fika efteråt, kräver energi, tid och BÖN. det passar möjligtvis inte alla, men jag tror att Jesus vill kalla alla människor in i sin kyrka, oavsett deras trasighet. vi är alla syndare, när allt kommer omkring, och vi behöver gemenskaper som vågar hålla fast i varandra när det knakar lite och ”jobba igenom” kriser som uppstår. detta är inte samma sak som att förneka/förtränga problem, utan snarare tvärtom att arbeta/samtala/be och hålla ut.
    Kärlek, mina vänner, är ett nyckelord!


Comments RSS TrackBack Identifier URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s