Elof: Får man må dåligt i en församling?

Ibland när jag förespråkar en mer vardagsnära gemenskap, och där jag förespråkar ett tydlig medlemskap av de man faktiskt träffar i församlingens vardag, och allas medverkan i gudstjänsten.. så får jag ibland av mina blivande präst studenter till vänner frågan om de som ”bara” vill sitta i en bänk och vara med på detta sätt i gudstjänsten, eller de som är utbrända och inte orkar komma till gemenskapens samlingar osv. Frågan är kort och gott, fungerar denna församlingssyn på folk som är slitna, utbrända, deprimerade och odiciplinerade individer?

Jag hoppas verkligen det, för annars är jag helt körd själv.

Jag har mina förhoppningar därför att:

– i en vardagsnära gemenskap (där församlingen inte är för stor och anonym) kommer man samtidigt kunna möta, lära känna och ta hand om varandra på ett bättre och mer naturligt sätt.

– vi i Jesus ser mönstret att ta hand om de som inte kan själva, vi kan skjutsa, peppa, krama, stödja, laga mat till och betala psykolog för de i gemenskapen som har behovet.

– om det skall vara en vardagsgemenskap är inte fokus på aktiviteter och möten (även om dessa såklart förekommer) utan mer på vardagsliv: matlagning, hänga, plugga, bygga, städa, engagera sig i gemensamma mål osv. Där gudstjänster/andakter är en rytm ungefär som att borsta tänderna.

– men framför allt för att ett liv i Jesu efterföljd är av nåd och inte krav för att kunna vara kvar. Pauser i kampen har vi tid med, eftersom vi inte är kallade att vara effektiva utan trogna, och om vi inte fungerar som människor så fungerar inte församlingen heller som Gud tänkt det. Visst, detta kanske resulterar i att vi inte lyckas undervisa kring hela uppenbarelseboken, hjälpa alla ungdomar på ungdomsgården eller att vi inte riktigt orkar egnagera oss i konsensus mötena. Men vi har tid, vi har inte brottom.. för om inte Gud bär oss när inte vi kan bära oss själva, eller församlingen bär oss, kan vi lika gärna lägga ner. Det är därför Jesu undervisning ges till ett kollektiv, en gemenskap och inte till autonoma individer, för när vi inte ensamma orkar be, kämpa och arbeta, så orkar församlingen det åt oss.

Men visst finns det ändå risker, men vad tror ni? har ni erfarenheter? har jag fel?

Annonser